Dramatikerförbund om en Script & Pitch kurs.

”Script & Pitch Workshops är en kurs som riktar sig till professionella manusförfattare och andra inom film och tv. Syftet är att utveckla en ”europeisk stil” för film- och tv-manus.

Kostnaden för kursen är 2000 Euro.

Script & Pitch Workshops ingår i EU:s MEDIA-program.”

Script & Pitch? Script & Pitch!!!!
Pitch?
En pitch är en kortfattat muntlig presentation av ett projekt. Pitchandet går till så att du beställer tid hos en projektansvarig inom TV, film, eller annat media, och om du har tur får du tio minuter påföljande budgetår. Under de tio minuterna ska du pitcha – det vill säga presentera ditt projekt så lockande att den – ofta måttligt intresserade och inom sig gäspande makthavanden – bestämmer sig för att gå vidare med ditt projekt, din baby. Misslyckad pitch och projekt blir binnat, dvs slängt i soptunnan.

Om det är någon som tror att orsaken till att jag inte kommer att anmäla mig till någon Script & Pitch Workshops för 2000 Euro – trots att jag är medlem i Sveriges Dramatikerförbund och alltså får ansöka – skulle vara att jag är EU-fiende i likhet med min släkt i Jämtland – långt därifrån. Allt som kan klistra ihop ett motsägelsefullt och bräckligt landområde till något sammanhängande är jag vän till.
Pitchandet däremot, give me a break.

Jag var och handlade och på den kvart det tar till storköpet såg jag fem Rover. Varav en Rover 75, chokladbrunt auberginefärgad i skick som ny men med den gamla symbolen.
Rovers logo är ett vikingaskepp, man ser skeppet framifrån, det är vackert och stiligt. Tills för några år sedan – och jag är säker på att det var därför Rover gick omkull, att det också är Tony Blairs fel – man bytte ut den gamla logotypen mot en som skulle föreställa modern. Vikingaskeppet stiliserat och jättefult.
Jag hade precis provkört en liten Rovermodell eftersom jag redan då insåg att den jag har är för stor för mig.
Men när jag såg det nya fula vikingaskeppet avbröt jag affären.
Och hade jag köpt den lilla – vem vet, jag hade kanske dött när den drogade kvinnan körde tvärs över mittlinjen och rakt in i min Rover 600 strax före jul år 2005.
För det var väl före jul?
Ska man behöva slå upp i sina böcker för att få veta vad som hänt i ens liv, hur gör folk som inte skriver böcker.
Jag orkar i vilket fall inte leta reda på Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig, där jag vet att det finns en beskrivning av bilolyckan och uppgift om det var före eller efter jul.
Och om det inte var ett subtilt sätt att få in textreklam så vet inte jag.

Det andra dramatiska som hände – av tre dramatiska händelser på min shoppingtur – var att jag köpte en duschkräm baserad på cashmere.
Intensivt fuktbevarande med extrakt av äkta cashmere.
Jag vet att lögnens enda tillflykt numer är reklamen, vi författare – vi bara skriver om hur det är och anstränger oss att göra det så sanningsenligt vi kan. Men ändå – äkta cashmere, hur dumma tror Palmolive att vi är.

Det tredje som hände var att jag köpte en Yves Klein-blå (slå upp på Google) formpressad plastfåtölj för 2 euro och 30 centimes.

Var inte det en lyckad shoppingtur så inte vet jag.

Att jag shoppar så intensivt beror på att det går så dåligt att skriva pjäsen till Stadsteatern, jag vet att jag har den men den glider undan, jag får inte grepp om helheten, jag kämpar från morgon till kväll men det hjälper inte.
Pjäsen är som ett jättestort Slime – en leksak som var populär för kanske tjugofem år sedan, en grön gegga som man kunde knåda utan att den färgade av sig eller satte andra spår. Inga formpressade plastfåtöljer i lysande Yves Klein-blått, ingen duschkräm med cashmere, ingen purpurbrun Rover 75, ingenting blir min pjäs utom den där enorma formlösa klumpen som var populär för ungefär tjugofem år sedan.

