Så småningom kommer bodilmalmsten.se att ta över.
Måste bara samla mig lite eller väldigt mycket.
Det blir nog bra om tusen år.
“Ett bra ställe att bo på är ett ställe där det finns mycket vänner och
platser där man kan det lugnt, som ett bibliotek eller en skog.”
Emanuel Grönberg Tyni, 7 år, om sitt framtida Sverige i DN 13 sept 2014
Benny är ett tv-program från 70-talet, det var Peter Csihas och jag som gjorde det.
Och alla barn som är medelålders nu minns det.
“Där kommer de stora barnen!”
“Benny får inte gå över stora vägen”
“Benny, Benny, Benny!”
Och nu är senaste versionen av bloggverktyget WordPress döpt till Benny, Benny 4.0
Så går det till.
Torbjörn Nilsson, fotbollsikonen från Göteborg, lärde mig att inte få panik när någon anfaller bakifrån.
Inte för att jag lärde mig det, men det gjorde han.
Emil Zatopek var en tjeckisk löpare med storhetstid i mitten på 1900-talet.
Han var känd för hur fort han sprang och sin konstiga löparstil.
Emil Zatopek sa:
Om du vill springa, spring en halvmil.
Om du uppleva ett annat liv, spring maraton.
Rådjur, hundar och harar oroar sig inte för vad de äter och ändå springer de mycket snabbare än människor.
Det finns bara fördelar med att träna under ofördelaktiga förhållanden.
Om man kan hålla fast vid träningen är viljestyrkan inget problem.
Det regnar?
Spelar ingen roll.
Trött?
Har inget med saken att göra, jag måste bara göra det.
Min löparstil var mycket enkel, den kom av sig själv, från mig själv, ur mig själv.
Varför skulle jag träna på att springa sakta?
Jag vet redan hur man springer sakta.
Jag vill lära mig springa snabbt.
Det som har hänt är redan över. Vad som intresserar mig är det som kommer sedan.
Det är vid smärtgränsen som männen skiljs från pojkarna.
Sweet pain, säger min yogalärare.
You don´t have to like it, you just have to do it.
Sverige, efter valet.
Ett land där det enda som ändras är vädret?
Tänk om alla gjorde så!
Och så gör alla plötsligt det.
Det gemensamma är ett egenintresse.
Att känna skuld är relevant (slå upp det!)
Något har du alltid gjort.
Skuldkänslan när man använder handikapptoaletten i köpcentret.
Hur handikappad man än är.
Bara de girigaste har inga skuldkänslor.
Gud är död och själva mår vi inget vidare.
Allt visar sig med tiden.
Och tiden säger:
Vad var det jag sa?
Höstars plötslighet.
Sommarkläderna kvar i källarförrådet tills det är dags att hänga undan dem.
Alla solskyddskrämerna, faktor 50.
Baddräkten, det var länge sen den hann fram.
”Om man en enda minut sa vad man tänkte skulle samhället rasa samman.”
Albert Camus
På senaste tiden har jag twittrat om den förundran jag drabbats av i samband med sådant man tar för givet. Som att det bara är att gå till affären och köpa mjölk när mjölken tar slut.
Eller att det kommer vatten ur kranen, varmt eller kallt.
Det här är “Förundran” från den blå loggboken 2007, “Kom och hälsa på mig om tusen år”.
Den senaste tiden har jag drabbats av förundran över saker som under alla år förut har passerat mig obemärkt.
I dag var det ett äpple, ett vanligt ätäpple från affären.
Det var när jag skalade äpplet och tog bort det lilla klistermärket med information om var äpplet kommer ifrån som förundran slog till.
Ett så stort och fint och välsmakande och med tusentals års möda av människor framodlat äpple !
För ingen ska inbilla mig att det är naturen som har gjort det och att familjen Flinta och Barna Hedenhös hade så här goda, stora och vackra äpplen.
