Foto: Clas Göran Carlsson.

Det är över, det var inte farligt, jag fick den för konstnärliga insatser som författare och nu bär jag medaljen till vardags för att påminna mig om att aldrig bli så där urspårat nervös för någonting igen.

“Alla vill bli älskade för det de inte äger. Gräset för sin resning, för sin mjukhet stenen. Natten för sin grynings skull, dagen för sin skymning. För sin flykt kräver kalkonen kärlek och albatrossen för sin gång på däcket…”

Ur vilken bok är citatet?

Innan jag kan flytta till Helsingborg måste jag ju delta i Thomas Bernhardkvällen på Rönnells antikvariat, Birger Jarlsgatan 32 i Stockholm den 17 februari 2010: Thomas Bernhard i ord och bild.

En artikel till om nödvändigheten av att byta ut frukostsmörgåsarna mot omelett med oststavar och jag får tillbaks matstörningarna som nästan tog livet av mig när jag var ung.
Alla maniskt magra människor som går med stavar på stan, fåror i ansiktet, fjärrblick mot en otäckt hälsosam framtid tillsammans med andra avmagrade vitkålsfanatiker.
Hatet mot kolhydraterna, hotet mot mig som vill ha en smörgås eller två till frukost.
Smörgås, juice, espresso med mjölk och det är bara – enligt magerhetsundergångsprofeterna – att boka kremering.
Det är så man får lust att sluta tvätta sig och börja röka.
En slät kopp kaffe och en John Silver utan filter.
Wienerbröd med mormors hosta och sockerglasyr.
Rå falukorv och brännvin.

Vietnameser äter soppa med nuoc mam – rutten fisksås – till frukost, det är deras kultur och tradition. Européer i Vietnam äter croissanter, petit pain eller pain au chocolat till frukostkaffet, Vietnam har världens bästa franskbröd, */ men inte bryter vietnameserna med sina frukosttraditioner för det.

Vad ett folk äter till frukost är så djupt kulturellt förankrat i samhällskroppen att det blivit del av dess DNA, ett folks frukostvanor är ingenting att trixa med.

Om kolhydratsnegationisterna får som de vill kommer svenskarna snart att försvinna i skock med sina stavar, oaptitligt avmagrade, gassprängda och med fjärrblicken inställd på en framtid som inte inkluderar någon död.
+ + + + + + + + + + + + + + + + + + + + + + + + + + + + + + + + + + + +

*/
Den franska brödkulturen – ett häpnadsväckande positivt spår av fransmännens ockupation av Vietnam, avslutad med slaget vid Dien Bien Phu.

Att börja scanna Vietnambilder när man redan inte har en chans att hinna vad man ska är ingen bra idé, jag kommer att sluta som Roberto Bolaño – han som dog för att han inte tog sig tid att göra den organtransplantation som skulle räddat hans liv, jag gör motsvarande men utan att använda min tid till att skriva en tusensidig roman.
Nej, jag grubblar på frukostkulturer.

RESA, LÄSA, SKRIVA efter Ryszard Kapuscinski, ett arrangemang av Polska Institutet, Stockholm, www.polskainstitutet.se
Alltid dessa stora män. Kapuscinskis översättare – Anders Bodegård och två polska giganter inom det moderna reportaget, båda heter Wojciech i förnamn, tunga krigsreportrar i Kapuscinskis fotspår, vilkas respektive efternamn jag inte vågar ens försöka stava. Och Stefan Ingvarsson, suverän tolk och översättare. Och jag.

Jag hade tänkt informera om det här innan jag åkte till Södra teatern, till Kägelbanan, men glömde för att jag var fullt upptagen med att bryta mitt löfte till mig själv efter kungamedaljen – att aldrig mer få panik inför evenemang, att det går bra, att det går över.

Nu är det över och det gick bra.
Det finns böcker av Wojciech och Wojciech, separata böcker av respektive reporter, översatta till engelska.
Titel och förlag kommer när jag orkar ge mig på stavningen av deras efternamn.

Alla goda råd man får när man inte mår bra.
Vitlök.
Ska vara bra mot allt.
Utom mot vampyrer för då skulle det inte vara vampyrer i varannan film och tv-serie.
Vitlök är gott men det hjälper inte.

Polardjuren tar plats i nya montrar.

Foto: Yvonne Åsell.

Havsörn fick hjärnskakning.

Hundar riskerar att bli råttförgiftade.
Men det var inte råttgift.
Det var rosa mjöl.

En uggla som ser död ut behöver inte vara död.

Jonas Thente i DN om att privatiseringsivrarna ska hålla sina skitiga små fingrar ifrån biblioteken.
Men när han säger att posten och delar av sjukvården får räknas som övervägande lyckade privatiseringar – då är han väl tillfälligt hjärnskakad eller på annan planet än jag.
Planeten Telia kanske.

Angående Telias blidkande av EU.

Inget fredspris till Volvo.

Om någon har undrat var finistere.se har hållit hus – det har varit en driftstörning.
Men nu är vi tillbaks.
Ostörda.