Läser att Alan Bennett, den briljante brittiska dramatikern alltid tyckte att det som blev kvar när han hade skrivit en pjäs – lapparna, anteckningarna med konstiga repliker som inte passade in, allt det borttagna – att det var där den riktiga pjäsen fanns.
I papperskorgen.
Den pjäs som spelades var bara ett nervöst misstag som han helst ville ta avstånd från.
Han kanske inte skriver exakt så i Untold stories, en bok till formen inte helt olik mina så kallade loggböcker, men det är vad jag läser in.
Jag är en mycket god läsare på sättet, författaren behöver bara skissa upp konturerna så fyller jag i.

Angående debatt i gästboken.
Det heter skillnaden på.
Inte skillnaden mellan.

Den som tror att arbetet med en pjäs på en av Sveriges största teatrar kan gå helt utan friktion tror inte som jag trodde när jag gav mig in på att regissera pjäsen.

Jag trodde att nu blir det bråk och skrik och dramatik från morgon till kväll, det blir viljor som bryts och slash och krasch och sammanbrott och undergång.

Så blev det inte.
Tvärtom.

Men den som tror att det bara är mys och gosande och gullegull, tror också fel.

Det sprakar till, gnistor flyger, det blir explosioner och detonationer.
Fasoner.

Men fasonerna och explosionerna kommer aldrig från den tekniska personalen på Klarascenen, aldrig Magda, aldrig Anders, aldrig från någon av de andra i teknikteamet, varenda en ställer upp och kommer med kreativa förslag – senast gällde det halningen och fällandet av ridån – det var Anders som kom med ett genialt förslag.
Från den tekniska personalen kommer de bästa idéerna för hur ett problem ska lösas och det kan gälla vilket problem som helst – ska jag ha den här jackan på mig när TV4 kommer?

Och – nu reser jag mig upp vid datorn och lyfter champagneglaset med stora varma lyckotårar rullande neröver kinderna, jag skålar och räcker fram rosenbuketter för minst femtusen kronor styck till Johanna Holmström och Malin Johansson, regiauskultanterna på Nakna damer.

Att regiauskultanter låter märkvärdigt hör ihop med att Malin och Johanna är de mest märkvärdiga och strålande kompetenta unga kvinnor jag någonsin har träffat på och om det är något jag har gjort under mina fyrtio år i verksamhet så är det att träffa på.

Johanna och Malin är länken mellan idé och förverkligande, de fixar allt, genomför det omöjliga, de kommer ihåg saker som jag inte ens visste att jag hade glömt OCH de hittar i de labyrintiska korridorerna på Stadsteatern.

Efter två månader kan jag fortfarande inte ta mig från en plats till en annan utan att Johanna eller Malin måste leda mig dit, jag är ett hjälplöst kolli i deras händer och helt otroligt trygg.

Att arbeta tillsammans med 20-åringar som Malin och Johanna tar kål på (tar KÅL på??!!) all min stora oro för framtiden; med 20-åringar som Johanna och Malin är framtiden i goda händer, allting kommer att bli bra.

Förresten – det här med premiär, att det är premiär på Nakna damer på nedre botten mitten den 26 mars, premiären – den är bara en oönskad biverkning av det vi håller på med – arbetet med att nå någonstans i närheten av dit vi drömmer om att komma, premiären ingenting annat än ett stort gupp på vägen från kollationeringen till den dag pjäsen läggs ner.

EN FOT UNDER RIDÅN

Intryck från teatern,
Wislawa Szymborska översättning Anders Bodegård

För mig är tragedins största akt den sjätte:
återuppståndelserna från scenens slagfält,
tillrättandet av peruker, skrudar,
utdragandet av kniven ur bröstet,
avtagandet av snaran från halsen,
uppställningen på rad bland de levande,
vända mot salongen.

