Utan gud går det inte.
Påstår påven.

Fyra dagar med påven – man är helt slut.
Nu – sista bilden på påveplanet, påven flyger Air France.
Turistklass, inte ombokningsbar lägsta pris – tror inte det.
Hej då påven.

Var och en som har sett The Wire har hört sången Down in the Hole, de som sett OZ har sett hur fångarna i den TV-serien kastas i ensamcell nakna, down in the hole, hur de straffas med att kläs av allting och blir galna.
Det får inte gå till så i verkligheten men det gör det.

Förhållandena i franska fängelser är fruktansvärda, varje dag nya larmrapporter, tusen fångar i ett fängelse för femhundra, fångar hänger sig, tänder eld på sina madrasser och sig själva.
Flest fångar i isoleringscell och med längst tid i total isolering från andra har USA.
Hoppas Obama läser den här artikeln, att det första han gör när han kommer tillbaks från Europa är att ta itu med isoleringsstraffen down in the hole.

Vackrast av alla – Robin Wright Penn.

Franska så kallade humorister är mycket elaka mot kvinnliga stjärnor
som de tycker har passerat bästföredatum – Adjani, Deneuve.
Sedan, när de kvinnliga stjärnorna blir riktigt gamla som Jeanne Moreau,
blir de heliga, men perioden emellan är tuff.
Förra året var det en otäck liten man som kallade Catherine Deneuve
för fläskkorv på bästa sändningstid.
Själva sitter de där med sitt dåligt färgade hår. Som Willem Dafoe. Eller Paul McCartney, världens rikaste vegetarian med dåligt färgat hår.

Det som krossade mitt hjärta sista dagen i Cannes, pulveriserade
totalt, var Mads.

Det måste vara för en filmroll, men ändå – Mads Mikkelsens kindben
bakom de där toviga polisongerna. Viggo Mortensen gjorde samma
sak i sin senaste film, vad håller de på med, vart är världen på väg?

I klostren i det gamla Ryssland gjordes bläck enligt följande recept:
Bark från ek eller ask samlas, kokas i kopparkärl till dess dess vattnet ångat bor. Saven fylls på och kokas på svag värme tills det tjocknar. Blandas med järnskrot kokat i ättika eller kålsoppa.
Massan mals, silas och blandas med honung, öl eller rödvin, hälls upp i kärl för förvaring i mörker, där det får stå i fyrtio dagar under ständig omröring – annars blir det mögligt.

Sedan är det dags att pröva skrivdugligheten.
Tränger bläcket igenom papperet blandas det med lite körsbärsklister samt ingefära och kryddnejlikor.

En skrivare i ett kloster i Ryssland på femtonhundratalet fick inte föra pennan om han inte själv hade tillverkat sitt bläck.
Det var självklart att det var en han.

Så var det alltid. Ställde man skorna på bordet betydde det olycka. Även om det säkraste ställe skorna kunde stå på var bordet.
De osäkraste ställena var golven på klubbarna i Gamla Stan eller Hästskobaren dit man gick när jag var ung.
Allt roligt och glamoröst betydde olycka. Hur mycket reafynd det än var.
Jag var ung i de självuppfyllande domedagsprofetiornas tid men nu ställer jag skorna på bordet hur mycket jag vill och där får de stå.
På Spybar skulle jag i vart fall inte passa in.

En god vän till mig hade en farmor som flyttade.
Den här farmodern flyttade alltid, hon gillade att flytta, knappt hade hon möblerat så flyttade hon igen.
Hon tyckte om att byta miljö och hon tyckte om själva flyttandet.
Vid flyttarna tog farmodern i lika mycket som de så kallade flyttgubbarna, lyfte och skuffade soffor och bord.
De tunga lyften på den lilla farmorskroppen gjorde att efter varje flytt behövde hon läggas in på sjukhus.
Det behöver jag också.
Men eftersom farmodern som gillade att flytta sedan länge är där farmödrar hamnar när de dör så kan jag inte fråga vilken sjukhusavdelning hon blev inlagd på.
Det är ju hela kroppen det handlar om och inte någon enskild liten del.

Skor på bordet betyder olycka.
Nycklar på bordet betyder olycka.
Gå under en stege – olycka.
Svart katt går över gatan – olycka.
I USA; hatt på sängen – olycka.
Gammalt skrock, men som ändå på något sätt sitter i.
Att olyckan aldrig specificeras, men att det är en allmän olycka som hotar överallt och från alla håll.
Att fyrklöver betyder lycka har jag inget minne av.

Ur älgarnas liv.
Marianne Höök, 1968

Bofors och fem andra vapentillverkare vill ha liberalare statlig licensgivning för export, läser jag.
Som det är nu får man bara sälja vapen till länder som egentligen inte har något behov av sådana, men absolut inte till dem som kan tänkas ha användning för vapen.

Jag har besökt Bofors en gång. Det var mycket lärorikt.
Först berättade industrins ledande herrar vad de hade för sig och ritade kurvor och diagram. De var alla mycket sympatiska och älskvärda och smålustiga. De talade om hur fina konstruktioner vi gör, de talade om svensk kvalitet och arbetsmarknad och exportmarknad och handelsbalans.
Om man inte hade varit informerad på förhand hade man inte haft en chans att gissa att det var vapen det handlade om. Vad de talade om var en högkvalitativ svensk industriprodukt. I god tid hejdade de sig inför nästa tankeled: vad dessa kvalitetesprodukter skulle användas till.

Det var en lätt schizofren stund men samtidigt något gripande över dessa duktiga disponenter och överingenjörer som inte kunde förmå sig till att tänka tanken till slut.
Vad de sysslade med.
Egentligen.
Jag föreställde mig hela tiden föredragshållarna mot en bakgrund av reportagefilmer, som visade deras produkter i full funktion.
…
På detta åt vi en förträfflig lunch och sen for vi till skjutfältet, naturskönt beläget i djupa värmlandsskogar med blånande horisonter. Där skulle vi få se provskjutningar med en enorm fält-Haubitz eller vad det kunde heta.
Officeren som var chef för provskjutningen gav sina order. Han såg snarast ut som en jägmästare i tyrolerhatt, hög frisk ansiktsfärg och en positiv inställning till världen.

Någon räknade ur en högtalare nio-åtta-sju…, det brakade till, jorden skalv och horistonten vacklade. Instrumenten registrerade ilsnabbt projektilbana, genomslagsförmåga, avvikelser och så vidare.
Vi tittade med runda imponerade ögon på teknikens alla under och medan vi väntade på omladdning började officeren i tyrolerhatt berätta att ibland förirrade sig älgar ut i den upphuggna skottbanan. I synnerhet på hösten kunde man få avbryta provskjutningarna halva dagar i sträck för att mota bort älgfamiljer ur farozonen. En gång hade faktiskt det förfärliga inträffat att en älgko skadats av splitter mitt framför ögonen på kanonmanskapet. Man hade fått skicka ut folk för att slakta det skadeskjutna djuret.
Alla officerarna och överingenjörerna och teknikerna som stod runtomkring brast här ut i djupt humana beklaganden och vi talade en lång stund om vilka åtgärder som kunde vidtas, för att något sådant inte skulle behöva upprepas. Vi talade om det ända tills omladdningen var klar.