De senaste inläggen ligger inte sist. Det finns flera nya små inlägg nedanför dikterna på den blå linjen.
Felet verkar ha rättat till sig av sig självt. INTE för att jag har dragit ur sladden eller startat om datorn som datasupporten säger på det nedlåtande sätt många har mot gamla damer som inte alls är tekniska idioter allihop.
Jag vill inte tvätta mig med den där tvålen. Jag vill inte borsta mig med den där tandkrämen. Jag vill inte ligga i den där bäddsoffan. Jag känner inget behov av det där toilettpapperet. Jag är inte intresserad av den där försäkringen. Jag tänker inte övergå till ett annat cigarettmärke. Jag har ingen lust att se den där filmen. Jag vägrar att stiga av vid Skärholmen. Sardinen vill att burken öppnas mot havet.
Ångest är en femtiotalskänsla som kommer då och då. I alla hyreslägenheter jag bott är det alltid någon som övar piano och alltid på samma nybörjarnivå. Blinka lilla stjärna där, lika fel och falskt år efter år. Man vet aldrig när övandet ska komma och inte hur länge det ska hålla på. Bara att den som övar aldrig kommer någon vart. Blinka lilla stjärna och ångesten kommer som ett skott.
Fasan för att jag en dag inte ska intressera mig. Inte det att jag – jag som i jag – inte ska intressera mig längre, men att jag en dag ska vakna och inte bry mig om någonting mer. Fasan för att bli en åldring som inte bryr sig om någonting.
Det finns inga människor jag beundrar så mycket som människor som lyckas leva tillsammans i livslånga förhållanden utan att deformeras – förminskas, knycklas ihop, slipas ner, plattas till, planas ut. Livskamrater som kan bevaka gränsen till sig själva i ett samlivs gränslösa intimitet. Personer som kan förlåta utan att förminska den förlåtne eller sig själv. Människor som klarar av att behålla sin natur och sina egenheter i så kallad tvåsamhet, som kan leva fria tillsammans utan att förlora den del av sig själva som de behöver bäst.
Döden kräver en högtidlighet som den inte har gjort sig förtjänt av. Döden kräver en respekt som den inte är värd. Döden har ingen humor.
Dylan Thomas skrev : »Rage rage against the dying of the light.« Döden är inte värd det raseriet. Döden är dum.
Det här med att den som gudarna älskar dör ung! Ännu ett argument mot gudligheten. Att dö ung och dum, vilket öde. Det är livet som är högtidligt, som kräver respekt. Ingenting annat än livet.
En krokus, ett snabbköp, en fluga. Mossan på en mur, alla saker som måste hållas efter för att fungera. Vartenda dammkorn. Alla sinnen som uppfattar att dammkornet flnns.
Av stoft är du kommen – låt gå. Stoft ska du åter bli – aldrig i livet.
Min frisör Min syster Min kompis Min granne Min, säger jag, fast jag inte äger de här personerna, jag har inte köpt dem på auktion som man gjorde med slavar förr. Jag äger inte frisören, kompisen, grannen som man äger ett par sockor eller en bäddsoffa. Jag kan inte sälja dem på Blocket eller lägga ett tyg över dem när de blir gamla och slitna.
Mitt ICA, mitt COOP, mitt Systembolag, det är korrekt använda personliga pronomen, de är grammatikaliskt rätt använda men fel. Jag äger varken Systembolaget, ICA eller Coop. Det är underförstått. Det underförstådda är en trygghet, en gemensam överenskommelse, som inte behöver förklaras och bara att lita på.
Det är mina personliga pronomen, mina och dina, mitt och ditt.