Bugning en och en, alla tillsammans:
den vita handen över det blödande hjärtat,
självmörderskan som niger,
det avhuggna huvudet som bockar.

Bugningar i par:
raseriet arm i arm med saktmodet,
offret ger bödeln lycksaliga blickar,
den upproriske går vänsäll fram bredvid tyrannen.

Evigheten trampas ner av spetsen på en guldsko.
Moralen viftas bort med en bredbrättad hatt.
Den oförbätterliga driften att i morgon börja om igen.

Intåget i gåsmarsch av dem som dött i förväg,
i tredje, fjärde akten, eller mellan akterna.
De spårlöst försvunnas mirakulösa återkomst.

Tanken på att de tåligt väntat i kulisserna,
inte tagit av kostymerna,
inte tvättat av sig sminket,
griper mig starkare än tragedins tirader.

Men upphöjdast av allt är ridån som faller,
och det som ännu skymtar under nederkanten:
en hand som hastigt plockar åt sig en bukett,
en annan som fattar ett nedlagt vapen.
Och först då den tredje, osynliga handen,
som gör vad den ska:
tar tag om min strupe.

Publik!
Publik i går, publik i kväll, det går upp och det går ner, det går framåt och bakåt, det svajar och pajar och lyfter och störtar, det är hisnande och dygnen de bara krymper och krymper.
Men vi kommer att ta oss över det där gigantiska guppet på vägen till målet som inte är något mål; det är resan som gäller precis som Karin Boye inte var den första att påpeka.

Vi som jobbar med Nakna damer på nedre botten mittemot – var och en för sig och allihop ihop – kommer att ta oss runt guppet eller studsa över det och komma ner på fötterna igen.

För det gör man.

Men sak är säker – så här bra har jag inte legat till med cigarettkonsumtionen sen jag var ung.
Fast det är tillfälligt det också.

Nerver på dallergaller, bra och dåligt, toppen och undermåligt, inte fullt så illa – långt därifrån. Men olika åsikter om olika saker, någon som har sett säger si, en annan säger så, vem ska man lita på?

Jag litar på mig själv för att jag är närmast till hands. Till på torsdag kväll för då är jag i Paris på väg till min Atlant.

När premiärnerverna lugnat sig, när världen slutat gunga, när det blir vardag igen, när skådespelarna blivit ännu varmare i de vackra scenkläderna av Ann Bonander – gå och se Nakna damer på nedre botten mittemot.

Varför?
Därför att det alltid är bäst att du själv ser hur det är för att ingen annan kan se det åt dig.

Se även bland annat Eldorado Kjell Alinges blogg och denna recension.
Jag läser aldrig recensioner men jag har vänner som gör det och SMS-ar den positiva innebörden av att någon skriver positivt om det jag har misslyckats med att lyckas med nu igen – inget negativt med det.
“Misslyckas bättre”, det är Samuel Beckett, det är det enda man kan försöka sig på.
“Misslyckas bättre”, det är mitt motto efter vad jag förstod när jag blev intervjuad av Cecila Hagen till Expressen på söndag och fick frågan vad mitt motto är.

Om det inte vore så att jag redan har skrivit en pjäs där det finns ett parti där de fem huvudpersonerna förgäves försöker öppna varsin oöppningsbart hopfalsad plastförpackning – pjäsen är Nakna damer på nedre botten mittemot, partiet heter Utom sej – hade jag inte redan skrivit Utom sej skulle jag genast göra det.

Men efter att ha försökt få upp
1/
en förpackning med en energisnål glödlampa
2/
en paket croissanter bakade på solrosolja
3/
en DVD-förpackning

orkar jag bara släpa mig till verktygslådan och ta fram en domkraft och en hovtång för att se till att jag kommer åt croissanterna, DVD-skivorna och den energisnåla glödlampan.

Wish me luck.

Trodde det var för tidigt att se om säsong fyra av The Shield.

Ett år sedan, vem minns.

Jag hade fel.