Tjejpop.
Pojkband.

Lady Gaga är stilmässigt influerad av 70- och 80-talet.
Det är inte jag.
Jag var där och vill inte tillbaks. Aldrig se sig om för då snubblar man och dras ner i nostalgiträsket.
Men ibland dyker det upp någonting ur dimmorna.
Shit & Chanel.
Jag lyssnar på indiemusiken som jag fick av Kjell. Fleet Foxes och Arcade Fire och Beirut med Gulag Orkestar.
Musik.

Kvinnor och män..
När det är Michael Douglas och Javier Bardem, då är det allvarligt, då är det seriöst. Vincent Cassel får dansa påklädd, män får ha kläder på sig, män får åldras.
Men när det är kvinnor, unga kvinnor som Jennifer Lawrence, då börjar kameran på brösten, Noomi Rapaces nagellack, Natalie Portman som vräker sig baklänges urringad nästan till naveln och Tilda Swintons helnakna ansikte.
Kvinnor döljer sig bakom sin nakenhet.
Vet fotografen det?
Videoregissören?
Den så kallade branschen?
Vem vet.
Men så är det.

Jag är fortfarande förkyld, snyter mig i ett för ändamålet utvalt lakan, det tar aldrig slut. Men till på måndag, klockan 19 på Gävle Stadsteater, måste jag bli människa igen.
Vad jag är nu?
En onödig och dysfunktionell livsform som inte stänger av mobilen när någon som utger sig för att vara reporter ringer och vill ställa några frågor för en söndagsbilaga och det kommer fram att söndagsbilagan är en kvinnoföraktsbilaga.

Det är när jag försöker värja mig mot privata och alltför familjära frågor som det sägs rakt ut – pang pang pang:

Den här söndagsbilagan riktar sig till kvinnor och kvinnor vill bara läsa om känslor, privata känslor, privatlivskänslor.

Jag försöker säga att i mina böcker och på min hemsida är det mycket känslor, men
1/
det verkar inte som om reportern läst något jag skrivit och
2/
om så vore är det inte den sortens känslor som söndagsbilagan vill ha.

Är det nu jag avslutar samtalet?
Tackar för mig och lägger på? Inte lägger på, man stänger av mobilen, men jag stänger inte av.
Jag försöker med gammaldags folkbildande ambition förklara skillnaden på privat och personligt, jag försöker men avståndet är för stort.
De folkbildande formuleringarna ekar tillbaks, förstorade, övertydliga och riktade bara till mig:
Du har gjort det igen, du är dum, dummare, dummast, du har försatt dig i en intervjusituation igen.

PS
Det märkliga är att när jag går till ICA och bläddrar i veckans version av den här söndagsbilagan finns där ett antal artiklar för och av män. Och – så vitt jag kan bedöma där jag står och smygläser bakom några påskris – handlar det om känslor som män – utan att bli för privata – har. Personliga känslor ungefär som de känslor jag har själv.

Jag skrev tidigare om aktuellt svenskt kvinnoförakt.
Här lite klassiskt kvinnoförakt från Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig skrivet i Finistère någon gång under år 2005:
1.
Jag ser en dokumentär om kvinnorna kring Hitler.
Sekreterare, trotjänarinnor. Plikttrogna arbetsmyror.
Hela och rena, fina damer i välstädade hem med utvalda prydnadsföremål, Meissenporslin och spetsdukar.
Inte ett dammkorn. Blänkande mörka skåp.
Gamla damer småpratande över kaffet och de tyska småbröden.
Överlevare.
Svamlande gamla damer som får sitta och sockra i kaffekopparna i bedårande dokumentärer som visas som förfilmer till ambitiösa långfilmer på kortfilmsfestivaler och i kulturprogram.
Och ingen låtsas om att de var nazister.
De jobbade åt Hitler för guds skull!
Och nu sitter de i TV och rör om i kaffekopparna och är förtjusande gamla damer.
Det kvinnoförakt som det är att ha överseende med dem!
2.
Veckans filmpremiärer i Paris.
De mest lovprisade filmerna är Woody Allens ”Match Point” med Scarlett Johansson och Bertrand Bliers ”Combiens tu m´aimes?” med Monica Bellucci.
Woody Allen hyllas enhälligt för sitt mästerliga sätt att utnyttja Scarlett Johanssons läppar och det är Scarlett komfortabel med, säger hon. Liksom med sexscenerna.
Liksom Monica Bellucci i ”Combien tu m´aimes?”
Monica Belluci är superkomfortabel med sin nakna kropp som hora i Bertrand Bliers film vars titel betyder ”För hur mycket älskar du mig” och i vilken en man vinner på Lotto och kan uppfylla sin dröm: Att köpa en Monica Bellucci.
Kvinnosynen i de här fimerna är unken och gubbig och i ofas med verkligheten, men eftersom den stora publiken betalar för det så är det väl verkligheten som är i ofas.

