Jag har varit i Sverige, kommer tillbaks trött sur efter resan, men då kommer grannen med posten och sex nyvärpta ägg, det var i påskas.
Något ska levereras – jag är inte hemma för jag är hos tandläkaren, den ljuvlige tandläkaren, som lyckas laga min tand så att det går på sjukförsäkringen i stället för att göra en så kallad krona vilket är lika dyrt som i Sverige – jag är hos tandläkaren och grannarna tar emot leveransen.
Så fort jag inte är hemma ser grannarna till mitt hus.

Och igår, som varje år sedan jag kom till Finistère, står grannen i dörren med nyfångade krabbor för att det är den årstiden.
Sprattlande krabbor att koka i tjugo minuter och äta med majonnäs eller citronsmör, rostat bröd eller som de är med sin smak av Atlant.

1.
Skrivit på min roman.
2.
Tagit itu med mapparna på vinden.
3.
Ringt släktingar.
4.
Gjort min gymnastik.
5.
Impregnerat kanten på taket till garaget för att murgrönan vält bort skifferplattorna där och träbalkarna ligger utsatta för – som man säger – väder och vind.
6.
Rakat benen.
7.
Skrivit till Läkare utan Gränser att de ska sluta skicka reklamblad där söta sjuksköterskor skriver fiktivt personliga brev om alarmerande situationer eller jag ger allt mitt stöd till Abbé Pierre.
8.
Gjort upp en budget för att se om jag har råd att leva en deklarationsperiod till.
9.
Skrivit på min roman.

En bra nyhet och en dålig.

Den bra nyheten är att min sjukling har blivit utskriven från sjukhuset och nu kan betrakta sig som konvalescent. Vården var mycket noggrann och bra. Och massor med personal, bland annat en ung man som kom på eftermiddagen och fyllde på vatten i karafferna och frågade hur det stod i tennisen.

Den dåliga nyheten är att Gaël Montfils inte gick vidare på Roland Garros.
Att jag fortfarande inte fattar hur räkningen går till i tennisen och inte kan reglerna minskar inte nöjet med att se en uttrycksfull spelare som Gaël Montfils.
Återstår Raphael Nadal som spelar i dag, konvalescenten till förströelse på bättringsvägen.

Det blåser en otäck vind i Finistère, ömsom kall, ömsom varm, bambun rasslar, plantorna hukar och böjer sig, blombladen blåser sönder.
Vi sover dåligt.
Den här vinden är ond och hemsk.
Saker kommer bort, jag tappar, har sönder, går barhänt i rosorna med sekatören, händerna fulla med törnen och inga grönsaker till maten för att jag glömde ta fram tomaterna.
En fågel flög in på vinden. Med vinden, jag hatar den sortens ordvitsar.
Måste läsa lite Bukowski, The Last Night of the Earth Poems, Black Sparrow Press. Inte för lite, men inte heller för mycket.
Bara tillräckligt för att rensa bullshitfiltret.

Den här onda vinden, i natt blåser den bort, säger vi.

