En historisk bild från L-studion i Värtahamnen, det är jag och Peter
Csihas, Benny och de stora barnen.
“Benny, Benny, Benny!
Här kommer de stora barnen.”
Det är ett tag sedan, det är nyss.
Jag skriver aldrig om sexuella saker och jag läser inte sexuella böcker.
När jag beställer den legendariska redaktören, Diana Athills självbiografi, Somewhere Towards the End, gör jag det för att få lite litterärt skvaller och tips på hur man hanterar insikten om att man är på väg mot slutet – Diana Athill är 92 år – och inte för att läsa sida upp och sida ner om sexuella saker som hon hållit på med högt upp i åren, jag tycker det är jobbigt. Hade det varit Leonard Cohen men nu är det inte det.
Kvinnor i vår ålder ska hålla sin sexualitet för sig själva och inte tro att det går att komma och bete sig som en jämnårig man.
Larry Gelbart är död. Han skapade TV-serien M*A*S*H och skrev manus till bland annat Tootsie.
Jag har ätit lunch med Larry Gelbart.
I Los Angeles.
Någon gång ska jag berätta om mina äventyr i Hollywood. Alla berömda människor jag träffat, ensemblen i komediserien Lödder
och andra.
En annan gång ska jag göra det.
Den där andra gången som kanske aldrig kommer och lika bra det.
Att Michel de Montaigne är död är ingen nyhet.
Så död han nu är.
Enligt mig och Jane Kramer i The New Yorker är Montaigne alltid dagsaktuell och vid prima liv.
(Jag försöker få fram hela artikeln, men för det krävs det bortglömda lösenordet som kan fås med e-post vid uppgivande av användarnamn som också glömts bort. The New Yorker vill tydligen inte att glömska prenumeranter ska komma åt internetupplagan som ingår i prenumerationen.)
Från utrikesministern, den extremt anpasslige Bernhard Kuchner, och kulturministern, Frédéric Mitterand, till minsta kulturarbetare på lägsta pinnen i hierarkien – Frankrike rasar mot arresteringen av Roman Polanski.
Polanski är fransk medborgare sedan 1976.
Och i Frankrike är det ju – som alla vet – ett plus att ha sex med minderåriga.
Självklart hörs upprörda röster för arresteringen, fattas bara i de upprörda rösternas land.
En politiker från Frankrikes Skåne – Paca; Provence-Alpes-Côte d´Azur – jämför Polanski med krigsförbrytare som Klaus Barbie – det inte är den tid som förflutit sedan brottet som räknas utan brottet i sig.
Och här sitter jag och är svensk och försöker bedöma vad som är taktiskt att tycka och politiskt korrekt.
Jag står och stryker, sätter på TVn, hamnar mitt i ett trädgårdsprogram, trädgården är Chateaubriands trädgård.
En sentida (nutida?) släkting till René de Chateaubriand
läser högt ur Memoires d´outre-tombe, han läser exakt samma
stycke som jag citerar i Sista boken från Finistère.
Att släktingen läser på franska behöver väl inte sägas, men
vad vet man.
Så här står det i Sista boken från Finistère, översättning
Anders Österling:
“Jag är fäst vid mina träd. Jag har tillägnat dem elegier, sonetter och oden. Det finns inte en som jag inte har skött med mina egna händer… Jag känner dem alla till namnet som om de vore mina barn. De är min familj, jag har ingen annan och jag hoppas att jag ska vara nära dem när jag dör.”
Här står jag i staden där jag inte trivs och stryker medan mina träd står där de står i trädgården i Finistère om inte de nya ägarna har huggit ner dem, eller en storm har ryckt upp dem med rötterna.
För den som är i Stockholm den 18 november.
Björn af Kleen på Expressens kultursida.
Vi som blev nervösa när fredspristagaren, vår egen Obama, bestämde sig för att skicka fler trupper till Afghanistan.
