Vi vann!
Jag har satt små svenska pappersflaggor i rabatten mot bygatan.
On est les champions!
Men i den direktsändning jag såg i Finistère var det delad seger.
Halva världsmästartiteln gick till de franska kommentatorerna, de var på topp matchen igenom:
Jörgén Jönssón! Enrique Sedén! Zetterberque! Peltonen, Lindstroeme! Numminen. Peltonen. Zetterberque!
Quelle match!

0 – 0!
Quel bordel!
Till och med de franska kommentatorerna var bestörta.
Jobbiga dagar.
Sjukdomar att överleva, krig och förtryck, fotbollsvm och tennisfinalen på
Roland Garros mellan Rafael Nadal och Roger Federer, schweizaren som ser
ut som Quentin Tarantino.

Den goda nyheten är att efter sex års vattnande för hand i trädgården har jag köpt en sprinklare. En behändig och billig plastmojäng som sprider vattnet medan jag gör annat, klipper lagerhäcken, gödslar luktärter och rosor, sprutar gift
på alla vidriga små krälande kryp och flygfän somhotar mina plantor och bär.
Mina plantor och inte de små krälande äcklens, märk väl.

En liten smultronplanta, som jag fick av min mamma inlindad i fuktigt toalettpapper i en engångsmugg från 7-Eleven, sticker fram sina smultronröda bär lite här och var. Smultronplantan har spritt sina revor i hela trädgården.
Det fanns inte marktäckare när jag var barn i södra Norrlands fjälltrakter och inland, men denna enda lilla smultronplanta täcker vilket ögonblick som helst den mark som jag kan kalla min – 300 kvm Finistère.

Min mark, mina plantor, mitt land, min gräns, min trädgård – min, mitt, mina; dessa possessiva ägandepronomen som är början på alla konflikter,
alla krig.
Jag bestämmer mig för att arrendera ut trädgården, sälja allt jag äger utom TVn med fotbollsvm och finalen mellan Roger Federer och Rafael Nadal.

Rafael Nadal vann och nu är jag för trött för att hitta fler ursäkter för att inte skriva.
Charles Bukowski steg upp varenda morgon, satte sig med en vinflaska och en radiostation med klassisk musik och skrev innan han gick till jobbet på posten.
I elva år.
Och här sitter jag vid TVn och tittar på sport som jag inte ens fattar reglerna för.

Om Bukowski inte skrev varje dag mådde han för dåligt, säger Linda Lee Bukowski i filmen Bukowski av John Dullaghan, en dokumentär om Bukowski med bland annat Sean Penn, Harry Dean Stanton och Tom Waits, finns på DVD.

Förutom vinflaskan är det samma sak för mig som för Charles Bukowski, skriver jag inte mår jag för dåligt och jag skriver inte.

Den som tror att Charles Bukowski enbart var en snuskig fullgubbe behöver bara läsa hans böcker, han skriver så ren och vacker engelska att var en med svensk grundskoleutbildning kan läsa honom i original och se vilken stor författare de missat.
Lätt gjort.
För Bukowski gjorde ingenting för att korrigera bilden av sig själv som fyllskalle.
Det är som det är – författare finns i sina böcker, inte på poesiestrader och TV-program.

En författare finns i det skrivna, i sitt skrivande.
Min sjukling går omkring på egna ben, själv är jag jämförelsevis frisk, tennisturneringen är över, jag har ingenting att skylla på, ändå skriver jag inte.
Det är inte synd om mig, men jag lider och mår för dåligt för ord.

De som följer denna så kallade blogg vet att här har funnits ett inlägg med rubriken Beklagar landssorgen.
Det blev raderat.
Inte avsiktigt och vi har ingen backup. Vi brukar ha det men nu är det inte så.
Om någon av någon magisk anledning och slump har bevarat inlägget och vill skicka hit det, je vous en prie.