Två saker.
Den goda nyheten är flickorna som kommer fram till mig efter föreläsningen.
Det kan vara på författardagen i Västerås i november, det kan vara i går den 14 januari på Södertörns högskola.
Underbara flickor som kommer fram till mig och lämnar ett brev eller en lapp vars dyrbarhet inte går att mäta med något hittills befintligt mått.

Den dåliga nyheten är att det alltid finns energitjuvar, negativister, föreläsningsförstörare.
Sådana som Nietsche syftar på med sitt:
“En enda glädjelös människa räcker till för att skapa ständigt missmod och mulet väder för ett helt hushåll, och det krävs ett under för att man ska slippa denna enda. Lyckan är inte på långt när lika smittsam – hur kan det komma sig?”

Smittsam – jag vet inte, jag önskar jag kunde kunde smitta ner lika mycket med min lycka över flickorna som kommer fram efter föreläsningen som den glädjelöse skapade missmod och mulet väder hos mig.

När jag är ute på turné samlas tidningarna.
Några notiser och artiklar jag klippt ut:

Rekordrika hushåll lånar allt mer.

Ny vinkel på kulturell dubbelmoral..

Vårdboomens vinnare.

Och läkare med hjärta för patienterna.
108 läkare.

1.
I varje dålig tv-serie, det vill säga otillräckligt bra polisserier med våldsbenägna psykopater, irrar det alltid omkring en eller flera bra skådespelare som försöker göra det bästa av situationen.
Det går inte.
Inte ens när det är Jimmi Simpson i Breakout Kings.
2.
Synd om:
Jag känner ingen sympati för Frankrikes president Nicholas Sarkozy. Jämfört med Marine Le Pen – jo men i sig själv – nej.
Men när borgmästaren i byn Bauvin flyttar presidentporträttet från vigselsalen och ut i korridoren för att par som kommit till stadshuset för att gifta sig, vill slippa se Sarkozy när de gör det – ja då tycker jag synd om Sarkozy.
Stackars Sarkozy, tänker jag.
Stackars Nicholas Sarkozy.
2a.
Det är precis som med den obarmhärtigt likgiltiga personalen på postutlämningsstället, där en ung kvinna för en tid sedan gäspade mig rakt i ansiktet.
Häromdagen får jag en paketavi och går med negativ förväntan, tunga steg till postutlämningsstället.
Och så är posthanteringen är flyttad.
Den likgiltiga står lika likgiltig som vanligt bakom disken och pekar på en lapp på dörren med hänvisning till det nya utlämningsstället.
Och jag känner obeveklig skuld.
Om jag hade krävt ett bättre bemötande, sagt ifrån om det där med gäspandet – hade butiken fått behålla postutlämnningen då?
3.
I växtriket:
Apropå en bok om blommor med rätta hyllas i svenska medier.
Jag tänker på växter.
Växter har ingen humor, tänker jag.
Och inte fjärilar heller.
De finns, fladdrar eller doftar, och för de fjärils- och växtälskande krävs inte mer för att de ska känna eufori.
Jag gillar mossa, men längre än så har jag inte kommit.
Hittills.
4.
Såna är dom:
Jag handlar på Åhléns, mitt favoritvaruhus.
Först är det en man på husgeråd, sedan en ung kvinna på hårprodukterna som är vänliga, strålande trevliga personalrepresentanter, försöker inte pracka på mig produkter jag inte kommit för att köpa, bemöter mig med ren interpersonlig vänlighet.
Vad personalen på Åhléns alltid är vänlig, tänker jag, lätta steg.
4b.
Jag går till ett parfymeri i Sturegallerian vid Stureplan i Stockholm.
Varför?
För att jag en gång köpte badskum till lågpris där, fick ett kundkort som nu stämplas vid varje köp för framtida fördelar.
Nu behöver jag köpa en sminkprodukt till Enligt Bodil Malmsten för att den gamla är slut, går till parfymeriet där en ung vacker personalrepresentant står och sminkar sig, uppseendeväckande ointresserad av att det kommit en kund.
“Förlåt men jag undrar om ni har den här?” säger jag på mitt sedvanligt ursäktande sätt och visar upp den förbrukade produktens förpackning.
Den vackra behagar kasta en blick på produkten och påstå att det är Clarins.
“Det är Clinique”, säger jag.
Varpå den vackra på ett anmärkningsvärt irriterat sätt börjar rafsa runt i en låda med Cliniqueprodukter.
Dags att betala, jag lämnar fram kundkortet för att få min stämpel varpå det visar sig att produkten kostar femton kronor mindre än vad som krävs för att jag ska få stämpeln.
Något så triumferande som den vackra på parfymeriet, jag lämnar butiken nedslagen och bitter.
Vad de är otrevliga i Sturegallerian, tänker jag, tunga steg.
Men
så går jag till brödbutiken Gateau och köper en croissant och ett källarfranska av den mest bedårande unga personalrepresentant som tänkas kan.
Och därefter
Hedengrens Bokhandel.
Vars personal jag inte vågar tala väl om en gång till för då får jag mail från indignerade personer ur överklassen som kräver att jag ska dämpa min entusiasm för yrkeskunnig och tjänstvillig personal.
5.
Titel på bok jag inte skrivit. Hittills:
Befintligt ljus.
6.
Hellre bli Beatles än Arvo Pärt.