Jag har varit på stan, Stockholm, och det var i stort sett underbart.
Det är inget fel på den här stan som inte en kollektiv god vilja skulle kunna rätta till. Det är bara det att den kollektiva goda viljan är lika obsolet (slå upp det) som DN Kultursidas 90-talsnummer. Det är inte Stockholms fel att Östermalmshallen ligger på Östermalm.

Fint väder, fint folkliv vid Odenplan och på Abbios./Norrtullsgatan 4./
Allt väl.
Utom jag. Som blir dålig, får kräksjuka och fågelinfluensa, kampylobakterier av alla dessa oaptitliga nakna magar, dessa vandrande navlar överallt. Obs att jag inte är avundsjuk. Bara sjuk.

Och barnvagnarna. Som stridsvagnar. Mammor eller ännu inte mammor med gigantiska magar som stormtrupper på bussen.
Min generations unga kvinnor var tvungna att vara söta och hålla käften, nu är det tvärtom.
Dessa berg-och dalbanor.

Det ÄR en underbar dag, det är höst i luften och allt är bra.

Är det Expressen som man ska hyvla av eller Teds bror?

Tolv nakna navlar mellan Pipersgatan på Kungsholmen och Odenplan i Vasastan. Kvinnor i min ålder utan behå i trikåtröjor.
Vad hände med hårda tyger?

Det är den andra september, jag borde skriva mitt månadsbrev till hemsidan www.finistere.se men september kom så plötsligt och jag är upptagen med min blogg och med att bygga upp ett försvar för den.
Men jag kommer inte på något.

Jag är i Stockholm, jobbar på min film, arbetsnamn: Johnny säg åt dom.
Är det för konstigt?
Filmen är inte konstig, inte konstigare än Dog Day Afternoon (En satans eftermiddag) med Al Pacino och John Cazale, regi Sidney Lumet, 1975. Intrigen är ett gisslandrama där Al Pacino försöker skaffa pengar till sin transvetitfrus könsbytesoperation. Chris Sarandon är fantastisk som transvestit. En av världshistoriens bästa filmer.

Nu kom jag på ett försvar för bloggen. Möjligheten att dela med sig av den sortens insikter.

Det är utländsk rea på Hedengrens bokhandel vid Stureplan, bl a Being John McEnroe av Tim Adams.

Nyss läste jag en bok om Unabombaren, Ted Kaszynski, A Mind for Murder av Alston Chase.

Ted Kaszynski var/är en teknikfientlig superintelligent vettvilling som blev terrorist för att ge igen på tekniksamhället och sina föräldrar. Mellan 1978 och 1995 tillverkade han sexton bomber varav tre dödliga. 1996 åkte han fast. Han ville själv sköta sitt försvar och bli dömd till döden men det fick han inte.
Det värsta han kunde tänka sig var att bli dömd som otillräknelig och få livstid och så blev det.
Ted Kaszynski valde inte sina offer, huvudsaken var att det var någon som dog. Men hade han sett mig sitta vid datorn en underbar septemberdag som den här och skriva detta hade han placerat en bomb under mig med omedelbar verkan och det med rätta.

Vad mer?

Nu har jag stått på bloggkanten och inte vågat hoppa så länge att jag måste bestämma mig – antingen göra det eller lägga ner. Eftersom jag inte är någon nedläggare så hoppar jag.
”Akta dej för stupet.”
”Vilket stuuuuuuu

I Svenska Dagbladets språkspalt om bloggsvenska står det att språket blir sämre – dialogen bättre.
Vissa bloggare blir mer slätstrukna, andra sänker sin stilnivå.
Det bådar illa för mig som dessutom inte är ute efter någon dialog.
Inte för att jag inte tror på dialogen, men för att jag inte vill föra den själv.
Svenskans språkspalt.

Det är lördag, jag har varit på Stockholms Central och köpt tågbiljett till Östersund. Jag försökte göra det på Internet men kunde inte förstå innebörden av de många olika biljettalternativen och hur man beställde anslutningstaxi.
Vad jag inte kunde förstå när jag köpte biljetten till Östersund på Centralen är varför Sverige har Norrland kvar.
Söder- och västerut är det bara att åka, men för att ta tåget till Östersund med den avgång som passade mig, måste man byta i Sundsvall till buss. Idén med att ta tåget i stället för att flyga är att åka tåg – inte buss, vill man åka buss kan man stanna i Stockholm och åka 2:an.
Efter oändlig godhet från damen i biljettluckan kom vi fram till en annan avgång, men när det var dags för förbokningen av taxi var det fullt. Så jag fick ta en avgång som inte passar mig till ett pris som Länstidningen i Östersund får betala.

