Tillbaka i staden där jag inte trivs.
Jag som aldrig sover, sover till klockan ett.
På eftermiddagen.
Det ösregnar.
Ute.
Spisen fungerar inte, det är något fel på anslutningen till gasolbomben, gasolen kommer inte fram, jag köper en ny anslutning men vet inte hur man sätter dit den eller om det är rätt anslutningsmojäng. (Mojäng är inte mitt språk men jag kommer inte på något riktigt ord.)
Grannen kommer, störtar in genom dörren som vanligt och konstaterar att den nya anslutningsmojängen är fel, han försöker få igång gasolflödet från bomben till spisen, en timmes försök, det går inte.
Dörren till frysfacket i kylen ramlar av, en liten plastsak har gått av.
Grannen försöker laga, det går inte.
Är plastsaken av så är den av.
Mobilen laddar inte, batteriet är dött, jag måste härifrån, men hur och vart?
Grannen har gått ner till sig, det är bäst så.
Det ringer på min fasta telefon, den fungerar plötsligt trots att den går genom Live-boxen.
Det är Kjell, han står på bokavdelningen på NK i Stockholm.
Min bok, leopardboken, De från norr kommande leoparderna, ligger etta på försäljningslistan där.
Jag tar det som ett tecken, det är till NK jag måste flytta, jag bestämmer mig för att maila dit och be om hjälp med det praktiska.
Nu får man inte ens äta frukt.
Inte om man vill se bra ut och vara frisk.
Inte ett äpple, aldrig en apelsin.
För att det är fruktsocker i frukt.
An apple a day keeps the doctor away, det var förr.
Nu är det äppelförbud.
Om man vill vara frisk och se bra ut.
Aldrig ett äpple – Belle Boscop Granny Smith.
Inte om man bryr sig om sin hälsa och sitt yttre.
Jag gillar äpplen.
Och det är ju ändå de inre egenskaperna som räknas; att man
försöker vara en bra människa och inte hur bra man ser ut.
När hörde man det argumentet sist?
På an-apple-a-day-keeps-the-doctor-away-tiden för länge
länge länge sen.
Bok-Sverige vinglar omkring med ljummet vitt vin i plastmuggar, författare rusar runt och letar efter toaletten eller var de ska vara och göra sina uppläsningar eller signeringar.
Inte jag, jag lyssnar på tidvattnet, ser Mad Men och läser Mauvaise Fille av Justine Lévy.
En rolig historia ur verkligheten, jag fick den av en som läst Tjuvlyssnat.
Det är på spårvagn nr 5, Göteborg:
Fyra “fjortiskillar” sitter längst bak i spårvagnen och är allmänt högljudda. En av killarna får syn på två polisbilar.
Kille 1:
Varför fan är det så mycket poliser i stan?
Kille 2:
Åh men det är ju för fan bokmässa, folk är som galna!”
¨
I tio år har jag levt med takbjälkar, i tio år har jag slagit huvudet blodigt och blått, men en sådan smäll som den i dag har jag hittills inte lyckats åstadkomma.
Där jag kommer hör det till att man lägger på stålet för att svullnaden ska gå ner, jag lägger på stålet.
Varför jag slår huvudet i takbjälkar år efter år trots att jag vet att takbjälkarna är där de är och att de inte böjer sig beror på att min perception av den plats jag tar upp – mitt spatiala omfång, längd, bred höjd – är kass och för att jag tänker på annat.
Det andra vid det här tillfället är en artikel i The New Yorker om att svenska kvinnor är lyckligast i världen.
Inte bara för svenska män byter blöjor, drar barnvagnar och delar hushållsuppgifterna med sina kvinnor, svenska kvinnor har lediga helger, lantställen och långsemestrar när mannen är ute och jagar på dagarna för att framåt kvällen komma tillbaks med middagsmaten skjuten och klar.
“De är lyckliga”, säger Michael Silverstein om de svenska kvinnorna.
“Amerikanska kvinnor har ingen som jagar åt dem – det är det verkliga problemet.”
Jag läser en notis i Le Figaro om les dix meilleurs paradis för pensionärer. Uppgifterna om pensionärssparadisen är tagna ur den amerikanska miljonärstidningen Forbes. Le Figaro förfasar sig över att Frankrike kommer först på sjunde plats.
