När jag flyttade in för fyra år sedan hade jag glömt att flytta bredbandet.
Fasa för samtalet med internetleverantören, Telia. Väntandet i växeln, bortkopplandet, avogheten hos personalen, siffervalet, uppdelningen i underavdelningar som gör att man aldrig kommer rätt.
Jag drar mig för samtalet men eftersom jag behöver bredbandet ringer jag och får tag på en vänlig handläggare med Norrköpingsdialekt som i vänlig ton frågar vad hon kan hjälpa till med.
Jag blir så chockad att den vänliga tror att jag har blivit bortkopplad.
”Är du där? ” säger hon på sin vänliga dialekt.
Jag tror inte mina öron men säger:
”Jag är här.”
Efter decennier av diversifierad känslokyla från Telia, från före det att jag flyttade till Frankrike och efter det att jag flyttade tillbaka, har jag råkat på en människa.
Flytten av bredbandet beställs, allt är klart på några minuter, klart och tydligt. Uppkopplingen mot servern kommer att fungera så fort jag hämtat ut modemet, säger den vänliga.
“Det låter för bra för att vara sant”, säger jag men den vänliga säger att det är sant.
Att jag inte skrev upp namnet, namn och adress, så jag kan skicka blommor, böcker, choklad, jag bara tackade och tog emot utan tanke på att ge någonting tillbaks.
Jag vill citerat Primo Levi, Imre Kertész och mig själv om värdet med vänlighet i världen och om hur ovänlighet kan vara ett vapen för massdestruktion.