Jag läser två böcker av två olika unga kvinnor.
Den ena boken säljer i gigantiska upplagor, den andra säljer inte alls, den ena är bra och den andra dålig.
Varför är det den dåliga som säljer?

Att den dåliga boken är dålig och den bra är bra är ett faktum och inte öppet för diskussionen.
Inte jag heller.
Jag har sagt det förut och jag kommer att säga det så fort det behövs. Jag debatterar inte. Min lediga tid går åt till att vara tacksam över att jag inte är ihjältrampad, att det kommer vatten ur vattenkranen, att taket är kvar när jag vaknar, att mina närmaste lever och att jag kan läsa.

Jag läser en dålig bok.
Boken är dåligt skriven, dåligt disponerad, språket är torftigt, den är beskäftig och pladdrig och personerna är av papp.
Boken är en bestseller världen över.
När jag flyger från Stockholm till Paris är jag en av elva personer i den fullsatta turistklassen som INTE läser boken och det är likadant bakom businesskynket.
Det är som med hustrumisshandel, schizofreni och alkoholism – ingen skillnad mellan överklass och underklass. (Det betyder inte att samhällsklasserna är utplånade. Tvärtom.) Men varför läser alla samma dåliga bok?

”Det här poesikramandet har varit förödande för poesin.” Åsa Beckman, DN 01.09.05

Tillbaks från Jämtland.

Innan jag åkte från byn blev jag bjuden på mat – röding och öring, nyupptagen potatis – hos min kusin som har sextio mil till jobbet.
Sextio mil! Det är bara hälften så långt som till Skåne.
Enligt en byråkrat från AMS, eller om det var Migrationsverket, som jag råkade se på TVn däruppe får den som vill ha ett jobb ta vad som bjuds, flytta eller leva på grankottar – dessa kvinnor i min ålder med fula frisyrer och iskall blick.

Varje gång jag kommer till byn där jag är född kommer verkligheten i kapp mig och det är outhärdligt. Jämfört med litteraturen är verkligheten ett överskattat nöje.
Jämfört med journalistiken är verkligheten ingenting.

Journalisterna känner inte igen sig när artikeln handlar om dem själva.
Känn på!

Det första jag gör när jag landat i Stockholm är att ta buss 2 till Hedengrens bokhandel vid Stureplan för att se om det finns något kvar på den engelska rean. Jag har läst ut Bobby Fischer goes to war, den otroligt spännande skildringen av Bobby Fischers och Spasskijs kamp i Reykjavik om världsmästartiteln i schack. Författarna till boken, David Edmonds och John Eidinow, två brittiska journalister, har tidigare skrivit en bok tillsammans. Wittgenstein’s Poker – om ett möte på tio minuter mellan filosoferna Wittgenstein, Bertrand Russel och Karl Popper i Cambridge 1946. Att denna udda bok från 2001 skulle stå på hyllan för Wittgenstein en trappa ner på Hedengrens vid Stureplan är otroligt.
Jag köper också The Closed Circle av Jonathan Coe och Stasiland, en rysare om Stasi av Anna Funder, ännu en författare som jag hittills aldrig har läst.
Jag vet ingenting om schack, jag begriper inte Wittgenstein och Stasi är ingenting jag vill bekanta mig närmare med, men så här ligger det till med litteratur: Det är inte vad det handlar om, det är inte namnet på författaren – det är hur det är skrivet, själva litteraturen.

Jag har just fått förhandsläsa en bok som är så bra att den aldrig kommer att bli någon kioskvältare: Överflödet – fabriken av Leslie Kaplan. Inga poliskommissarier på gränsen till nervsammanbrott, inga geggiga mord, inte en enda lesbisk präst, inga vampyrer, ingen Da Vincikod. Dessutom avslutad med ett samtal mellan Leslie Kaplan och Marguerite Duras. Läsarna av den här boken kommer alltså att vara den sorts kultursnobbar som pinkar in sina revir runt bra böcker för att de inte ska bli kioskvältare. Inte den sorts kultursnobb som jag är – jag snobbar med att jag fått förhandsläsa boken om det har undgått någon och nu försöker jag göra kioskvältare av den. Översättningen från franska till svenska är gjord av Jenny Högström och helt i nivå med boken. (Varför låter jag som en recensent plötsligt, jag som menar så väl – denna dödssynd.)

