Med fasa ser jag i reportagen från klädkollektionerna för sommaren 2006 – ballongkjolen är tillbaks; vänd tillbaks dit du kom ifrån, ballongkjol!

Kunde jag avskräcka klädskaparna från ballongkjolskonceptet genom att berätta om den ballongkjol jag sydde och bar sommaren 1955, skulle jag göra det. Men varje försök att berätta om det stupar på nostalgien i den sortens hågkomster. Hur sakligt man än vill berätta, blir det nostalgi.

Det var min väninna Karen och jag som hade fallit för ballongkjolarna och det var på Karens mammas Singersymaskin i deras lägenhet i Hässelby som vi sydde dem. Karens ballongkjol var rödprickig, min marinblå, men mönstret var detsamma.

Karen och jag gjorde alltid samma saker och vi var alltid tillsammans. Sommaren med ballongkjolarna skulle vi tillbringa med hennes familj på en karg och klippig ö – eller halvö – i Stockholms norra skärgård som heter Yxlan.
Att ballongkjolen kan tyckas vara ett typiskt stadsplagg – så konventionella var inte vi.

I högklackade skor med t-slejfar, mina mörkblå, Karens vinröda, vinglade vi Yxlan runt i våra ballongkjolar, fullt upptagna med att inte slå ihjäl oss, falla i vattnet eller bara ramla omkull.
Det blev mest så att vi satt och fiskade i våra ballongkjolar och t-slejfskor.

Jag minns inte att någon, vare sig turister eller infödda, kommenterade vår klädsel, den enda kommentar jag minns handlade om hur orimligt mycket fisk vi drog upp.

Jag tänkte skriva att det stormar ute men är varmt och skönt inne och att jag går runt i huset och tänder lampor. Men eftersom mina fingrar inte fungerar så råkar det bli lamor.
Jag rättar och tänker på lamorna vid Huvudsta gård i Solna på åttiotalet.
Det var på den tiden jag fortfarande brukade dricka vin (nej jag var inte alkoholist), det var dagen efter en fest, det var höst, det blåste kallt från Mälaren. Det var jag och en till på söndagspromenad, vi gick mot Solna från Kungsholmen. Över Ekelundsbron, förbi kaninbacken där kaniner, som enligt vandringssägnerna flytt från laboratorierna på Karolinska Institutet, håller till och förökar sig. Vi passerar kaninerna.
När vi kommer fram till Huvudsta gård mittemot Traneberg ser jag att det står några lamor och tittar på oss.
Jag vet att jag ser det.
Och att det är åtminstone en till som ser det.
Vi vänder och går hem och dricker te och bestämmer oss för att aldrig dricka något annat igen.

Jag har blivit erbjuden medlemskap i Roverklubben!
Rovers tidskrift vill publicera det jag har skrivit om Rovern på bloggen, det känns bra, jag är stolt.
Och igår när jag sökte den tröst mot alla olyckor som erbjuds sex dagar i veckan på kanal 3 – Questions pour un champion min frågesport – fick jag dubbeltröst.
En självsäker deltagare som jag fått enorm och orättvis antipati till, var på väg att vinna, men så blev han utslagen.

Det var en ung man från Finistère som vann.
Min Finisterian jobbar åt marinen i Brest, men förutom sina marina talanger och sin allmänbildning har han också flygcertifikat, och kunde berätta hur vacker kusten i Finistère är uppifrån.
Det var ljuset över kustlinjen som gjorde det, sa han.

Allt ljusnar.
På måndag eftermiddag kommer en Macintoshtekniker för att försöka få ordning på min Mac, reservdelen till Rovern har anlänt, jag är fortfarande indisponerad, men det finns hopp.

Yoko Ono fyller 73.

Jag bläddrade lite i Benoîte Groults tryckstjärnabok, den gav intryck av att vara vad som kallades tantsnusk tills det ersattes av det som kallas chick litt.
Så det blir ingen stämning för plagiat.
Jag får bli rik på något annat sätt, gäller bara att komma på något.

JUST NU den 19 september 2006 klockan 09.30 i Vasastan i Stockholm passerar världens minsta demonstration under mina fönster. Fler poliser och polisbilar än demonstranter, små handskrivna plakat med:
ALLA HAR FEL.

Bilder kommer.

François Mitterand oktober 1981:
”Et je n’ai pas besoin de lire les sondages, … une opinion majoritaire est pour la peine de mort. Eh bien moi, je suis candidat à la présidence de la République… Je dis ce que je pense, … je ne suis pas favorable à la peine de mort.”

Allså ungefär:
”Jag behöver inte läsa opinionsundersökningarna, majoriteten är för dödsstraffet. Men jag, jag är kandidat till presidentposten i republiken… Jag säger vad jag tycker… jag är inte för dödsstraffet.”

