Jag var i Vietnam en gång, där firar man nyår framåt februari och det går bra.
Det börjar ett nytt år varenda gång man andas.
Man gör som man vill.
Men eftersom jag ändå vill vara med i samhället och inte bli sedd som en sociopatisk särling, så spelar jag med.
Säger de flesta att det är ett nytt år nu så visst.
Jag håller med.
Summerar och drar mig till minnes år 2005.

En sak som hände mig år 2005 var att Courrier international ställde mig tre frågor angående tillståndet i världen.
Att Courrier international, en tidskrift som ges ut av samma mediagrupp som ger ut Le Monde och som blev vald till årets bästa tidskrift 2003, skulle kontakta mig är lika troligt som att jag skulle få Nobelpriset. Jag har ingen bok utgiven på franska och min förmåga att uttrycka mig enligt någon som helst fransk grammatik är obefintlig.
Att jag pratar franska obehindrat och ohejdbart är en sak, men därifrån till att skriva i Courrier international, driv inte med mig, je vous en prie.

Så här står det i e-brevet från tidskriftens svenska korrespondent:
Med anledning av att tidningen firar 15-årsjubileum i år så har jag fått i uppdrag att ställa tre frågor till några svenska författare och jag tycker det skulle vara intressant att få ställa dem till dig:

1. Vilken händelse i världen under de senaste 15 åren (sedan i november 1990) anser du vara den viktigaste?

2. Vilken förändring har berört dig mest?

3. Vad tror du kommer att förändras under de kommande 15 åren?

Efter många kval och omätlig prestationsångest svarade jag på tidskriftens frågor. Som – när tidningen kom ut – hade redigerats ner så att jag framstod som en komplett idiot.
Här är mina svar som jag skrev dem:

1.
Vilken världshändelse som är den viktigaste för mig?
Den att jag har bytt land.
Det som händer världen händer mig, jag flyttar från Stockholm till Finistère och världen flyttar med. Sveriges utrikesminister Anna Lindh blir knivskuren i Stockholm, Ahmed Shah Massoud mördas i Afghanistan, George W Bush ersätter Darwin med religiös fundamentalism i USA.
Världen händer genom människan, ofrånkomligen. Jag försöker fly till mitt skrivande, men när jag kommer dit är världen redan där.
Ur Priset på vatten i Finistère:
”I mitten av mars 2001 spränger talibanerna buddhastatyerna i Bamiyan. De ofattbart vackra statyerna från femte århundradet efter Kristus förvandlas till damm, till grus. Plisseringen i gudabildernas dräkter, de underbara plisseringarna, blir till stoft som jag ser i nyhetsprogrammen på min TV i Finistère.
…
Det går inte att skapa nya buddhastatyer i Bamiyan, lika litet som den gamla bron i Mostar kan återuppstå.”

2.
Den förändring som berört mig mest?
(Förutom min flyttning och utvidgningen av Usama bin Ladins och George W Bushs religiösa fundamentalism -) den europeiska socialdemokratins undergång.

Ur Priset på vatten i Finistère:
”1997 träffades Jacques Chirac och Tony Blair för att tala om arbetsmarknaden och välfärdsstaten i det nya Europa. Mötet avslutades med att Chirac sa: ”Jag trodde att ni, mister Blair, sir, företrädde den brittiska vänstern och jag den franska högern, men det verkar inte så.”
I mitt forna fosterland Sverige går det fortare än någon annanstans att vända upp och ner på begreppen.
För slagsmål finns en gammal regel – man slår inte den som ligger.
Glöm den.
Nu är det bara den som ligger som får stryk.”

