Att ett SMS är så kort ger det en viss poetisk skönhet, tycker Erik Lung, 34, Washington.
Precis som i en haikudikt finns det massor med utrymme för att läsa mellan raderna, särskilt i de tidigare stadierna av en förälskelse.
Ur en artikel från Washington Post om SMS.
stannade jag till i Paris.
Slask.
Allt det frostiga vita vackra har blivit blött och grått.
Jag är på väg till Åhléns (befogad textreklam för att Åhléns vid Odenplan är ett av världens bästa och vänligaste varuhus).
Det är saltränder på mina svarta stövlar från Hugo Boss, reastövlarna som överlevde bilolyckan i Finistère lika oskadda som jag. Till det yttre. Till nu.
Det börjar mörkna.
Vi fotgängare fruktar att modden ska frysa till när – mitt för Vegagatan – två unga kvinnor kommer, strålande som tomtebloss med ett monumentalt kärleksbudskap till mig (Bodil! Jag älskar dina böcker!).
Man måste inte vara religiös för att få en uppenbarelse; allt som behövs är att man heter Bodil och korsar Odenplan den femte januari 2006 runt kvart i tre på eftermiddagen.
Det är snöstorm i Stockholm och det älskar jag.
Människor är vänliga.
Det är mycket vanligare med vänlighet än med ovänlighet.
Ovänlighet är anmärkningsvärt ovanligt, den som blir utsatt för ovänlighet märker det och glömmer aldrig hur och när och var ovänligheten hände.
Medan det jämförelsevis frekventa vänliga bemötandet passerar obemärkt.
(Mitt resonemang här handlar om mellanmänskliga situationer, vanliga möten ute på stan, i en kassa, på apoteket, bussen, tunnelbanan. Inte i kontakt med byråkratier som Försäkringskassan och Skattemyndigheten där utgångspunkten är ojämlikheten i utbytet.)
Jag har alltså blivit ovänligt bemött.
Det skedde vid en informationsdisk, jag vände mig till den sakkunnige bakom disken och sa: ”Ursäkta mig men jag har en fråga som kanske är lite dum”, på vilken jag fick ett snäsigt svar i ovänlig ton:
”Ställ den.”
Paff av tonfallet kom jag fullständigt av mig. Försökte ställa min fråga men trasslade in mig i ovidkommande detaljer varpå den sakkunnige blev om möjligt ännu mer ovänlig.
Så kan det bli och jag kommer aldrig någonsin att glömma det.
Jag har blivit intervjuad igen.
Fel.
Det låter passivt, det låter som om jag vore offer för intervjusituationen, som om jag blivit utsatt för intervjun mot mitt uttryckliga avböjande, som om det inte är jag själv som har sagt ja.
Men det har jag.
För att intervjun hör ihop med Ivar Lo-priset, för att jag kände mig skyldig att säga ja, fastän jag lovat mig själv att inte göra det igen för att jag blir en sådan klichéfabrik i intervjusituationer. Orakelvarning – jag blir ett löpande band med klyschor, en floskelrobot, en automat.
Tryck på knappen – ställ frågan – och ut ramlar generaliseringarna.
Jag fastnar alltid på kroken, gapar och sväljer och svarar. En fråga handlade om mina drivkrafter för att skriva, om det var a eller b eller c i förhållande till Ivar Lo.
Jag sa att till skillnad från Ivar Lo är äran ingen drivkraft för mig.
Och så förhåller det sig.
Äran är ingen drivkraft för mig.
Punkt och slut. Men då slår klichéfabriken upp dörrarna, mitt sämre jag stämplar in och generaliseringarna flödar fram: Att kvinnor skriver för att få det gjort, inte för eftervärlden, äran och namnet, att alltså kvinnor som grupp inte skulle vara lika äregiriga som män.
Så marginellt litet som jag vet om mig själv, men i en intervjusituation vet jag allting om manligt och kvinnligt och hela mänskligheten.
Dessutom svär jag på ett sätt som jag aldrig gör i verkligheten.
Nej, nu måste jag göra det nödvändiga.
Sluta älta det här och gå vidare.
I dag flyger jag bort från det vackra vita, till Paris och lite semester, vad det nu är, jag har ju penna och anteckningsblock med mig. Men jag tänker inte koppla upp mig förrän jag är i Finistère. Vilket är hela skillnaden på allting – att det är frivilligt.
Att jag väljer att inte koppla upp mig, att jag inte är drabbad av uppkopplingskollaps.