Syftningsfel:
Alla fel är lika dåliga men få fel är lika underhållande som syftningsfel. Förutsatt att man inte skrivit dem själv:
Kvinna anklagad för mord på segelbåt 37-åring anhölls misstänkt för grov stöld av åklagare. Krockade med älg på motorcykel. En stol som i många år tillhört en revisor med stoppning i sits och armstöd säljes. Lägenhet med utsikt över grönområde och parkettgolv. Mindre charmigt hus till salu. Kärlekstecken:
Semikolon är ett mellanting mellan komma och kolon som summerar det som står före; semikolon är bra och användbart. Jag tänker på semikolon och som alltid när man tänker på någonting stöter man på det överallt. På den kulturella website jag läser varje dag, skriver en av New York Times bloggare om sin kärlek till semikolon: Bloggaren är före detta fan till den före detta kultförfattaren Kurt Vonnegut som förbjudit användning av semikolon. Ett förbud som bloggaren följt till den dag han upptäcker Isaac Babels utsaga om punkten: ”Ingen projektil kan träffa hjärtat med så förlamande kraft som en punkt satt på rätt ställe.” Bloggarens upptäckt av punktens betydelse leder fram till upptäckten av, och kärleken till semikolon. ”Ett semikolon används för att skilja delar av en mening, där ett kommatecken är för svagt, men sambandet för starkt för att göra separata meningar av delarna.” Grammatikens beskrivning av semikolonets funktion blir, för bloggaren, till en vacker och psykologiskt värdefull insikt:
”Inget annat skiljetecken fångar så tydligt våra tankars flytande och solida, våg- och partikelmässiga beskaffenhet.”
Andningen i texten:
Ett sätt att känna var skiljetecknen ska placeras och vilka skiljetecken som ska väljas är att läsa ett stycke högt. Gå fram och tillbaka och deklamera det du har skrivit. Det är på andningen det känns. Punkt, komma, tankstreck, kolon, semikolon.
Ändringar i praxis:*/
Regler för användning av skiljetecken ändras. När jag gick i skolan var man tvungen att sätta kommatecken före som. Ett som utan kommatecken före och uppsatsen blev underkänd. En annan anledning att underkänna en uppsats var Missuppfattat ämnet. Hade det här varit en uppsats hade jag fått underkänt direkt för att jag dragit in Missuppfattat ämnet i ett kapitel om skiljetecken.
*/ Praxis=vedertaget bruk. Utropstecken: (!)
Utropstecken används för att förstärka och understryka det som står, utropstecknet säger: ”Titta på det här, hör på mig, läs!”
Utropstecknet är ett tecken på att meningen är misslyckad; att utropstecknet behövs betyder att meningen inte är tillräckligt uttrycksfull i sig själv.
Utropstecknet efter SÅ GÖR JAG! har fått vara kvar som i förhoppningen att få blivande läsare att köpa boken inbunden till fullpris så jag får royalty, köpa för att de blivande läsarna tänker, var och en och allihop tillsammans: ”Aha! Konsten att skriva, så gör hon! Det var värst, den boken måste jag köpa till alla jag känner som bara skriver utan att veta hur man gör.”
Undantag: I SMS och e-post är jag generös med utropstecken. Korta meddelanden måste vara tydligare än det långa meddelande som en bok är. I SMS och mejl slösar jag på utropstecken och versaler, stora bokstäver för att understryka det viktiga. Jag sätter inte in glada eller ledsna så kallade smileys och andra emojs för att signalera att jag hänger med. Den sortens trendiga teckenspråk kommer och går så fort att när jag lärt mig att effektivt hantera emojs, är trenden redan över eller jag är död.
Det är i dag, det är fredag den 16 januari, det är på Radiumhemmet, Karolinska Solna, avd P 13, det är min första cellgiftsbehandling efter återfallet. Så var det sagt.
Det lär finnas personer som när de drabbas av cancer säger eller tänker: Varför jag? Varför just jag? Så tänker inte jag. Jag tänker: Varför inte? Varför inte just jag?
Jag säger inte att det ena sättet att tänka är bättre än det andra, inte alls. Det som garanterat inte alls är bra är att de styrande i Stockholms läns landsting tycker att det kan sparas in på cancervården på Karolinska. Och att det kan sparas in på vården utan risk för våra liv. Vare sig vi tänker: Varför jag? Varför just jag? eller: Varför inte? Varför inte just jag?
ag har inte “gått ut med” att jag har cancer förut, det är jobbigt men inte märkvärdigt, alla har någon som har cancer. Att jag “går ut med” det nu är för att jag vill att någon annan ska ta över, att någon bra journalist ska ta fram berättelsen om kostnaden för Nya Karolinska jämfört med utgiften för cancervården på Gamla Karolinska.