3.
Vad som kommer att förändras under de kommande 15 åren?
Allt kommer att förändras och till det bättre.
Internet kommer att ställas i det godas tjänst, dialoger kommer att föras, hierarkier vältas, demokrati kommer att betyda folkstyre.
Humor och konstighet kommer att räknas som meriter vid ansökan om arbete och uppehållstillstånd och vid kandidatur till presidentval.
Lagar kommer att efterföljas. Moraltant kommer inte längre att vara ett skällsord och kvinnor över femtio kommer att anses lika sexiga som män och ha lika mycket att säga till om.
Svälten och analfabetismen kommer att utplånas liksom svartfläcksjukan på rosorna i min trädgård i Finistère.
Och i Kabul sitter arkeologerna och klistrar ihop bitarna av buddhorna i Bamiyan.

Att ett SMS är så kort ger det en viss poetisk skönhet, tycker Erik Lung, 34, Washington.
Precis som i en haikudikt finns det massor med utrymme för att läsa mellan raderna, särskilt i de tidigare stadierna av en förälskelse.

Ur en artikel från Washington Post om SMS.

Efter upproren i Frankrikes förorter var det många som försökte tänka ut vad man kan göra för att hjälpa till så att det blir långsiktig ändring på det som ligger till grund för problemen.
Joey Starr, en rappare med munnen full av guldtänder, känd för att vara allmänt våldsam, för att ha ätit upp en hamster och varit tillsammans med Beatrice Dalle (känd från filmen Betty Blue – 37,2 på morgonen och nygift med en fånge på fängelset i Brest, Finistère) – Joey Starr åkte ut till förorterna och uppmanade ungdomarna att skriva in sig på röstlistorna.
Inte bara Joey Starr gjorde det utan flera andra kända musiker, ståuppkomiker och skådespelare. Bland annat den underbare Jamel Debbouze, Frankrikes populäraste artist och skådespelare (Amelie från Montmartre bland annat, Asterix och Kleopatra), Frankrikes mest älskade, roligaste och mest samhällskritiska ståuppkomiker.
Nåväl.
Ett gäng kändisar med förortsbakgrund åker ut till sitt förflutna för att hjälpa till.
Fin tanke.
Det var bara det att ungdomarna på plats redan hade tänkt den.
En markant ökning av inskrivningarna på röstlistorna hade redan noterats av kommunalkontoren i de berörda förorterna.
Men det kan ju inte skada att de där kändisarna åkte dit. Jag skulle göra det själv om jag fick träffa Jamel Debbouze.

Annan nyhet, inte så godhjärtad.
Det handlar om välgörenhet.
Den 28 december bjuder en högerextremistisk grupp de hemlösa i Nice på soppa, soupe de cochon – soppa på gris.
En talesman för gruppen kallar soppan för identitetssoppa. Och säger att visst, gris det är kanske inte helt oskyldigt, men det är inget brott. ”Snabbköpen är fulla av griskött, varför förbjuda denna fläsksoppa till våra franskfödda och europeiska bröder? Om det kommer en hungrig muslim så serverar vi honom också.”
Myndigheterna i trakten är minst sagt generade. Men, enligt en representant för prefekturen i Alpes-Maritimes – ”så länge den allmänna ordningen inte störs, är det inte möjligt att stoppa verksamheten.”

En nyhet från Storbritannien.
Bob Geldof – sir Bob, if you please – blir rådgivare åt Tories.
Är vi förvånade?

Stockholm. Snö. Vita träd på vägen från Arlanda.
Så fint att jag måste komma ihåg att inte ta med kameran ut på stan.
Inte ta några bilder. Inte försöka beskriva. Inga kommentarer.
Bara se och höra på hur tyst det är när snön dämpar stressen vid Odenplan.

stannade jag till i Paris.

