Avund är en stark och grundläggande känsla.
Varje dag har sin egen avund, det behöver inte vara något aktuellt, en avund kan aktiveras av vad som helst, en bild i bildbiblioteket, en gammal notis. Som att Sophie Calle fått Hasselbladpriset, en miljon kronor.
1 000 000 kronor.
En miljon, ett diplom och en guldmedalj som ska delas ut i Göteborg i höst, jag har redan börjat samla ruttna tomater och varskott den skoningslösa franska skattemyndigheten – en miljon kronor, det motsvarar 100 000 euro att deklarera som skattepliktig intäkt för Sophie Calle.
Någon rättvisa ska det ju vara.
Fast alla vet att så är det inte.
Ingen rättvisa.
Fel personer får pengarna, det är alltid likadant.

Sophie Calle!

Visual artist, jag blir så trött.

En person som jag har obegränsat förtroende till – (höll på skriva obefogat!) en stockholmare visserligen men han säger att mina inlägg om Ingen bor i skogen kan uppfattas som att jag (som det heter i Stockholm) “dissar” serien, alltså att jag skulle vara negativ till den.
När det är tvärtom.
Jag vet inte vad motsatsordet till “dissar” skulle vara, “diggar” är det inte. Även om innebörden stämmer så är det ju ingen som säger “diggar” längre.
Inte ens jag.
Vet inte vad jag ska säga.
Mikal, han i Ingen bor i skogen som är intresserad av att bli uppfostrad bland djur är min nya idol.
Idol, det kan väl ingen ta miste på.

Fick just veta att man måste ha TV-licens även om man inte har TV.
Hade ingen aning.
Anmälde mig ögonblickligen för Radiotjänsts website.
Jag som lever i ständig fruktan för att göra fel, betalar räkningar innan jag fått dem, har aldrig åkt med ogiltigt färdbevis, aldrig laddat ner.

En gång i Frankrike körde jag för fort – 111 km/tim på väg där det var 110. (Eftersom jag aldrig släpper hastighetsmätaren med blicken när jag kör bil så kan det inte ha varit särskilt länge jag körde för fort.)
Hur som helst – när brevet med böterkravet kom körde jag raka spåret till polisstationen för att erkänna och betala böterna.

En gång när jag hade kört till Sverige från Finistère, längst bort i Frankrike, blev jag tagen av polisen i Lund för att jag körde för sakta.
De hade skuggat mig länge, sett hur jag kört runt stadskärnan, runt runt i Lunds bilfientliga centrum, gågator gågator, för att hitta – det vid en gågata befintliga – hotellet där jag var bokad för natten.
När jag berättade för poliserna som stoppat mig hur det låg till släppte de mig genast utan minsta prick och eskorterade mig till hotellet.
Det var bara vimplarna och blåljusen som fattades för att jag skulle kunna tas för vilket statsbesök som helst.

Ångest är en femtiotalskänsla som dyker upp då och då.
I alla lägenheter där jag har bott i andra hand, inneboende – det här har aldrig hänt i lägenheter och hus som jag har kallat mina egna, det händer enbart i andrahandsboenden att det alltid är någon som övar piano, övningar på pianot som alltid stannar på samma nybörjarnivå.
Blinka lilla stjärna där hur jag undrar var du, lika fel och falskt år efter år.
Uppifrån eller nerifrån, då och då, mer ofta eller mera sällan.
Man vet aldrig när övandet ska komma och inte hur länge det ska hålla på.
Bara att den som övar aldrig kommer någon vart.
Det här spänner över mina mer än tio år av andrahandsboende i Stockholm.
Blinka lilla stjärna och femtitalsångesten kommer som ett skott.

Jag skyller inte på tillfällig sinnesförvirring, sinnesförvirringen är permanent.
Inte nog med att jag tar på mig äran för bilden som Martin Giertz tagit, jag säger att det är blommor från Finistère när de nattlysande underbara Cosmos-blommorna är från Sverige och att jag påstår att det är midsommar när bilden är tagen i augusti.

Foto: Martin Giertz
Vad säger man?
Förlåt är alldeles för litet och gäller bara när man kan lova att ingenting liknande någonsin ska upprepas igen.

Jaha.
Nu har jag dåligt samvete för de andra som är med i Ingen bor i skogen.
Agneta, Jens Persson, Katla, Danne, Gustav och Lars Stenberg.
Att framhäva en medlem av en grupp – även om min grundläggande övertygelse är att gruppen i sig är ond och upphovet till allt ont, så fort fler än en människa samlas har man allt som behövs för ett inbördeskrig – ändå; tänk om mitt val av idol, Mikal Hjort, att framhävandet av en medlem i gruppen framför de andra blir skottet i Sarajevo för Klungan och Ingen bor i skogen.

Man kan inte tänka på allt hela tiden men man måste.

Att stryka är lugnande, dels själva strykandet och dels bekräftelsen på att någonting som har varit skrynkligt kan bli slätt.
Allting känns möjligt när man stryker.
Att jag kommer att hitta någonstans att bo, att jag kan installera mig där, sätta upp mina tavlor.
Packa upp böckerna från flyttlådorna på vinden.
Att det är min diskmaskin som krånglar när den krånglar, mitt golv jag spiller på. Persiennen hakar upp sig, det är min persienn – jag behöver inte få panik för allt ansvar som det innebär att bo i andra hand.
Inte för att jag tänker börja vara vårdslös och hälla ut rödvin i soffan som Katla i förra Ingen bor i skogen, detta Ingen bor i skogen som jag är så glad över att det finns.

Förkyld.
Blir inget skrivet.
Blir inget packat.
Blir inget gjort.
Om man inte räknar liggande med dåligt samvete och tänkande på allt som inte blir gjort som att göra något.