Något helvetiskt har hänt med mitt e-postprogram. Jag har gjort allt som står i min makt – stängt av och satt på datorn – utan att det har hjälpt. Mina meddelanden studsar tillbaks på ett olycksbådande sätt.
Så nu åker jag till stan och ser om Maintenance et Vente Informatique kan hjälpa. Annars får jag väl sköta min korrespondens på detta sätt. SOS.

Just som jag är på väg att bli vansinnig på mapparna – det dyker upp en ny mapp varje gång jag andas, de mångfaldigas, förökar sig genom delning, jag drunknar i mappar, blir galen, jag dör – just som mapparna anfaller igen, börjar jag dra om sladdarna.

Att ett kaos skulle utplåna ett annat kaos är en kaosteori som hittills aldrig har styrkts.

När jag frågar en expert varför inte allting är sladdlöst, det är i alla fall år 2005, säger han att det bara är att välja – sladdar eller cancer.

Att det skulle finnas strålning i det trådlösa hade jag inte en tanke på, jag tog för givet att det var bara trådlöst.
Dessa valmöjligheter.

Det var som blixten hade slagit ner, säger man.
I morse vid femtiden gjorde den det.
Inte hos mig, inte i mitt hus, inte den här gången. Inte som under förra stora åskvädret när det sprutade gnistor och blixtrade blått ur väggurtagen – modemet dog och bildröret till TV:n exploderade.
Utsikten mot havet såg ut som bilderna från första Gulfkriget, spektakulärt om man inte var utsatt för det.

Jag steg upp med en känsla av oro som inte vill gå över, en insikt om otryggheten med att finnas, som jag – trots att solen kommit fram ur åskmolnen – inte kan bli kvitt.

Idag kom ett brev med begäran om levnadsintyg från den svenska bank där jag har min livförsäkring.
Eftersom jag som utlandsboende svensk förväntas använda halva min arbetstid till att lura svenska företag och myndigheter och resten till att skaffa intyg på att jag inte gör det, har jag blivit tillfrågad om det mesta, men levnadsintyg?
Underskrivet av en ambassad, ett konsulat, polis eller borgmästare.
Som visste jag inte bäst själv att jag lever, som vore jag inte det levande beviset på det.
Och har jag dessutom inte bevisligen skrivit en bok med titeln ”Mitt första liv, den gudarna älskar dör inte.”

Jag vill ta upp det med banken, men eftersom det aldrig finns någon underskrift på den här sortens skrivelser är det problematiskt. Aldrig en person att kontakta, aldrig ett namn.
Det som däremot alltid finns är ett 0771-nummer.
Har du några frågor är du välkommen att kontakta oss på telefon +46 771 xx xx xx.

Det är bara det att 771-nummer inte går att ringa från utlandet.
Inte från min telefon.

Jag är väldigt generös med goda råd till andra – gör så, gör si. Gör inte så, säg inte så. Säg så. Säg ifrån.
En gång fick jag en fullsatt sal på Bokmässan i Göteborg att lära världens störste nu levande författare, Ryszard Kapuscinski, att säga nej. Blankt nej till inbjudningar från bokmässor och liknande för att i stället använda tiden till det som är hans uppgift – att skriva om världen som han ser den.

Jag har lärt Ryszard Kapuscinski att säga nej, men inte mig själv.
För har jag inte sagt ja till att bli intervjuad i mitt hus bland mina saker i min by i Finistère igen?
Jag hatar mig själv medan jag städar trädgården och huset, plockar undan plasthinkar och skor – varifrån kommer alla dessa skor? Byter duk på bordet och kläder, färgar håret och målar mig och oroar mig för vad jag ska säga för mycket om den här gången. För om det är något som tar fram det värsta hos mig så är det en intervjusituation.
Det är inte intervjuarens fel – felet är mitt; jag blir besatt av Besserwisserdjävulen och det är likadant varje gång.
Chockad hör jag mig själv ge expertutlåtanden och analyser och komma med tvärsäkra teorier om saker jag inte har någon aning om – dagens popmusik! Jag som inte ens vet om det heter popmusik längre. Och plötsligt vet jag allt om Franz Ferdinand. Jag vet allt om allting – alla kategorier – utan ett enda undantag.

I mer än trettio år har jag blivit intervjuad, jag vet hur jag blir och ändå har jag sagt ja.
Men det är slut med det nu.
För om inte detta är ödets största pekfinger vet inte jag – det råkar vara så att den fotograf som kommer idag är densamme som tog bilder med anledning av den första intervjun om den bok som kom att heta Priset på vatten i Finistère. En intervju som gav upphov till kapitlet på sidan 191, ett kapitel med titeln Mardrömmar:

”En journalist vill intervjua mig med anledning av boken, som i katalogen över höstens böcker har titeln Enligt madame C.
Journalisten tar för givet att boken är skriven. Boken borde vara klar, den är inte påbörjad.
Att boken inte ska heta Enligt madame C är det enda som är definitivt klart med den.
Man ber mig om en intervju med anledning av en bok som inte finns med en titel som inte fungerar.
Natten efter telefonsamtalet drömmer jag en mardröm där journalisten är en kvinna. I min ålder men äldre. Klädd i sextiotalskläder och med hårdsprayat hår, en Kennedykvinna. Överlägsen och kall. Till mitt hus kommer hon med en fotograf och fem stolar i Louis XV-stil.
Det är meningen att jag ska bli fotograferad sittande på all fem. Men först måste mitt ansikte göras om. Journalisten har bokat tid hos en plastikkirurg i Dublin. Det står Morgue på en skylt, bårhus.
Jag vaknar.
Drömmen kan bara tolkas på ett sätt.
Säg nej. Inga intervjuer. Drömmen talar klartext: Du vet att du inte vill. Gör det inte. Det är fel.
Drömmen har satt mig i kontakt med min djupaste vilja, mitt nej
Min djupaste vilja får inte sin vilja fram.
Jag säger ja.
För bokens skull. Om den inte tas upp i media, hur ska läsarna veta att den finns? Den finns inte. Jag är i en mardröm och jag är vaken. Såvitt jag vet.”