Nej, på familjen Flintas och Barna Hedenhös tid var äpplena sura, små och hårda, mer lämpliga som ammunition än människoföda.
Eller mat åt mammutarna.
Ett annat tillfälle när jag drabbas av förundran är på planet mellan Orly och Charles de Gaulle.
Jag går uppför flygplanstrappan och in i kabinen och sätter mig på min plats i flygplanet och ser ut.
Jag sitter vid en vinge, jag ser flygplansvingen mellan marken och mig.
En flygplansvinge!
Och jag med min kropp i flygplanskroppen som snart ska befinna sig i himlen ovanför Europa, över hav och land.
Att jag hatar flygandet och resorna glömmer jag alldeles bort.
Det tredje tillfället – hittills – är X2000 till Bokens Dag i Linköping.
Någon har konstruerat det här tåget, tänker jag.
Någon som kan det har fått ihop det och det blev ett höghastighetståg.
Helt otroligt.
Om ovanstående verkar naivt är det för att jag bor i Frankrike.
I dag 25 sept en notis i SvD om de rika och kontanterna.
För en tid sedan, på loggbokstiden, i en av de första loggböckerna, 2005, 2006, Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig eller De från norr kommande leooparderna, ett nyhetsinslag om att pengarna ska bort.
Tiden för kontanta pengar är på väg att ta slut.
Pengarna ska tas ur cirkulation.
Tusenlappar, femhundralappar, till och med hundralapparna ska bort.
På grund av risken för rån.
Och för att hanteringen av kontanter kostar elva miljarder om året och att hanteringen mest gynnar brottslingar av alla slag – skattebrottslingar
och rånare.
Att gå omkring med kontanter på sig är misstänkt och skumt.
Några så kallade vanliga människor intervjuas.
De som tycker om kontanter framställs som fåniga och intellektuellt funktionshindrade.
“Så du hämtar ut pengar i bankomaten och sen går du och betalar med dom i affären?”
Just det.
Jag hämtar ut pengarna, räknar dem, luktar på dem, lyssnar på prasslet innan jag stoppar ner dem i plånboken för att sedan ta upp lämplig
summa och betala mina varor på Åhléns.
För att det bara är pengarna som är pengar.
Det är bara en hundralapp som är hundra kronor och en femhundralapp som är femhundra.
För att inte tala om tusenlapparna, de ovärderliga
tusenlapparna.
Att den svenska valutan är värdelös och kronan ett offer för spekulation på de internationella börserna är en annan sak, men hellre en värdelös
krona än en krona som bara är digital.
“Jag vet inte om jag skulle göra vad som helst för pengar.
Det är ingen som har frågat mig.”
Bertove i För att lämna röstmeddelande tryck stjärna.
Det är inte det att jag inte har något att säga, jag har ett års uppdämt kommunikationsbehov, jag vill säga för mycket, det blir för stort och öppningen är för liten.
Allting kläms ihop, dagarna blir kortare, jag hinner inte med hösten, träden är röda, gula, allt måste hinnas med och så är klockan plötsligt snart åtta på kvällen och jag vet inte, tiden går för fort för mig.
Men i morgon är det yoga.
Det var tanigt som punchline, men det får duga.
“För att man ska kunna överleva modeväxlingarna är isolering och ett orubbligt intellekt den enda räddningen. Hur många intellektuella moden har jag inte redan sett dra förbi. De simpla exploatörerna av dessa modens rester är ständig verksamma. Med tiden har de kommit att trampa runt i sin egen smuts.” ur Källaren av Thomas Bernhard, övers Susanne Widén
Angående det här inlägget:
Det kan verka snobbigt med tyskan, men det är ju Thomas Bernhards språk.
Första året som jag läste tyska i skolan fick jag underbetyg, b.
Jag blev tvungen att läsa in betyget i tyska för tyskläraren, känd folkpartist och landstingsråd, jag minns inte landstingråd i vad, men i tyska var hon bra.