Lite lustigt och intressant trams:
The Guardian´s Sport Blog kikar in i Team Tiger´s krisrum och föreställer sig ett konferssamtal mellan Tiger Woods manager Mark Steinberg och sponsorerna Gillette och Gatorade.
Apropå Björn af Kleens artikel, kanske ett exempel på följderna av nedskärningarna vad gäller undersökande journalistik.
Jag hittar inte länk, men det är från DN, NYHETSDYGNET, onsdag 2 december.
Det är DN som citerar TT som citerar Vetenskapsradion; citat av citat av citat om elefanters förmåga att förstå varandras läten:
Elefanter slipper översätta.
Elefanter från Indien respektive Afrika skulle förmodligen förstå varandra. Åtminstone använder de samma typ av ljud, visar indiska forskares analys av läten från 154 indiska elefanter. Grundlätena är av fyra olika karaktärer: trumpetsignaler, låga mullrande ljud, skrik och en form av höga kvittrande signaler, rapporterar Vetenskapsradion.
Jag säger alltid att jag skriver för mig själv, att jag inte ser någon mottagare framför mig när jag skriver och det är sant. Så när jag så möter mina läsare brukar jag känna mig skyldig, som om jag svikit en överenskommelse om läsarens betydelse för det skrivna.
Jag brukade känna så, men nu gör jag inte det längre.
Jag bara känner en väldig kärlek och ödmjuk tacksamhet.
Själv skulle jag aldrig ställa mig en kö som den på Akademibokhandeln, Mäster Samuelsgatan i Stockholm i dag den 19 december 2009 mellan ungefär 13.15 och 14.45.
Även till läsarna ute i landet känner jag kärlek och jag ber om förståelse för att jag inte kommer till Korpilombolo eller Ystad för att jag inte pallar med mer resande än det som tillhandahålls av Storstockholms lokaltrafik.
Även till publiken på Proustuppläsningen i söndags på Forum känner jag kärlek, till alla som kom till Hedengrens, Skrapan, Akademibokhandeln Odenplan och till personalen överallt, de som gör jobbet.
Även till postpersonalen som lägger ner arbetstid och möda på ärendet med mitt förlorade paket känner jag kärlek; det är inte postpersonalens fel att paketet är på vift ute i Europa, det är något annat opersonligt och övergripande som är skyldigt till det och som jag för tillfället inte orkar ställa till svars.
Nu måste jag vila upp mig med några avsnitt Law and Order, Criminal Intent med inspector Goren, den på sitt besynnerliga sätt oemotståndlige Vincent D´Onofrio.
till Helsingborg.
Det är Helsingborgs Dagblad, HD som får mig till det.
Inte nog med Henrik Petersens lysande recension av Thomas Bernhards Gamla mästare (“på kongenialt enveten svenska av Jan-Erik Bornelid”), inte nog med denna briljanta förstadagsrecension av en genialisk bok, Helsingborgs stadsteater spelar I tredje person, en monolog på texter av Thomas Bernhard med premiär dagen efter utgivningsdagen för Gamla Mästare.
Den sortens kulturella synk som man bara kan drömma om i Melodifestivalkulturens Sverige.
Thomas Bernhardregissören i Helsingborg, Marek Kedzierski har valt texter ur Undergångaren – Glenn Gould, Gamla mästare – Heidegger – och Wittgensteins brorson – Wittgenstein.
Jag skulle ha valt andra, men – enligt det i sammanhanget lämpliga uttrycket – spela roll.
Thomas Bernhard ges ut på Tranans förlag.
Att mina påtryckningar hos Norstedts om nyutgivning av Wittgensteins brorson, Betong och Kalkbruket och hos Bonniers om den självbiografiska sviten (Andningen, Orsaken, Källaren, Kylan, Ett barn) inte gett något resultat är ännu ett bevis för mitt obefintliga inflytande på svenskt kulturliv.