Ur Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig, loggbok ett:
Jag ser fjärde säsongen av The Shield, vad kan jag säga?
Att Shawn Ryan, The Shields skapare, är vår tids Shakespeare?
Att The Shield är ett konstverk som Hamlet? Som På spaning efter den tid som flytt av Marcel Proust,
Montaignes essäer, Rembrandts självporträtt, Wislawa Szymborskas poesi och Werner Aspenströms.

Är Shawn Ryan ett isolerat geni, ännu en av dessa tröttsamma stora vita män?
Nej.
I all information om serien betonar Shawn Ryan lagarbetet, skådespelarna och de andra medarbetarna bekräftar – arbetet med serien är solidariskt underkastat slutresultatet.
Det är inte fråga om ego, det är helheten som är det väsentliga.
När Shawn Ryan talar om sitt arbete med The Shield säger han aldrig “jag”, han säger “vi”:
“We did this, we decided that… We did this thing… we didn’t feel that…”
We, we, we, säger han.
Vore jag kritisk skulle jag säga att “vi” inte kan känna likadant, det finns inget sätt att kontrollera vad någon annan känner.
Men jag är inte kritisk.
The Shield är ett kollektivt konstverk.
Wow !

Ur Kom och hälsa på mig om tusen år, loggbok två:

The Shield är tillbaka i DVD-spelaren, jag är tillbaka i The Shield.
Jag röker inte, jag dricker väldigt lite jämfört med vad jag skulle vilja, jag tar inga droger utom The Shield, jag har inga gudar utom The Shield.
“Don’t matter how many times you get burnt, you just keep doin the same.” (Bodie i The Wire.)
The Wire är inte The Shield.
The Wire är The Wire och genialiskt på sitt The Wire-sätt.
The Shield är The Shield.

Jag rekommenderar inte The Shield.
The Wire rekommenderar jag, se The Wire, se om The Wire, The Wire åldras inte, The Wire är otäckt aktuell och ohyggligt bra.
Se The Wire, säger jag, jag lovar att du kommer att tycka att den är bra.
The Wire rekommenderar jag men inte The Shield.
Den som vill se The Shield ska veta att The Shield ser man på egen risk.

Bild:
Anwan Glower – Slim Charles, Proposition Joes närmaste man i The Wire.

Varför jag drar fram The Shield och The Wire igen?
För att jag går och retar upp på mig hur Kevin Spacey & Co försöker göra Shakespeare av House of Cards.
För att hur de än anstränger sig, hur mycket Kevin Space än stirrar in kameran, hur mycket han än tar i – det bara blir som det blir när man tar i för mycket.
Ansträngningen känns och det får den inte.
House of Cards försöker vara Shakespeare, det är inte Shakespeare.
Till skillnad från The Shield.
I The Shield märks inte ansträngningen, det ser lätt ut, hårt och självklart, dialogen kommer ur personerna, karaktärerna driver spänningen.
Karaktären styr ödet, det är som hos Shakespeare, det är vad som gör The Shield till Shakespeare i vår tid.
The Wire) också.
Medan House of Cards bara är just another tv-serie.