På bussen tillbaks till Vasastan – ständigt dessa kärlekshistorier med små barn. Medan föräldrarna pratar i mobiltelefon eller med andra föräldrar, ser de små barnen sig om efter någon som ser på dem och en sådan är jag. Sedan sitter det lilla barnet och jag och vinkar åt varandra tills det är dags för endera av oss att stiga av. Vi vinkar så länge det är möjligt. Sedan brukar jag se det lilla barnet genom bussfönstret med ett vilset uttryck i sitt lilla ansikte. Små barn har ju en helt annan tidsuppfattning än sextioettåringar.
Medan jag vet att det var en begränsad tid som vi satt där och vinkade, upplevde barnet troligen att det var en evighet. Medan jag har klart för mig att separationen är inbyggd i vinkandet, så har det lilla barnet inte en aning om att det är så. Den psykiska skada jag har vållat små barn med mitt vinkande på bussar går varken att överblicka eller göra något åt.
Jag försöker skingra mina skuldkänslor med en film. Det blir på Bullit med sin ultimata biljakt och sin obegripliga intrig, en klassiker som livet och ingenting som man vinner på att förstå.

Jaha.
Precis när jag skulle lägga ut bloggen hinner jag inte. Utan hjälp. Min hjälp heter Anders Åhlén och Lova Karlsson. Själv är jag på väg till Östersund för att hämta Länstidningens litteraturpris som ska gå till besiktningen av storstugan på
Ol Ersgården där jag är född. Och där finns det ingen fast telefonlinje att ansluta datorn till.
Det är länge sedan jag var till Jämtland, jag känner mig spattig och nervös.
Man kan vara i hela världen samtidigt cybernetiskt men inte med sin lekamliga lilla kropp. Jag har valt att leva i Finistère men jag är från Jämtland, från en by som heter Bjärme och dit ska jag tillbaks för första gången på tre långa år. Jag menar korta, kortare och kortare för varje andetag. Livet förtätas, ju äldre man blir desto tätare, vatten blir vin, blir parfym. (Här måste jag passa på att – som sig bör bland bloggare – angripa en annan bloggare. En ung kvinna som inte kan hålla tyst om namnet på sin parfym och därmed om min.
Så var det avklarat. Jag kommer inte att använda den här platsen till personangrepp av den sorten i fortsättningen, ska det vara personangrepp här, ska det inte vara på lösmynta unga kvinnor. Tvärtom.)

Man ska inte klaga, men varför gör alla det? Särskilt i Sverige, jag med.
Trots den otroligt vackra hösten, trots att det är så enkelt och billigt att leva här – elen är billig (oavsett leverantör), vattnet gratis och luften frisk. Folk är lite förkylda, men hur mycket än de kinesiska textilvarorna ligger fast i tullen har alla nya kläder. Gröna, för i år ska det vara grönt och då har alla grönt på sig när de klagar. Jag har en skogsgrön trikåtröja med långa armar från Marco Polo, en vardagströja så den kan jag inte ha på mig på festligheterna på prisutdelningen i Östersund, nu måste jag packa.
Skulle vilja avsluta det här med något märkvärdigt men det får bli en annan gång.

En eftertanke om det myckna bloggandet.
Man kan säga att det myckna bloggandet beror på att de många bloggande är som barn som inte kan låta bli att visa fram pottan och vänta på att det ska komma någon stor och säga duktig.
Man kan också säga att det myckna bloggandet beror på de många bloggandes behov av att dela med sig; att bloggandet beror på generositet, inte självupptagenhet.
Man kan säga så mycket och tur är det.

Du väljer om du läser en blogg, den elektroniska rösten är en röst du väljer att lyssna på till skillnad från alla de röster som man måste höra skrika i sina mobiler på bussen.
Det är du som väljer, det kan aldrig bli för många röster.

NU ska jag packa.

Tåget från Stockholm till Östersund tar 6 timmar och 50 minuter, tåget från Paris till Finistère, 3 timmar och 40 minuter och Finistère är lika mycket avkrok som någonsin Östersund – det var dagens klagan.
Nu blir det tre dagar utan dator, så får vi se hur det går.

Det regnar inte. Solen strålar över Stockholm, klarblå hösthimmel, vädret kunde inte vara vackrare och jag ska åka härifrån. Jag ska tillbaks till mitt Finistère, huset, trädgården, Atlanten, grannarna. Jag vill och jag längtar dit.
Men VARFÖR måste det alltid vara så vackert när man ska åka?

I Tryck stjärna på Dramaten har Marie Göranzon – Giselle – en lång monolog om kvällen innan hon ska åka bort. Om hur tydligt allting är när man ska lämna det. Hur synbart och kännbart. ”Förhöjt”, säger Giselle. Och eftersom det är jag som har skrivit det så står jag bakom det. ”Jag springer in efter kameran”, säger Giselle, ”men den har jag ju packat ner.”
Inte jag, nu måste jag ut på stan och ta bilder av Stockholm så jag kan bevisa för mina grannar i Finistère hur vackert det är här.