Jag trodde den onda vinden hade blåst ända till Berlin men just när jag trodde allt var förlorat kom målet.
De franska kommentatorerna är väldigt respektfulla mot svenskarna – ”detta vackra lag… ”
Och när de kritiserar är kritiken distanserad och oagressiv – ”man skulle kunna säga att det brister något i attacken.”
Att Sverige vann matchen mot Paraguay ansågs korrekt.

Stor artikel om Zlatan i Libérations fotbollsbilaga den 15. Ibrahimovic, gangster buté.
Artikeln slutar med att Lars Lagerbäck citeras, men jag kan bara översätta första meningen. Det som är klart är att efter den positiva inledningen kommer det ett annars, ett men.
”En bra dag har Zlatan förmågan att tända en match. Annars….
Sinon, c’est simple, il peut péter un plomb.”

Bodil, yesterday whole Sweden was in Berlin – the hole town was yellow-blue. And blond. We didn’t see so many blondes for a long time!!! Very nice people, – mostly young, not the ugly hooligans, but tourists with very good mood and very open and communicative. Even we – not Fußball-Fans at all – went together to the public-viewing area at Brandenburger Tor, were the atmosphere was very warm, very cosmopolitan, tousands of people, but no drunken ones, all laughing and having fun in a very good way. A ”Volksfest” or ”Völkerfest” in the good sense of the word.

Zinedine Zidane, Zizou, du stora reklamstolpe, varför pensionerade du dig inte före VM?
Hur kunde du göra så här mot oss?
Varför slutade du inte med fotbollen för att helt ägna dig åt PR för mineralvatten och mobiltelefoner, gymnastikskor, välgörenhet och försäkringar?
Försvinn med dina välplacerade pengar, stick och var rik, vi vill inte se dig stå där som en klockstapel med alla fem benen fastgjutna i gräsmattan på fotbollsplanen i Leipzig, vi har inte ord för det, vi har för många ord, Zizou, vi kommer inte upp ur fåtöljerna, vi sitter fast i detta nederlag, denna katastrof.
Tills vidare.

Precis när de franska kommentatorerna började prata om Sveriges underläge och britternas storhet som fotbollsnation vände det.
Nu väntar jag bara på att motsvarande sak ska ske med mig.
Att min oförmåga ska vändas till sin motsats. Att jag ska övervinna motståndaren – mig själv och mina blockeringar.
Att jag ska få tillgång till den kraft, energi, erfarenhet och kunskap som jag har.
Nu.

Jag skulle inte se matchen Nederländerna/Argentina.
Absolut inte.
Och där sitter jag.
De franska kommentatorerna är lika entusiastiska som vanligt – ”remarquable”, ”excellent”, ”quelle artist!” Lika lättantändliga och hänfört lyriska som vid varje match och lika besatta av hur långa spelarna är.
”Denne försvarsspelare är en meter och nittiosju centimeter! Lång!” ”Den gigantiske målvakten!” ”Längst av alla spelare i detta VM.”
Det värsta med de här numeriska angivelserna är att jag fortfarande måste huvudräkna med plus 10 för alla siffror över 80. 90 är 80 plus 10, 96 är 80 plus 16 och så vidare.
Så varje gång längden på en spelare tillkännages villar jag bort mig och tappar koncentrationen på matchen. Liksom när tävlingarna utlyses, de förbannade tävlingarna om TV-apparater med plasmaskärmar, där folk får ringa in eller skicka SMS med sina självklara svar på löjliga frågor om förflutna fotbollshändelser.
Och jag hatar när kommentatorer summerar en match innan den är slut.
Till och med jag med min försumbara fotbollskunskap har sett matcher som avgjorts de sista sekunderna och så sitter det veteraner med hundratals fotbolls-VM bakom sig och fastslår hur matchen slutar när det är åtta minuter kvar!
Men néanmoins – icke desto mindre, jag sitter kvar.
Igår lärde jag mig ett nytt begrepp:
Att spela i framtiden.
Vilket – som säkert alla utom jag vet – betyder att en spelare vid en passning inte sparkar bollen dit där medspelaren står utan till där han kommer att stå när passningen är gjord.

Då log Zinedine Zidane, då log Zizou!