En ung lord lever tillbakadraget, han har valt det, han blir tillfrågad om varför han drar sig undan livet. Lorden svarar med en motfråga:
“Vad är livet för något?”
“Tja, sällskapsliv, hästtävlingar, vänner, giftermål, familjebildning”, svarar man.
“På så vis”, säger lorden, “går livet ut på det, då klarar min betjänt det i mitt ställe.”

En betjänt eller butler, det vore inte så dumt.
Förutsatt att man struntar i klassperspektivet.
Men det går ju inte.
Så vi får ta det som en metafor (liknelse) där betjänten är mellanhand mellan lorden och den verklighet från vilken lorden drar sig tillbaka.
Det funkar.

I dag är det tre år sedan Wislawa Szymborska, vår polska nobelpristagare, dog.
Men dikterna återuppstår och förökar sig.

BARN AV VÅR TID
av
Wislawa Szymborska
översättning: Anders Bodegård

Vi är barn av vår tid,
tiden är politisk.
Alla dina, våra, era
dagliga frågor, nattliga frågor,
är politiska frågor.
Vare sig du vill det eller inte
har dina gener ett politiskt förflutet,
din hy en politisk nyans,
dina ögon en politisk aspekt.
. . .
Opolitiska dikter är också politiska,
och däruppe lyser månen,
ett inte längre månlikt obljekt.
Att vara eller inte vara, det är frågan.
Vad då för en fråga, svara kära du.
En politisk fråga.

Läs även Werner Aspenströms Samlade dikter som nyss kommit ut.
Werner Aspenström som skrivit:

OM HON FRÅN POLEN VORE HÄR JUST NU

Om hon från Polen vore här just nu
kunde vi tala om stenarna
och deras släktingar…

Löjligt att stapla ord till skymningsdikter?
Löjligare att inte?
Lyckligast när staplar faller

När jag flyttade in för fyra år sedan hade jag glömt att flytta bredbandet.
Fasa för samtalet med internetleverantören, Telia. Väntandet i växeln, bortkopplandet, avogheten hos personalen, siffervalet, uppdelningen i underavdelningar som gör att man aldrig kommer rätt.

Jag drar mig för samtalet men eftersom jag behöver bredbandet ringer jag och får tag på en vänlig handläggare med Norrköpingsdialekt som i vänlig ton frågar vad hon kan hjälpa till med.

Jag blir så chockad att den vänliga tror att jag har blivit bortkopplad.
”Är du där? ” säger hon på sin vänliga dialekt.
Jag tror inte mina öron men säger:
”Jag är här.”

Efter decennier av diversifierad känslokyla från Telia, från före det att jag flyttade till Frankrike och efter det att jag flyttade tillbaka, har jag råkat på en människa.

Flytten av bredbandet beställs, allt är klart på några minuter, klart och tydligt. Uppkopplingen mot servern kommer att fungera så fort jag hämtat ut modemet, säger den vänliga.
“Det låter för bra för att vara sant”, säger jag men den vänliga säger att det är sant.

Att jag inte skrev upp namnet, namn och adress, så jag kan skicka blommor, böcker, choklad, jag bara tackade och tog emot utan tanke på att ge någonting tillbaks.

Jag vill citerat Primo Levi, Imre Kertész och mig själv om värdet med vänlighet i världen och om hur ovänlighet kan vara ett vapen för massdestruktion.

Det värsta, inte det värsta men värre än fyra års arbete med en text, i det här fallet dikten Det här är hjärtat, något av det värsta är när man ombeds av förlaget att skriva några rader som kan användas i informationsmaterialet.
Så här blev det:

“DET HÄR ÄR HJÄRTAT är en kärleksdikt, en sorgdikt, en dikt när den orimliga förlust som kallas döden drabbar, den drabbar alla, den drabbade mig.
Jag skriver inte dikter längre men den här dikten krävde att jag skrev den.”

När jag gick i skolan i Jämtland på femtiotalet fick vi inte prata jämtska. Varken i klassrummet eller på skolgården.
Sade vi ett enda ord på vårt modersmål fick vi stå i skamvrån eller vi fick ett kok stryk.
Vi hade kunnat göra uppror som man gör i Frankrike, vi hade kunnat ta till de vapen som stod oss till buds – snöbollar och skidstavar, och försvarat vårt modersmål men det gjorde vi inte.
Vi bara stod där i skamvrån och skämdes.
Inte för att jag förespråkar återgången till bygdemål, långt därifrån.
Det finns tillräckligt många språk att försöka uttrycka sig på som det är.

Det här är en anekdot som visar hur viktigt det är att veta vad ord betyder.
Det är under en tid i mitt liv när jag blev bjuden på mingelpartyn och tackade ja.
En berömd person i mingelvärlden möter mig, kramas mingelmässigt och utbrister:
”Jag älskar dina kvalster!”
I mingelvärlden är det världsligt – kvalster, alster.
Den som skriver får aldrig göra den sortens fel.

En gammal pianist, Paul Anton Rye, i en av mina många nedlagda romaner, säger om skapande och smärta:
”Fågeln sjunger inte vackrast när hjärtat brister, fågeln sjunger vackrast när den sjunger för sjungandets skull.
Först när hjärtat har brustit färdigt sjunger fågeln bäst.
Så länge hjärtat blöder blir det bara skval.”
Jag kom just på – i skrivande stund, klockan 18.22 den 12 februari 2015 – att det är därför det tog mig fyra år att skriva DET HÄR ÄR HJÄRTAT, min dikt som kommer till påsk. Fast egentligen blöder ju hjärtat fortfarande och kommer att blöda tills jag dör.

