Det här är en anekdot som visar hur viktigt det är att veta vad ord betyder.
Det är under en tid i mitt liv när jag blev bjuden på mingelpartyn och tackade ja.
En berömd person i mingelvärlden möter mig, kramas mingelmässigt och utbrister:
”Jag älskar dina kvalster!”
I mingelvärlden är det världsligt – kvalster, alster.
Den som skriver får aldrig göra den sortens fel.
En gammal pianist, Paul Anton Rye, i en av mina många nedlagda romaner, säger om skapande och smärta:
”Fågeln sjunger inte vackrast när hjärtat brister, fågeln sjunger vackrast när den sjunger för sjungandets skull.
Först när hjärtat har brustit färdigt sjunger fågeln bäst.
Så länge hjärtat blöder blir det bara skval.”
Jag kom just på – i skrivande stund, klockan 18.22 den 12 februari 2015 – att det är därför det tog mig fyra år att skriva DET HÄR ÄR HJÄRTAT, min dikt som kommer till påsk. Fast egentligen blöder ju hjärtat fortfarande och kommer att blöda tills jag dör.
Jag har aldrig skrivit en bok, en pjäs, som jag inte under någon period av skrivandet har tänkt lägga ner.
Jag har lagt ner.
De gånger jag lagt ner har jag försökt intala mig att arbetet, de månader, år, jag lagt ner på det nedlagda, inte varit bortkastat.
Men jag vet inte.
Jag saknar mina nedlagda böcker och önskar att någon annan kunde skriva dem åt mig.
Tyvärr fungerar det inte så.
Eller tack och lov.