Slask.
Allt det frostiga vita vackra har blivit blött och grått.
Jag är på väg till Åhléns (befogad textreklam för att Åhléns vid Odenplan är ett av världens bästa och vänligaste varuhus).
Det är saltränder på mina svarta stövlar från Hugo Boss, reastövlarna som överlevde bilolyckan i Finistère lika oskadda som jag. Till det yttre. Till nu.
Det börjar mörkna.
Vi fotgängare fruktar att modden ska frysa till när – mitt för Vegagatan – två unga kvinnor kommer, strålande som tomtebloss med ett monumentalt kärleksbudskap till mig (Bodil! Jag älskar dina böcker!).
Man måste inte vara religiös för att få en uppenbarelse; allt som behövs är att man heter Bodil och korsar Odenplan den femte januari 2006 runt kvart i tre på eftermiddagen.

Jag håller på att skriva ett långt och omfattande litteraturinlägg. Boktips, tankar om tungt och lätt i litteraturen, filosofi om läsande och skrivande.
Medan jag försöker få ihop det, ett citat om läsande av filosofen Francis Bacon (1561 – 1626) att begrunda:

Läs inte för att säga emot och ifrågasätta; inte för att hålla med eller ta för givet; inte för att hitta samtalsämnen och citat; utan för reflektionens skull och eftertankens.

Och en bild som säger mer än tusen ord om tungt och lätt i litteraturen.

Lütfi Özkök och Marguerite Duras i Paris 1986.

Gigantisk lovsång till Per Olov Enquists ”Boken om Blanche och Marie” i Le Monde Des Livres. Le magnifique Blanche et Marie… Enquist, chimiste de l´amour.
Både på första sidan av litteraturbilagan med meterhöga bokstäver i rött och teckning av Pancho. Och nästan en hel sida inne i supplementet. (Le Monde har litteraturbilaga en gång i veckan, på fredagarna. På torsdagarna är det litteraturbilaga i Le Figaro. Den här parentesen är till för att tala om att det litterära klimatet är bättre i Frankrike än i Sverige. Även om man ännu inte har upptäckt mig – Bodil Malmsten, la poête du l´eau dans le Finistère…)
Nej nu måste jag få fason på mitt litterära inlägg.
Men det vill sig inte som man säger när viljan lägger krokben för förmågan och berättigad avundsjuka stör ens koncentration.

1.
”Priset på vatten i Finistère” ska komma ut på tyska!
Damen som kontaktade mig från det österrikiska förlaget Deuticke (enligt uppgift en gren av det stora tyska förlaget Hanser) har jobbat på Residenz Verlag där Thomas Bernhards böcker kommer ut.
Vi närmar oss.

Man undrar vad ”Priset på vatten i Finistère” kan bli på tyska, detta exakta språk. (Man borde kanske uppge summan i euro.)

2.
Det är ett tag sedan jag rekommenderade några andra böcker än ”Snö” av Orhan Pamuk. Snö, Snow eller Neige beroende på i vilken översättning man läser den.
Jag har läst alla tre parallellt.
Det tog sin tid och är alltså orsaken till att jag inte har rekommenderat några andra böcker på ett tag.
Dessutom har de andra böckerna jag har läst varit på franska. Och det känns lite väl snobbigt – inte för att jag inte är snobb – men att rekommendera böcker på ett språk som de flesta svenskar inte behärskar. Jämfört med engelska som alla svenskar behärskar även om det mest verkar som om det är tvärtom – att det är svenskarna som är slavar under engelskan.
Vilken inte nödvändigtvis måste vara av ondo.
Inte om man får lust att läsa den brittiske 1600-talstänkaren Francis Bacon i Penguins bedårande klassikerserie ”Great Ideas”.
Francis Bacon som sa ungefär så här om läsandet:
Läs inte för att säga emot och ifrågasätta; inte för att hålla med eller ta för givet; inte för att hitta samtalsämnen och citat; utan för reflektionens skull och eftertankens.