Alltså – en presidentkandidat som inte följer efter folket utan går i täten.
Häromdagen, angående Turkiets medlemskap i EU, Segolène Royal är varken för eller emot:
«Mon opinion est celle du peuple français»

Alltså: ”Jag tycker som det franska folket.”

Varför just detta av all information som jag dränks i dygnet runt oroar mig speciellt just nu vet jag inte men det gör det. Det oroar mig djupt.

I många år har jag letat efter brevet från Michelangelo Antonioni.
Jag kan det utantill, men själva brevet har jag förgäves sökt efter överallt.
När jag i dag på eftermiddagen går igenom disketter att föra över till CD hittar jag det mellan ett brev från Harry Schein och ett från Ingvar Carlsson.
Brevet från Michelangelo Antonioni är skrivet på Grand Hôtels brevpapper, porto 40 öre, inget postnummer.
Det var 1965.
Jag var bohem – inte hippie, aldrig det – jag gick på konstskola och jag älskade Antonionis filmer med Monica Vitti.
När Den röda öknen hade premiär på Grand i Stockholm och Michelango Antonioni var hedersgäst var jag en av alla dem som stod bakom avspärrningsrepen med framsträckta händer av vilka han tryckte en.
Nästa dag cyklade jag till Grand Hôtel för att lämna min tavla inspirerad av filmen till Antonioni att dela med Monica Vitti. Jag cyklade till Grand Hôtel i min parkas från Koreakriget och lämnade över den hoprullade duken med bifogat beundrarbrev. Inte till Michelangelo Antonioni personligen utan till en motvillig och antipatisk person i receptionen.
Dagen efter kom brevet från Antonioni, det som jag har kunnat utantill sedan jag fick det, brevet där det står att han tar med sig min målning hem för att ge Monica Vitti och han tackar mig för att jag har tänkt på dem med min present och avslutar med Ciao,
Michelangelo Antonioni
25/3/65

Lars Sundh, den internationellt efterfrågade formgivaren, tycker att jag ska berätta mer om min ungdom. Lasse vill ha fler historier som den om brevet från Michelangelo Antonioni. Det finns mycket där den historien kommer ifrån men tyvärr.

”Jag skulle kunna berätta mycket om kulturen i Sverige när jag var ung men tyvärr går det inte. Det är en grop i mitt liv där min ungdom skulle ha varit, ett stort svart hål, en mullvadstunnel utan utgång och ljus.”
Ur Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig.

Skulle jag börja berätta om min – i skenet av dagens trånga moraluppfattning – vilda ungdom vet man aldrig var det skulle kunna hamna.
Alla dessa kärlekshistorier med små och ivriga eller stora och eftertänksamma män, alla dessa män av olika nationaliteter, all denna erotiska upprördhet, allt detta virvlande blod.

Så länge jag var ung märkte jag det inte, men när jag nu – under största möjliga motstånd – tänker efter, upptäcker jag att jag inte alls var det panelhöns, det överblivna fetto, som jag i hela det djävulska tillstånd som kallas ungdomen trodde att jag var.
Medan jag hade för mig att jag satt vid min vackra väninnas sida på Prinsen med ett litet glas surt och nerkylt vitt vin, låg jag i realiteten i en eller annan varm och obäddad säng med en eller annan man.
Inte för att jag var promiskuös (det var sextiotal för guds skull, ordet fanns inte) utan för att jag blev kär i varje man som ville ha mig.

Ett av mina förlorade dokument från den tiden är vykortet från Frankie Dunlop.
Frankie Dunlop som spelade trummor i Thelonius Monks band, Frankie Dunlop som spelade trummor så lätt och ljust studsande som det någonsin är möjligt att spela på ett trumset. Vykortet är från Italien, blå himmel och en italiensk vykortsstad dit han kommit på grund av turnéschemat.

Det var i en loge bakom scenen på Konserthuset som jag fick hälsa på den redan då legendariske pianisten Thelonius Monk; min vackra väninna från Östersund kände alltid arrangörerna och Thelonius Monks fru förde fram honom till oss genom röken i musikerlogen bakom scenen och sa ”Hälsa nu fint på de svenska flickorna, Thelonius.”

Thelonius Monk hade persianmössa och ytterrock och verkade helt borta i sin egen värld av genialisk pianomusik.

Man behövde inte gå ut för att röka och alla rökte förbjudna substanser, utom jag. Utom en gång och det gör jag aldrig om.
Jag är omtöcknad nog som det är.

Det var i den rökiga logen bakom scenen på Konserthuset som jag mötte Frankie Dunlop.
Some enchanted evening, you may see a stranger.
across a crowded room,
And somehow you know, you know even then,
That somewhere, you’ll see him again and again.
Och det gjorde jag.
Och någonstans finns vykortet, det som är från Italien med blå himmel och en vykortsstad, det som börjar med orden:
”Hi doll.”