I snart trettio år har jag försökt få människor att läsa de bra böckerna i stället för de dåliga. Utan annat resultat än att en rasande Göteborgare hoppade på mig på Bokmässan för att jag en gång (i Läslustan på TV) hade rekommenderat Johnny var en ung soldat av Dalton Trumbo.

Ur Överflödet – fabriken av Leslie Kaplan.
Man tillverkar kablar vid fönstret. Kablarna har många färger,
man rullar ihop dem i buntar. Det är ljust, rummet är kraftlöst.
Man kommer, man går. Korridorer, glömska.
…
Himlen och kablarna, vilken skit. Man grips, dras med av kablarna, himlen. Det finns inget annat.
…
Man arbetar i nio timmar, man gör hål i föremål med en maskin. Man lägger föremålet på plats, man för ner spaken, man tar ut föremålet, man drar upp spaken. Det är papper överallt.

Tiden är utanför. I tingen.
…
Gården, att gå över den. En fabriksgårds hela längtan.
…
Innan man går in, tar man något att dricka i kaféet. Man ser sig i spegeln över bardisken. Jukeboxen spelar alltid Those were the days, my love, ah yes, those were the days.
…
Man kan inte göra någonting.

Man monterar en växellåda.
…
Klockan tolv äter man i matsalen.

Man går förbi folk, smörgåsar, colaflaskor, redskap, papper, lådor, skruvar.

Kvinnorna är där. Man betraktar dem.
…
När man kommer till en fabrik man inte känner till, blir man alltid mycket rädd.

(När jag skriver ut/in/av det här märker jag att det ser ut som poesi. Men så lätt kan man varken avrätta eller krama ihjäl Överflödet – fabriken, den tillhör ingen kategori. Precis som Priset på vatten i Finistère, som redaktörerna på de två största tyska förlagen har givit strålande utlåtanden. Ändå tänker ingendera ge ut den för att de inte vet under vilken kategori den ska marknadsföras.)

Fler citat ur Överflödet – fabriken:

Allt kommer tillbaka, allt kommer ständigt tillbaka.
Påtvingad oskuld. Smärtan är inte lönsam.

På tiominutersrasten går man på toaletten.
…
Man står vid ett band med skorpor. Fabrikshallen ligger bredvid ugnen, det är mycket varmt. Man plockar upp några skorpor, man stoppar dem i en påse.
…
Bandet går. Påsarna är av metalliserat papper. Skorporna är mycket hårda.
…
Man står vid busshållplatsen. Man väntar på bussen. Runtomkring, himmel och telefonstolpar. Himlen är full av ledningar.
…
På kaféet musik. Det är ingenting med det.
…
Man ska till en fabrik som tillverkar strålkastare.
…
Man står framför den, på gården, man tänker, man känner den.
…
Man går in på gården.

Man ser lådor. Där ligger brädor utspridda.
Blå plastskynken, längst bort.
…
Man går upp.

Trappan är ostadig. Järn, vilket elände.

(Jag vill men jag orkar inte skriva in hela boken. Tur är det för då skulle ju ingen köpa den. Så om den nu inte blir någon kioskvältare (kioskvältare???!!) som Da Vincikoden och den med vampyren i Blackeberg är det inte mitt fel, jag har gjort mitt bästa och kan bara vänta på den rasande Göteborgaren från Bokmässan.)

Nej, nu måste jag hämta mig efter Jämtland. Se om jag klarar av att ladda ner bilderna av utsikten över Oviksfjällen från min nya digitalkamera, Coolpix heter den.

Jag har inte sagt att Vicksalva finns.
Den fanns och det har jag sagt. Om den finns – ingen aning och jag tänker inte göra sökning efter den på Google.

Göra sökning? Är det inte väldigt löjligt att skriva göra sökning i stället för söka?
Har man inte drabbats av den stora löjligheten om man gör det?

Ovanstående är retoriska frågor och kräver som sådana inga svar.

Nu ska jag läsa Fuir av Jean-Philippe Toussaint. Fuir jämfördes i en recension med Sophia Coppolas film Lost in Translation. Jean-Philippe Toussaint påminner lite om Valérie Mréjen som jag ska ge ut nästa vår på Förlaget Finistère.
Man ska inte jämföra – ändå gör man det.
Man ska inte skriva man. Men är det så fel egentligen?

