Tryffeln från Périgord räddad av ny teknologi.
Inte förstår jag hur och inte bryr jag mig om det, men eftersom det här med tryffeln verkar vara så viktigt för fransmännen så känner jag det som min plikt att förmedla all ny information om tryffeln som når mig.
Det är i Le Figaro économie 31 december som man får veta att även om den är räddad på grund av teknologin så är priset på den svarta tryffeln i fritt fall – men vem är inte det – på grund av konkurrens från den kinesiska tryffeln som är billigare än den från Périgord men som varken har samma doft eller smak.

Det verkar vara synd om tryffelodlarna i Périgord och synd om tryffelälskarna i hela landet.
Tur att man är varken det ena eller andra.

Ett foto jag fick från ett kallt Stockholm idag.
Men man kan inte vara säker.
Det kan vara en bild från ett annat Stockholm, ett annat land.
Det kan vara en målning av en nordisk Edward Hopper i Stockholm en annan december, ett annat år.

En bild säger mer än tusen ord, sägs det.
Men det finns ingenting som säger att det som sägs om bilden behöver vara sant.

Om ingen frågar mig om det, vet jag vad det är; men om någon frågar mig om det och jag försöker förklara det, då vet jag inte vad det är.
Augustinus.

Fransmänniskorna är folkräknade.
Det blev 63 185 925.
Flest vid kusterna.
Det enda departement där det inte blivit fler är departementet Champagne.

Isabelle Huppert har fått hederslegionen och blivit vald till ordförande för juryn vid årets Cannesfestival.

Det går dåligt för hotellbranschen i Paris.
Men i Alperna går det bra.

Vissa departement har tjuvstartat rean. Det verkar få ske ostraffat.

Icke bekräftad nyhet – Rachida Dati, den chica och ogifta mystiskt gravida justitieministern lär ha fött en flicka i natt.

Tulipomanian, är det någon som minns, någon som vet vad det var?
Tulipomanian var en spekulationsbubbla bland de många spekulationsbubblor
som brustit genom tiderna.

Tulipomani är en liten skrift jag skrev för länge sedan, den börjar med följande faktainformation:

I sextonhundratalets Holland, med kulmen från 1633 till 1637, rasade tulipomanian, tulpanhysterin.
Tulpenwoede hette det, tulpanvrede, tulpanraseri.
Tulpanen var en källa till sagolik rikedom eller ruin, det spekulerades i tulpaner med samma vidlyftighet som på sentida börsmarknader i Singapore, Stockholm och annorstädes.
Alla, från adelsmän och grosshandlare till hantverkare, sjömän, sotare och sömmerskor spekulerade, minste medborgare med en florin att spendera, en plätt jord att stycka av. En lök av sorten Viceroy kunde bytas mot: 2 kärror vete, 4 kärror råg, 12 feta får, 150 liter vin, 1 säng, 4 feta oxar, 8 feta svin, 1000 liter öl, 2 tunnor smör, 1 dryckespokal i silver, 500 kg ost.
En Semper Augustus var värd dubbelt så mycket som det och ett ekipage med två hästar därtill.
En lök räckte till en hel hemgift.
En man bytte bort sin gård och sin unga hustru mot en enda Semper Augustus.
Morgonen efter kraschen i februari 1637 var tulpanlöken ingenting värd.
Detta har hänt, det är sant, det har skett.

Solen lyser så starkt på havet att man blir bländad, Atlanten är som rostfritt stål, som silver, det är som det var häromdagen när jag tappade min ena handske och när jag gick tillbaks fem minuter senare var det någon som hade tagit den.
En handske.
En grön fodrad handske.
Jag tar på mig den återstående gröna handsken och går ut i det bländande solskenet.
Och det blåser den värsta isvind jag någonsin känt, det är noll grader kallt men det är kallare än minus 40 i Jämtland på femtiotalet, en så kall vind som den som blåser här idag tänker jag inte vara ute i med en handske så jag går in igen och nu stannar jag här mellan pärmarna till en annan dag.

Jag slog mig i huvet på en takbjälke som jag alltid gör på helgerna.
I Finistère slog jag mig i huvet på takbjälkarna även till vardags, det behövdes för att jag inte skulle tycka att jag hade det för bra.
Ständigt dessa blånader och bulor i pannan.
Jag har gjort det igen och jag tänker på min mormor, momma i Jämtland och hennes råd att lägga på stålet.
Så fort det går, man ska helst inte svimma eller på annat sätt tuppa av, direkt efter det att man har slagit huvudet i en takbjälke eller vad man nu väljer, ska man hämta en kall kniv, ett brett skedskaft, någonting platt av stål och lägga mot stället som man slog i.
Och det blir inget blåmärke och ingen bula.
För jag har inte hjärta att säga till momma att hur mycket jag än har lagt på stålet genom åren, några blåmärken och bulor har jag inte skonats ifrån.

Den här blomman – en karibisk blomma från Guayabafruktträdet –
fick jag idag från Wason på andra sidan Atlanten.
Con manos vacias – Med tomma händer heter sången av och med Wason, men den som skickar en blomma från Guayabafruktträdet över en hel atlant har inte tomma händer, no no no.
No, claro que no.

Tommy Östlund som tagit många fina bilder här på finistere.se har fyllt år, hurra hurra.
Tommy är en modern man i sina bästa år som följer med i allt som händer i världen, musik, politik, film, litteratur, Tommy prenumererar på Jane Birkins nyhetsbrev på internet.
Och får gratulationer på födelsedagen av själva Jane!

När någon står inför institutioner och representanter för institutioner inför vilka personen är maktlös brukar det heta att det är ren Kafka.
Eller på engelska kafkaesque.
Att någonting är kafka har blivit ett begrepp.

Här artikel om nyöversättning av KafkasAmerika.
Och som alla artiklar om Kafka är slutsatsen den att Kafka är Kafka för att han uttrycker den outplånliga skuld som vi alla bär.
Inte där jag bor, mister Adam Kirsch.
Franska människor har inte den där genen för skuld som intellektuella amerikaner och alla svenskar har.