Jag har aldrig skrivit en bok, en pjäs, som jag inte under någon period av skrivandet har tänkt lägga ner.
Jag har lagt ner.
De gånger jag lagt ner har jag försökt intala mig att arbetet, de månader, år, jag lagt ner på det nedlagda, inte varit bortkastat.
Men jag vet inte.
Jag saknar mina nedlagda böcker och önskar att någon annan kunde skriva dem åt mig.
Tyvärr fungerar det inte så.
Eller tack och lov.

Det skrivs.
Prosa, poesi, SMS, tidningsartiklar, e-post, facebook, uppsatser, doktorsavhandlingar, bloggar, det twittras.

Böcker ges ut, pappersböcker, e-böcker, rymden viberar av tecken, miljarder mil alfanumerisk kod, tecken och språk som blir nya språk, digitala symboler att tolka till ord.
Det skrivs.

Det skrivna sprids.
Sprids och sprids.
För att skriva måste man kunna skriva.
Så att andra – än man själv – förstår vad det står.

Det skrivna måste fungera, vara tydligt eller avsiktligt mystiskt, inte allmänt och trist, men personligt och, enligt den skrivandes sanning, sant.
Det måste märkas vem avsändaren är utan att man ser det på displayen till mobilen eller förstår det av författarnamnet på boken, det kallas för stil.
Stilen visar vem den skrivande är.
Stilen ska vara den skrivandes stolthet, stil är inte någonting som bara står.
Stilen är jag, den är du.

Det handlar om viljan att skriva och skriva bra, om väljandet av bokstäver och ord, det handlar om tron, hoppet och kärleken till det skrivna och plikten mot.
Plikt låter strängt.
Plikt är strängt och ska vara strängt.
Säg det högt: ”Plikt.”
Säg det i en mikrofon och p-et kommer att smälla som ett revolverskott.

“Ingen projektil kan träffa hjärtat med så förlamande kraft som en punkt satt på rätt ställe”.

DET FANNS INGA FÖRFATTARE DÄR JAG VAR BARN

Så länge jag minns har jag älskat det skrivna, från det jag lärde mig läsa och fram till i dag, jag läser allt.
Skönlitteratur, Schopenhauer, annonser, artiklar på internet, broschyrer, krigsreportage.
Från det jag lärde mig läsa i första klass valde jag läsandet, jag var en livsform med läsandet som kännetecken, från den första bok jag läste var det uppenbart.
Att namnet bredvid titeln betydde att någon skapat personer och situationer, att någon skrivit det jag läste föll mig inte in – hur skulle det ha kunnat falla mig in?
Det fanns inga författare där jag kommer ifrån.

Om någon kommit till byn i Norrlands inland där jag satt vid fönstret med utsikt över Oviksfjällen och läste, om någon sciencefiction-inriktad person sett mig och förutsagt att jag, en dag skulle bli kallad till Bonniers förlag på Sveavägen i Stockholm, att Gerard Bonnier, den legendariske förläggaren skulle lägga handen på mitt manuskript och säga “Vi ger ut den”, hade det varit lika bortom, obegripligt och verklighetsfrämmande för mig som om någon påstått att jag var svart som Lilla Svarta Sambo på sparbössan i Söndagsskolan eller att jag gick upp och ner på andra sidan jorden som en kines.
Var tid och plats har sina förutfattade meningar, sina fördomar, sin bild av världen och att det fanns författare ingick inte i min.

Var och en arbetsplats enligt sin egen vilja, krav och behov.
Den som vill ha det stökigt har det stökigt.
Den som behöver röka röker.
Alkohol och skrivande, den där rödvinspannan och inspirationen rinner till, den myten är det väl inte längre någon som går på?
I så fall – kör på det.
Charles Bukowski gjorde det. Rödvin och klassisk musik på radion, så skrev han sina dikter.

Skrivplatsen är en personlig sak mellan den skrivande och det skrivna.
Bara den som skriver vet.
Men hur det än är – platsen måste vara värnad från yttre angrepp och påverkan utifrån.
Det inre sköter man själv, tack så mycket.

Ur den första loggboken, Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig.
Att det är den tredje loggboken på bilden är för att jag inte har någon bild på den första, det vill säga jag har, men jag vet inte var den är.

Om resorna.
Att vara i Stockholm är inget problem och ännu mindre att vara i Finistère.
Varandet fungerar, det är resandet emellan som är problemet.
Avresandet från bostaden för att komma i tid till flygplatsen i stället för tre timmar för tidigt, cirkulerandet i de så kallade taxfreebutikerna,
investerandet i krämer garanterade att få min hud att se lika ung ut som jag känner mig, jag känner mig inte ung. Bestsellers som jag hatar redan
i kassan till pocketbutiken, allt är bara fel, jag lär mig inte hantera olägenheterna, står inte ut med förseningarna på grund av sent inkommande flygplan, dimma, strejk samt de förseningar till vilka inga förklaringar ges, jag kan inte resa, åren går.
Blev man inte lovad redan på sextiotalet att det bara skulle vara att be om att få bli beamad från där man var till dit man ville?
Beam me up, Scotty.

SMS från mig på väg från Paris internationella flygplats Charles de Gaulle till inrikesflygplatsen Orly:

8.30: Blr galn! Stillast bilko. Transf sk v 45 min tr MINST 3 tim. D har inte jag!
8.55: Dt hr stillast outh. Aldrig gora om d. Blir 7-k.
9.30: HMSK jvla bilko! Aldrg mr.

»Att ett SMS är så kort ger det en viss poetisk skönhet. Precis som i en haikudikt finns det massor med utrymme för att läsa mellan raderna,
särskilt i de tidigare stadierna av en förälskelse.«. Washington Post.