Sacha Baron-Cohens kusin skriver om fantasins biologi.

Alla har hört talas om det nya begreppet mindfulness? Att man ska vara varse det som försiggår exakt just nu, vara medveten om det. Så blir man inte stressad och går i väggen. Så löser man sina mentala problem, hjälp till självhjälp.
Mindfulness – det låter nytt och bra. Tills man kommer på att det bara är vad ens mormor alltid tjatade om – att man ska ta en sak i taget.
***
Annan observation.
Att prata om vädret.
Det ansågs ytligt och inte meningsfullt. Något man gjorde i stället för prata om väsentliga saker. Och nu gör världens mäktigaste män det på G8-mötet. Mycket mer ytligt och mindre meningsfullt än jag och grannfrun.

Min syster gör världens största såpbubblor 

Och de vackraste.
Henne skulle man vara barnbarn till.
Och till Svecka som tog bilden.

En nära vän och mycket vis man frågar mig vad jag kan få ut av det franska psyket.
Jag kommer inte på något bra svar utom att det är blandningen mellan total tossighet och seriös stilkänsla som är vad jag får ut av det franska psyket, vilket givetvis inte duger som svar.
Varken till denne store man eller någon annan.
I dag kom jag på en bättre förklaring till vad jag kan få ut av det franska psyket och alltså de franska människorna och det den omständigheten att de franska tar det personligt.

I min nya bok – den som ska heta Kom och hälsa på mig om tusen år – står det:
”Jag tar allting personligt och vad alternativet till det skulle vara kan jag inte se.”

Att franska människor tar det personligt visar sig vid minsta möte.
Ett exempel kan vara det här: Jag har en blyertsstiftpenna med ovanlig tjocklek på stiftet.
Men jag drar mig för att gå till penndisken på bok- och pappersbutiken där jag är stamkund för att jag vet hur det kommer att bli.
Hur skyldig expediten kommer att känna sig om pennstiftet inte finns och hur provocerad om det är så att min ton på något sätt antyder att det borde finnas.
Hur personligt försäljaren kommer att ta det.
Risken finns nu att en kollega tillkallas, inte bara en, risken finns att hela personalen samlas omkring mitt ovanliga pennstift och sedan har jag ingenting att säga till om.
Sedan är lavinen i rullning, nu kommer ingen möda i hela Frankrike att sparas innan man hittar pennstiftet.
Att vid sådana tillfällen försöka avbryta förloppet, komma emellan och säga att man inte har tid, man måste gå, ens barn måste hämtas på dagis, ens lägenhet står i lågor – inte en chans.
Du är bortglömd, du finns inte, allt personligt är övertaget av den eller de i butiken för pennstift ansvariga.
Den franska människans sätt att ta allting personligt innebär att allt personligt flyttas över från dig till henne, du själv blir överflödig och det tycker jag är väldigt skönt.

Jag gillar inte religiösa terminologier men finns det änglar så gör det.
Anders Åhlén heter han, den räddande ängel som än en gång lagt ner tid och energi på att få ut mig i rymden igen.
Det går inte att leva som jag gör utan Internet, inte för mig, jag har för bråttom.
Flaskpost och sedan lita på tidvattnet – den sortens tålamod och förtroende för att meddelandet ska flyta i land har inte jag.

Anders Åhlén är en ängel och hade jag inte redan dedicerat Kom och hälsa på mig om tusen år, den nya boken som kommer i höst, den som är en bloggbok, en journal som Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig, vore den nya boken inte redan dedicerad till min syster Åsa så vore det självklart att det skulle stå:
“Den här är till Anders Åhlén.”
Men det kommer ju en höst nästa år också.
Förhoppningsvis.

11 oktober 2007 kl 16.45

Jag hör ett program på France Inter om varför franska flickor inte väljer matematik när de väljer ämne för högre studier.
Ett antagande som förs fram i programmet är att det beror på att matematiken är ett så våldsamt område.
Matematiken är absolut, det finns inget “nästan rätt” inom matematiken, det är antingen rätt eller inte rätt, fel eller inte fel.
En matematisk sanning är evig, den matematiska sanningen varierar inte med dagsdebatten, en matematisk sanning står fast. På ett – enligt den som i programmet antar det – för flickor oacceptabelt våldsamt sätt.

Mannen med idéerna om varför flickor inte väljer matematik för högre studier hinner inte tala till punkt – i fransk debatt finns det ingenting som heter tala till punkt – innan motargumenten kommer, motargument som – enligt fransk debattmodell – börjar med personangrepp på den tidigare talande.

Den som påstår att flickor inte väljer matematik som ämne för högre studier gör det enbart för att vederbörande är en fallokratiskt misogyn macho som bör tänka sig för väldigt noga innan han för fram sina fallokratiskt misogyna machoåsikter.

Ungefär.

Jag orkar inte engagera mig, sätter i soundtracket från The Darjeeling Limited och lyssnar på det i stället.
Finns en del fallokratiskt misogyn machoism i det också men nu orkar jag inte tänka mer på det.

Sista dagen för årets Cannesfestival och den filmstjärna som synts mest i TV utan att vara med i någon film är Sharon Stone. Bla bla bla om hennes välgörenhetsgalor, ha ha ha åt hennes fåniga sexskämt och ah ah ah åt hennes kortkorta kläder, jag blir så trött på Frankrike.
Och på Sharon Stone.
På frågan om vad hon ska göra efter Cannes svarar Sharon Stone att hon är inbjuden av Nobelstiftelsen i Stockholm för att föreläsa om vetenskapens inflytande på politiken.
Inte för att jag litar på dubbningen av det som sägs från Cannes, men ändå.

Foto: Tommy Östlund

Jag hinner inte läsa artikeln, måste anställa någon som gör det åt mig, jag vill bli briefad, jag vill att någon ska leva mitt liv i stället för mig, jag vill att min bok ska vara slut, jag vet inte hur en pannkaksperson känner sig, men om det är någonting i närheten av hur jag känner det här på deadlinen får det vara.
Dålig dag.