Under hela denna period i nutidsfilmhistorien har jag inte sett en enda film där en kvinna är hjälte och subjekt i stället för objekt.
Inte utan att straffas för det.

Åhléns!
Mitt favoritvaruhus Åhléns.
Och så kommer det en liten blank tidskrift med höstens nyheter på Åhléns. Med en intervju med Lena Ph. Och sista frågan i intervjun är:
“Lena, du ser oförskämt fräsch ut, trots att du fyllt 45…”
Trots att hon fyllt 45, står det i den lilla åhlénstidningen.
45.
I en period av västvärldens historia, när 100 är det nya 50.

Vad ska jag nu ta mig till med rabattkupongerna?

Jag ser att en som heter Bråding ska läxa upp dåliga pojkvänner i
TV3.
Det är inte Bråding på bilden, det är författaren Valerie Mréjen i Le Monde. Jag klippte ur bilden 2001 när jag läst Mréjens L´agrume, (Citrusfrukten), om en fransk pojkvän från helvete som alla som haft en kan känna igen.

Många år senare, det vill säga nu, finns L´agrume på svenska, Citrusfrukten; den är en av de tre korta romaner som ingår i den – som man säger – kritikerrosade Tre berättelser; tre män.

Jag påminner om den här boken då och då på grund av att den är så bra, alla kan den läsa den och jag vill inte att den ska drunkna i den så kallade bokfloden.

Läser Kajsa Ekis Ekman i DN: Feminismen har förlorat bettet, recension av bok som låter intressant – Nina Power, Den endimensionella kvinnan.
Noterar att författaren heter Power.

Jessica, en ung kvinna, nitton år, det är från För att lämna röstmeddelande Tryck Stjärna, utdrag av vad Jessica säger om att vara kvinna, att bli kvinna, att bli kvinnlig:

”Se inte så sur ut. Nämen titta! Du är ju riktigt söt.”
Var sån, gör så.
Var personlig, var dig själv.
Håll med.
Visa brösten.
Se glad ut!
Se ut!
Att ta sig från dag till dag är någon sorts jävla karate, någon kampsport att ta svart bälte i.

Det ska vara så givet att kvinnor ska ha lika mycket betalt som män.
Om det är så jävla givet – varför har dom inte det då?
Lika lön för lika arbete – har dom det?
Mamma sliter som en iller, hon jobbar jämt, men har hon lika mycket betalt som Conny som spränger väg på västkusten?
Har hon det?
Har hon?
Feminister! Och så kan dom inte ens fixa att kvinnor har lika mycket betalt.

Jag rakar benen.
Inte just nu.
Just nu gör jag ingenting.
Väntar.
Väntar och väntar.
Egentligen vill jag bara springa ut och slå och bita i något stort och hårt, tugga jord. Flytta hemifrån, ut i skogen, springa som ett vilddjur, en hare ute i Tumbaskogarna.