Den som reagerar på att min blogg är självupptagen, reagerar som jag.
Vore det inte för Montaigne skulle jag inte göra annat än att be om ursäkt. Men eftersom Montaigne inte skulle komma på tanken så gör inte heller jag det.

Hade Michel de Montaigne levt nu och inte mellan 1533 och 1592, hade han först lagt ut essäerna på sin blogg.
Som det nu är finns alla tre volymerna, Montaigne Essayer, i pocket på Bokförlaget Atlantis, översättning Jan Stolpe och den är genial:

”Låt oss tala om mig själv”, säger Michel de Montaigne.

”Det är nu många år som jag bara har haft mig själv som föremål för mina tankar och jag har inte gjort något annat än granskat och studerat mig själv; och studerar jag något annat är det för att snabbt tillämpa det på mig själv…

Ingen beskrivning kan i svårighetsgrad mätas med beskrivningen av en själv – men inte heller i nytta. Dessutom måste man ordna håret och snygga till sig när man ska visa sig offentligt. Och jag snyggar till mig hela tiden, för hela tiden beskriver jag mig själv.

Jag måste själv stå till svars om jag trasslar till det för mig och om det finns meningslösheter och fel i mina resonemang som jag inte själv ser och heller inte kan se om någon visar dem för mig. Fel undgår oss ofta, men svagt omdöme är att inte kunna se felen…
Kunskap och sanning kan bo inom oss utan att ha sällskap av omdöme, och omdömet kan också bo där utan sällskap av kunskap och sanning; att erkänna att man är okunnig är faktiskt ett av de vackraste och säkraste bevis på omdöme som jag vet.

Det viktigaste av allt i världen är att veta hur man tillhör sig själv. Ty det är sällsynt att man respekterar sig själv tillräckligt.”

Det kommer mer Montaigne snart.

Jag minns inte om jag har rekommenderat Les Jours fragiles av Philippe Besson. Om Arthur Rimbaud, om hur hans syster skötte honom när han kom hem från Afrika med benet amputerat. Boken är berättad ur systerns perspektiv och mycket bra.

Kanske jag inte gjorde det för att jag läst boken på franska och inte ville skryta.
Nu tänker jag annorlunda.
När jag kom till Finistère för fem år sedan kunde jag knappt ett ord franska.
Att en femtiofemåring inte kan lära sig ett nytt språk är en felinformation som jag härmed rättar till.
Jag kunde alltså kan alla.
Att jag aldrig kommer att prata vettigt gör mig ingenting – jag pratar mycket och fort och fel.
Att jag kan läsa böcker gör mig jätteglad. I början slog jag upp vartenda ord, gång på gång och om igen. Och nu händer det att jag läser en hel sida utan att slå upp ett enda ord.

Tillbaka till Les Jours fragiles. Idag läser jag i en tidning att Guillaume Depardieu, Gérard Depardieus son vars öde jag följer med största uppmärksamhet, ska spela Rimbaud i en filmatisering av boken. Och hans syster, Julie, ska spela systern.

Fasadmannen knackade på, han som målar taket och tar bort mossan,
han som faktiskt brukar komma när han har sagt. Som tar för mycket betalt och lurar mig allt vad han kan men det är det värt.
Det enda problemet är att han envisas med att ge mig fåglar.
Skjutna fåglar.
Alla hans klienter får inte skjutna fåglar, det är för att han tycker om mig.

Montaigne:
”Döden är mindre att frukta än ingenting, om det nu fanns något som var mindre än intet…

Varför skulle vi vara rädda för att förlora en sak som man inte kan sakna när man har förlorat den?

…det ligger i livets natur att man ska förlora det…
Det är en konst att njuta livet; jag njuter det dubbelt så mycket som andra, ty njutningens omfattning beror på graden av uppmärksamhet vi visar. Särskilt nu, när jag inser hur kort tid jag har kvar, vill jag öka livets vikt. Jag vill försöka hejda dess snabba flykt med mitt snabba grepp och kompensera dess hastiga bortrinnande med en intensiv användning: i samma mån som innehavet av livet blir kortare måste jag göra det djupare, mer rikt på innehåll.”

Ingen egenskap omsluter oss rent och fullt. Om det inte vore så att man framstod som en galning om man gick och pratade för sig själv skulle det inte gå en dag utan att jag hördes muttra ”Djävla dumskalle!” till mig själv. Och ändå menar jag inte att det är definitionen på mig.
Bok 1. Kap 38 sid. 291