En dag i förra veckan gjorde jag en utflykt till en stad 17 mil från Finistère, inga bilköer, rak motorväg, allting ovanligt angenämt. Inga olyckor, inga vägarbeten med instruktioner för omvägar som man aldrig förstår.
En ovanligt trevlig bilutflykt.
I dag kom ett brev, det som kallades brunt kuvert så länge myndighetskuverten var bruna.
Först trodde jag att det var skattebeskedet, här betalar man all skatt i efterhand.
Men brevet är från polisen.
Jag har begått ett trafikbrott.
I stället för 110 km/tim har jag vid ett tillfälle på hemväg från staden 17 mil från Finistère kört 111 km/tim.
Jag minns att jag kände mig frestad att pressa gasen i botten när jag närmade mig Finistèregränsen, jag kände mig som den islandshäst på vars rygg jag gjorde mitt livs enda ridutflykt, på bortvägen töltade islandshästen i vad jag uppfattade som normal fart, men när den på hemvägen fick syn på stallet drog den iväg som en racerbil.
Jag kände samma instinkt.
Det kommer att kosta mig 68 Euro.
Med brevet följer en blankett att fylla i om man har invändningar mot straffavgiften, om ens bil varit stulen eller annan förmildrande omständighet.
Jag har inga invändningar och ska just skriva ut checken när det visar sig att om jag betalar straffavgiften inom fjorton dagar så kostar det bara 45 Euro.
45 i stället för 68.
Men så kan det ju inte vara.
Jag går till Gendarmeriet i min lilla stad.
Visar mina papper för en rar och vänskaplig gendarm som skrattar och säger att han har varit med om samma sak.
111 i stället för 110.
Men man måste ju betala.
45 Euro eller 65?
45.
Förutsatt att jag betalar inom fjorton dar.
Jag skriver ut checken på 45 Euro och åker hem. Med blicken stadigt fäst på hastighetsmätaren dock.

Krig kan rasa, världar kan gå under (en av mina gjorde just det), det kan vara den elfte september året runt – Questions pour un champion, min frågesport, står utanför allt. Ovanför, bortom och aningen efter för att den är förinspelad.
I dag – den elfte september – är det Questions pour un champion-festival. Först det vanliga dagliga programmet, det som har gått sex dagar i veckan i tretton år.
Sedan på bästa sändningstid ett superchampionprogram med sådana som tidigare har vunnit potten i Questions.
Efter tretton år utan Questions på söndagar sändes igår världshistoriens första söndagsquestion pour un champion. Och i dag alltså både vardags och festprogram.
Det låter bra men det kunde vara bättre.
Festprogrammen är sämre än vardagsprogrammen med om möjligt ännu värre dekor än till vardags och man får se publiken.
Det ska inte vara så.
Till vardags visas inte publiken, då riktas all uppmärksamhet mot de tävlande och mot programledaren, Julien Lepers.
Se kapitlet Sisyfos i Priset på vatten i Finistère.
Jag ske be Lova skriva in kapitlet och lägga ut det här så alla förstår.

Jättepoppeln har fler gener än människan.
Är vi förvånade?

En man crawlar. Han är som en liten pråm, tung och säker, han crawlar ända in till hamnen och tillbaks, klockan är några minuter i fem på eftermidddagen, det är varmt, luften är mjuk och omtänksam, det doftar rök som det brukar göra de bästa höstdagarna. De allra bästa höstdagarna av dem som hittills har anmält sig.

I natt ett slagregn, miljarder liter vatten rakt in i sovrummet, det är risken med att sova för öppet fönster i Finistère. (Jag gör det för att kunna höra tidvattnet och rätta mig efter det.)
Trädgården huset allting genomdränkt.
Och så kommer solen fram vid elvatiden på förmiddagen, solen och några fläktar varm vind. Allting ångar våldsamt ett ögonblick, varpå allting är torrt igen och glänsande rent.

Vädret i Finistère pågår oavsett vad som händer i världen, Putin hotar Georgien, svenska ministrar kommer och går, Anna Politovskaja är fortfarande död.

Vädret är inte opåverkat av politiken, maktgalenskapen, oljeberoendet, det sa jag inte, jag sa att det pågår. Men eftersom det ofta är det man inte säger som blir läst så säger jag det igen – vädret är inte opåverkat av politiken.

Vädret i Finistère är bara en av alla de faktorer som gör Finistère till ett så vidunderligt departement vid kanten till Atlanten, oavsett vad som händer i världen är vädret i Finistère spektakulärt.
Det går inte att bortse från hur det står till i världen, det får man inte. Att bortse är den åttonde dödssynden, att bortse är ett brott mot mänskligheten, bortseendet är ett vapen för massdestruktion.
Men att inte ta in hur vidunderligt vädret kan vara – det är, om inte ett brott mot mänskligheten så lite småkriminellt.