Andra volymer i serien är av bland andra Platon, Cicero, Marco Polo och Hannah Arendt. Särskilt nyfiken blir jag på ”The City of Ladies” av den för mig hittills okända Christine de Pizan.
Allt man inte känner till!
Hur oändligt trevligt är det inte att veta att hur mycket man än läser kommer det mesta att förbli oläst av rent logistiska skäl. (Orsaken till att jag använder ordet logistisk är att “alla andra” gör det just nu och har lika litet koll som jag på vad det exakt betyder. Jag slog upp det men blev inte klokare.
Än vem kan man fråga sig. Gör inte det – den här parentesen tål inte fler utvikningar.)
Samtidigt som Great Ideas hittade jag en ännu en för mig okänd författare, Curzio Malaparte. Förhoppningsvis ännu ett positivt tecken på hur mycket litteratur det finns och inte bara ännu ett bevis på hur obildad jag är.
Malapartes roman heter ”Kaputt” och börjar så här:
Prince Eugene of Sweden stopped in the middle of the room. ”Listen,” he said.
Kunde jag göra annat än slå till?
På bussen till dit där jag bor när jag är i Stockholm läste jag författarens fantasifulla beskrivning av hur boken kom till sommaren -41 i Ukraina, och hur han sedan på flykt undan fascisterna genom Europa och till Rom smugglade med sig manuskriptet i skorna.
Ett manuskript till en bok på 437 tättryckta sidor!
I skorna?
Nåväl.
Jag har som sagt bara börjat på ”Kaputt”.

3.
Den filosofiska biten: Ett sätt läsa böcker.

Jag läser en bok på samma sätt som jag själv vill bli läst. Som jag själv vill bli bemött.
Med respekt.
Jag går in i en bok som i ett okänt hus. Försiktigt.
Avvaktande.
Jag är inte hemma hos mig nu, jag är hos någon annan. Någon som inte är jag.
Det är jag som är obekant här, obekant och främmande. Jag behöver upplysning, vägledning, stöd.
Jag behöver förstå vad det är för villkor som gäller, vad det är för slags bok jag har hamnat i så att jag kan orientera mig efter det.
Känner jag mig inte väl mottagen och omsorgsfullt bemött så fortsätter jag inte längre.
Känner jag mig inte välkommen tappar jag självförtroendet och med det förtroendet för den som har skapat den miljö jag har hamnat i.
Vill den inte ha mig där, vill den mig ingenting, är den kärlekslös och slarvig, arrogant eller likgiltig, så får det vara.
Jag smäller igen och lämnar området.
MEN om jag känner att här är det någon som har gjort sitt yttersta, här är det någon som vill mig väl, någon som inte fjäskar men går mig till mötes, någon som öppnar upp och gör att jag kan känna mig trygg när jag ger mig allt längre in i den okända byggnaden – trygg men inte säker, absolut inte säker – då stiger jag på.
(Jag vill bli förvånad när jag läser, paff, perplex, förbryllad, få myror i huvet, jag vill bli överraskad men inte få en hink råa tarmar i skallen eller en kalldusch neröver ryggen, inga practical jokes som det att Da Vincikoden skulle vara litteratur.)

När jag öppnar mig för en författare och vice versa, när jag går in på vederbörandes domän accepterar jag villkoren där.
Jag käbblar inte om detaljer, jag kanske tänker – jaha så tycker han/hon, men jag behöver inte bjäbba emot.
Dessutom är det oartigt.
Jag vill inte känna mig som hemma och jag vill inte känna igen mig.
Jag känner redan igen mig och av det har jag fått nog.

Det är inte likheten jag vill åt när jag läser, inte det gemensamma.
Det gemensamma kommer ändå ingen undan, det gemensamma är där vad vi än gör, det gemensamma behöver inte ordas om.
Vi blöder när vi skär oss och när den vi älskar gör ont eller dör. Vi kan inte låta bli att höra ihop.
Det är i resten som den lilla flisan av frihet finns.
Jag tar mig friheten att läsa, så är det med det.

P.S.
En människa som är som en öppen bok är lika tråkig som en bok som är som en öppen bok.

En bild från Bengt Johnsson som varit ute och rest i Norrlands inland och fjälltrakter.