Vem som helst kan få cancer, buddister får cancer, akademiledamöter, lokalvårdare, skådespelare, författare som Christopher Hitchens, världens rikaste vegan Linda McCartney, Jacqueline Kennedy, Steve Jobs. Det behöver inte bli du, det måste inte bli jag, men alla känner någon med cancer, tänk på Cancerfonden står det i dödsannonserna. Så dags.
Cancer drabbar inte bara den som har den i kroppen, den drabbar de anhöriga, den drabbar vännerna. Att livet är det som pågår under tiden man sysslar med annat, det är gammalt, men att livet måste ha sin gång även för den som är sjuk, den som har oturen att råka bli sjuk mellan hösten 2013 när jag blev diagnosticerad och år 2017 när Nya Karolinska ska bli klart, att sjukdomar pågår under tiden och att patienterna, det vill säga kunderna och deras anhöriga, dubbeldrabbas, har de ansvariga (oansvariga?) ingen aning om. Eller blundar för det.
Om någon av de styrande (vanstyrande, blindstyrande?) hade blivit inlagd på gamla Karolinska skulle det rustats upp direkt med typ en miljard.
Förutsatt det inte är blodcancer, leukemi, kommer de ansvariga (oansvariga?) undan med sina privata sjukvårdsförsäkringar, men för leukemi finns bara Karolinska. Gamla Karolinska. Men det verkar de inte veta. I så fall hade de legat lågt med kommande nedskärningar på hematologen.
Jag känner en sköterska som slutade på hematologen för att hon inte stod ut med att det var så smutsigt där. För att städningen var utlagd till lägsta anbud. Precis som den så kallade maten på gamla Karolinska.
Det är inte väggarna, taken och golven, det är inte ledningen som håller ihop Karolinska, det vill säga gamla Karolinska, interimkarolinska, vad som håller ihop det sjukhuset är personalen. Så klart.
Viktigt: Ända sedan vintern 2013 – 2014 har jag försökt skriva något om det här, jag har skrivit kilometer. Men inte publicerat. Hur jag än försöker blir det inte bra, ironin blir dum, jag får inte stil på det. Det blir så när man är mitt inne i någonting.
Är man för arg hörs bara skriket och inte vad man skriker, eller det blir bara som ett suddigt mummel. I vilket fall är det så för mig.
Det är därför jag i stort sett kräver att någon kompetent journalist ska gräva under Nya Karolinska – inte för att det inte funnits artiklar i DN Stockholm, inte för att inte Svenska Dagbladet haft löpande rapportering och publicerat brinnande apeller från onkologer och det är bra, men vad jag önskar är ett grundligt gräv på djupet. Ett framtagande i ljuset av hur beslut och upphandlingar för Nya Karolinska gått till, varför Skanska har monopol på bygget helt på tvärs mot marknadssamhällets grundtänk och varför personalen, som vet hur vården fungerar i praktiken, inte har konsulterats eller informerats om omständigheter som kommer att påverka deras yrkesliv. Har jag hört. Liksom att vårdpersonal inte står i kö för jobb på Nya Karolinska; det dyra lyxbygget Nya Karolinska som ska öppna 2017. Nu behövs det att någon av alla briljanta journalister som finns i Sverige ska göra en jämförelse mellan miljardrullningen på Nya Karolinska och de jämförelsevis få miljoner cancervården på Gamla Karolinska går back. För övrigt är det en vansinnig idé att cancervård ska gå med vinst.
Jag väntar på en artikelserie i klass med Cervenkas och Torbjörn Isacsons om fasonerna på SCA, jag väntar på att Cervenka, Isacson och alla deras grävande kollegor sätter igång med det och gör det nu.
En fördel med att ha en svår sjukdom är att ett bättre utpressningsläge får man aldrig. “Gör som jag vill annars dör jag!”
Att det kan dröja många år innan jag dör om giftbehandlingen tar, ligger jag lågt med. “Gräv djupt och gräv nu! Annars…”