I går var jag på TV-inspelning för Kunskapskanalen, programmet ingår i en litteraturserie som ska sändas i vår med titeln ”En svensk berättelse”. Temat var exil. Min exil i Finistère är frivillig och inte påtvingad, jag har inte flytt från tortyr, dödshot eller annan förföljelse, jag bara tog min Rover, slängde in datorn i baksätet och stack. Jag kunde åka vart jag ville, jag har ett svenskt pass som jag inte ens behövde visa vid gränserna, jag bara körde i riktning mot den sorts kust som finns i Finistère. Det var ingen flykt, jag åkte lika mycket från som till och jag valde själv. Det var ingen olycka för mig som för Dubravka Ugresic som lämnade det nya Kroatien 1991 och sedan dess lever i exil. Dubravka Ugresic som finns på svenska med Den ovillkorliga kapitulationens museum och Smärtans ministerium, Bonniers, Panache 2000 och 2005, i översättning av Djordje Zarkovic.
Sid 134, Smärtans ministerium:
De flesta människor är mer ledsna över att Elvis Presley inte finns bland de levande än att nationalbiblioteket i Sarajevo är borta eller de där muslimerna i Srebrenica. Jag säger er, olyckor är tjatiga.
Enligt statistiken måndag den 30 januari 2006 klockan 21.47:
Den här bloggen har för närvarande 206 inlägg och 1000 kommentarer i 16 kategorier.
Intressant att den tusende kommentaren handlar om själva ordet blogg. Men ett nytt, kort, vackert, effektivt och relativt svenskt ord saknas fortfarande.
Bara att leta vidare.
Jag läser Istanbul av Orhan Pamuk och låter det undermedvetna söka i fred.
Min första internetserver var hos Telia.
Eftersom det är länge sedan och allting var nytt och gick fel då, så kallade vi abonnenter Telia för Felia.
Tiden gick. Jag flyttade till Finistère.
Sedan många år har jag ett mobilabonnemang på Telia.
Inga problem.
När jag flyttade tog jag med mig mobilen och behöll samma abonnemang som i Sverige. Lokalsamtal ringer jag på mitt franska abonnemang, Teliaräkningen betalas per autogiro, jag skickar mina SMS, det rullar på.
Tills häromdagen.
Det kommer ett brev med prioritärpost från Telia.
Brevet inkluderar en faktura vars summa ska dras från mitt konto den 6 februari och ett meddelande om att fakturan kommit i retur på grund av att namn och adress inte stämmer med den adress jag angivit och till vilken det brev som jag just står och läser Den adress jag angivit är den adress till vilken det brev jag just står och läser nyss kom, jag är förbryllad.
”Vi har ändrat fakturaadressen till den adress som detta brev är adresserat till.” (Samma adress som på alla andra brev från Telia till mig de senaste åren.)
Om jag inte kontaktar Kundtjänst riskerar jag att mobilen stängs av.
Jag börjar med att försöka kontakt Telia per e-post.
Det går inte.
Den leende damen på hemsidan är ingenting att ha, hon är bara en bild av alla dessa digitala tryckstjärnatryckfyrkanttanter utan mänsklig anknytning.
Jag försöker ringa Kundtjänst.
Men numret – 90 200 – går inte att ringa från utlandet, inte heller det nummer som står på fakturan – 90 350.
Efter omfattande efterforskning och hjälp från Sverige får jag tag på ett 0771-nummer som ska gälla för Kundtjänst i utlandet.
Det är bara det att det numret inte går att ringa från mitt abonnemang. En av alla dessa tryckfyrkantröster informerar på franska att det nummer jag försöker ringa är belagt med en skatt som inte omfattas av det nummer jag ringer ifrån.
Jag fattar ingenting igen, det står still.
Tills jag kommer på att jag kan använda mobilen för att ringa Telias utlandskundtjänst! Mobilen med dess svenska mobilabonnemang på Telia!
Genialt.
Jag slår 0771- numret, kommer fram, följer anvisningarna, trycker in mobilnumret, gör mina val, trycker fyrkant och väntar.
Det är 14 samtal före mig.
Jag bestämmer mig för att ringa senare och det gör jag.
Samma eftermiddag, samma procedur, jag knappar in mobilnumret, gör mina val, trycker fyrkant och väntar.
Det är 61 samtal före.
Jag brukar aldrig ge upp men den här gången vet jag inte.