Raklödder för kvinnor är dubbelt så dyrt som raklödder för män.
För att kvinnor är dubbelt så dumma som män.
Dubbelt så dumma och dubbelt så inställda att bli lurade.

Enstaka hårfläckar ser värre ut än om hela benen är lurviga.
Som en spindel.
Håriga ben eller ej, Jocke, min pojkvän, tycker ingenting.
Han tycker om mig som jag är, säger han.
“Jag tycker om dig som du är.”
Mes.
Vad vet han om hur jag är?
Han vet inte ens hur jag ser ut.

Män, dom rakar bara sina små ansikten, kinderna och hakan.
För kvinnor är det mycket större områden, det är som med träd. Stora ytor – det går ju runt hela kroppen, vaderna, benen, låren. Ända upp.

Män blir skrämda av håriga kvinnor, män är naturligt lättskrämda.
Vill man komma någon vart i världen, komma opp sej, så får man inte skrämma män.
Fast jag vet inte.
Kvinnor som kommer någonstans är väl dom som är skrämmande. Tar bort allt håret på kroppen med laser, bränner bort.

En gång när jag rakade benen skar jag mig på rakhyveln och fick hela skon full med blod, jag skär mej jämt, det här var när jag skulle bli konfirmerad, när jag skulle konfa mig. Man gjorde det där vi bodde då, alla gjorde det, man var
tvungen att göra det.
Det var inget religiöst eller så.
Mens hade jag också, ont, flickor och blod det hör ihop.
Behå, mensont, bröst, föda barn.
Ägg-lossning.
Högklackade skor.
Allting som gör ont.

Det mot-satta könet, vad är det för motsatt med det?

Kvin-na.
Som om det var bättre att vara man.
Män är det ju synd om på riktigt, det är inte bara något som dom spelar upp för att folk ska tycka synd om dom.
Män – dom vet inte hur synd det är om dom.
Dom tror att det ska vara så.

Ovanstående bild är fransk reklam för skor från mitten av tvåtusentiotalet, kanske 2005.

Men
det var ju i Frankrike, det var då.
Det är gammalt.
Nej.

I en intervju om kvinnligt ledarskap 8 mars 2012 uttalar sig en vd, en ung kvinna som är vd i kommunikationsbranschen, om behovet av att få fram fler kvinnor på chefspositionerna för att branschen helt enkelt skulle må bättre av det.
Samtidigt tror hon att många behöver stöd för att ta sig fram.
“För att ha en ledande position i vår bransch måste man ta risker och våga stå för vad man säger, och det är ganska ensamt ibland.
Tjejer är av naturen mindre riskbenägna, jobbar gärna i grupp och vill vara kompis med alla. Det är svårt att komma framåt med den attityden”, säger hon.

Jag vill gärna veta vilka forskningsresultat den här unga vd:n stöder sig på, men jag vill inte slösa tid på att bråka om det.
Det är bara att konstatera faktum.
Så uttalar sig en framgångsrik ung kvinnlig vd på kvinnodagen 2012.

Där jag bor är det fler pappor som drar barnvagnar eller åker pulka och snöracer med sina barn än mammor.
Jag ser det med mina egna ögon när jag går ut.
På sommaren också, då åker papporna rutschkana eller klättrar i rep eller sparkar boll med barnen.
Allting så mycket bättre än vad vi tror.
Säger vi.

Efter gårdagens sista uppläsning ur Prousts På spaning efter den tid som flytt känner jag mig språkligt motiverad och lyft.
Jag ser språk och litteratur i ett större perspektiv och blir alltså inte galen på genusbesatta personers irrvägar.
Jag känner ingen, varken kvinna eller man, som använder uttrycket “man ur huse”, och “huse” är lika formellt förlegat (om än vackert) för mig, som någonsin “man” för den genusinriktade som bestämt sig för att säga: “Man och kvinna ur huse”.
Jag har andra problem.
Som varför textutdrag ur tidningar alltid blir suddiga på bloggen när de är skarpa och perfekta i bildbiblioteket.