Österrike är etta
Sedan
Thailand
Italien
Panama
Irland
Australien
Frankrike
Malaysia
Spanien
Kanada
Huvudet i takbjälken; Sverige är inte med.
Jag är i Stockholm för att göra PR för De från norr kommande leoparderna.
Allting är bra och trevligt, människor beter sig som jag, stressar i onödan men
gör sitt bästa.
Jag känner en vänlig stämning och blir alltså själv vänligt stämd.
Mitt folk tänker jag. Tills det visar sig att det är mitt folk minus en.
Detta har hänt.
Jag går till en butik där jag varit – som det heter – stamkund i många år.
Det är något som inte fungerar med en sak jag har köpt och nu när jag i Stockholm passar jag på att be om hjälp med det.
Men det står en ny person bakom disken.
En blondin med kalla ögon, en fientlig typ som slår upp mig i datorn och säger att jag borde kommit in med min defekta sak tidigare, det är mer än ett år sedan jag köpte den.
Jag säger att jag bor utomlands, att jag HAR kommit in med den defekta saken, att personalen har försökt rätta till defekten (den RIKTIGA personalen), men att det inte fungerat.
Blondinen bakom disken ger sig inte, hon beter sig som om det är jag som är ny, inte hon, som om jag inte alltid fått hjälp av (den riktiga) personalen i den här butiken, som om jag kommer och kräver något orimligt orättfärdigt, som om jag ha åkt till Stockholm från Frankrike enbart för att ta itu med den defekta saken, jag upprepar att jag bor utomlands, det hjälper inte.
Jag lämnar butiken och när jag kommer ut har Stockholm ändrat ansikte, ovänligheten ligger som ett avgasmoln över Norrlandsgatan, jag går till Hedengrens bokhandel och köper böcker och där är allting som förr.
Man frågar mig ofta vad jag längtar efter i Sverige när jag är i Frankrike.
Jag svarar alltid:
Snö, herrgårdsost. Rågrut.
Nu är jag i Sverige.
Herrgårdsost. Rågrut, snö.
Målpinnarna flyttas fram.
Mitt franska paket är fortfarande borta.
Inte så mycket som en avi.
Om jag inte vore så undermålig på bokföring skulle jag ha skrivit upp vilket datum grannen såg till att det blev återavsänt från Frankrike med extremt tydlig adress c/o, postnummer, varenda siffra rätt.
Borta ändå.
Igen.
Idag fick jag en avi om en försändelse för stor att leverera.
Inte det franska paket, de avierna kommer i – av okänd orsak – förseglade kuvert.
Jag springer till ICA, det är snöblandat regn.
Utomhus.
På ICA hittar man genast min försändelse.
Det är ett paket skickat av mig till en person på en annan kontinent.
Posten har alltså – av okänd orsak – skickat paketet till avsändaren i stället för adressaten.
Men eftersom personalen på ICA är lika vänlig och tillmötesgående som personalen på Posten när jag ringer och frågar om det franska paket, så är det bara att stryka under till och adressatens namn och adress och försöka igen.
Svensk personal är häpnadsväckande vänlig om man tänker på hur den har det.
Att svensk personal är häpnadsväckande vänlig om man tänker på hur den har det skrev jag för fyra år sedan, meningen finns på sid 16 i min första loggbok Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig.
Den gången handlade det om passenheten vid Stockholmspolisen, men det är bara att byta ut och uppdatera.
När jag berättar för mina svenska vänner om mitt raseri över postens hantering – ohantering – av mina paket får jag inte alls den sympati jag behöver.
Mina svenska vänner inte ens suckar.
De bara nickar och säger jaså, jaha, det där har hänt mig också.
De gör inga reklamationer och skriver inga galet rasande inlägg på facebook och twitter.
Mina svenska vänner bara konstaterar att så här är det.
Paketen kommer bort eller tillbaks till avsändaren i stället för till adressaten.
Så har vi det här, inte mer med det.
Den ende som är lika arg som jag är på posten är min franske granne, men han är ju i Frankrike och inte inom räckhåll för en kopp te med mandelskorpor och sympati.