Jaha. Här sätter man på TVn för att titta på nyheterna. Intet ont anande som det heter. Och vad får man höra om inte att pengarna ska tas bort.
Tusenlappar, femhundralappar, till och med hundralapparna ska bort! På grund av risken för rån.
Sedan kommer det fram att kontanthanteringen av pengarna kostar elva miljarder om året och mest gynnar brottslingar av alla slag – skattebrottslingar eller rånare. Att gå omkring med kontanter på sig är misstänkt och skumt.
Några så kallade vanliga människor intervjuas.
De som tycker om kontanter framställs som fåniga och intellektuellt funktionshindrade.
”Så du hämtar ut pengar i bankomaten och sen går du och betalar med dom pengarna i affärn?”
Just det.
För att det är bara pengarna som är pengar.
Det är bara en hundralapp som är hundra kronor och en femhundralapp som är femhundra. Resten är bara digitalt flis som far omkring i rymden och som man inte vet hur man ska kunna få fast.

Att den svenska valutan är värdelös och kronan ett offer för spekulation på de internationella börserna är en annan sak som inte heller passar mig.

Ur ”För att lämna röstmeddelande tryck stjärna.”
Det är Bert-Ove, långtidssjukskriven, heltidsensamstående som tänker på pengar:

Det enda man behöver är pengar.
Ute på stan, på Åhléns, utanför någon bio – pengar är det enda jag tänker på.
»Här går jag och tänker på pengar«, tänker jag.
Här går jag och tänker på pengar.

Pengar i handen, pengarna på bordet. Pengar på fickan – i fickan heter det väl.
Pengar i handen, det gillar jag. Förr när man fick löningen i ett kuvert, inte den här skiten med konton och siffror, pengar som man aldrig ser. Digitalt!
Syns det inte i plånboken så är det inte sant.

Filmer där dom kommer från ett inbrott med en resväska full med sedelbuntar och häller ut på en hotellsäng, det gillar jag. Och att det ligger en mullig kvinna på sängöverkastet med sedlar över hela kroppen.
Tony Soprano och hans gäng när dom sitter runt bordet och räknar dollar, det är cash som gäller, jag är med dig, Tony.
Han tar inte skit av någon, Tony Soprano, fuck den som fuckar med honom, jag tänkte köpa hela serien på DVD men det var nya avbetalningsregler, fuck fuck fuck.

Det finns inga pengar heter det. Förr fanns det pengar men nu gör det inte det. Till dom offentliga utgifterna.
När dom tog det på skatten – det var ju aldrig några pengar man såg. Det man fick ut var det man hade, och det man hade, hade man åt sig själv.
Nu ska det föreställa att det är så mycket val, men det är bara båg och fuck-up.

Folk har det bättre fast dom mår sämre.
Har det bäst men mår sämst.
Är det så svenskt egentligen – att vara så jävla bäst på att må dåligt?

Jag vet inte om jag skulle göra vad som helst för pengar.
Det är ingen som har frågat mig.

När modemet äntligen fungerar blåser staketet ner.
Hela staketet på baksidan, tvärs över genomfartsvägen med tusen kilo blöt murgröna uppriven med rötterna. Blank, mörkgrön murgröna som jag varje dag i fem och ett halvt år har flätat in i staketet för att hindra insyn från genomfartsvägen och nu ligger den tvärs över körbanan med rötterna i vädret.
Jag måste röja bort den från genomfartsvägen så det gör jag.
Då blåser uteplatsen omkull.
Allt jämnar ut sig.
TV-antennen är knäckt men telefonen fungerar. Och nu alltså även modemet – tack Anders Åhlén.

Hela dagen har jag inte gjort annat än beklagat mig över om hur hemskt det är när modemet inte fungerar och jublat över hur underbart det är när det blåser orkan och man kan sitta inne i sitt täta hus. Hur härligt att höra stormen tjuta över havet, och att man blåser omkull om man försöker gå runt udden. Rakt omkull.
Jag tänder lamporna, det är varmt för att elementet mot alla odds levererades i morse. Och elektrikern kom som han hade sagt. Jag bor i ett varmt hus vid den stormande Atlanten, modemet fungerar, och jag är mycket lyckligare än jag känner mig.

Staketet har blåst ner igen och TV-antennen har brutits av.
Jag åkte till stan för att tröstköpa pappersvaror, köpte en anteckningsbok som är likadan som den jag har, www.paperblanks.com. Sedan var jag på vippen att köpa en blyertsstiftpenna av märket Porsche (det fanns Ferrari också) för motsvarade 650 kronor men av någon anledning tog jag mig samman.
Läser Blink av Malcolm Gladwell om hur vi tänker när vi inte tänker, om val som verkar göras i en blink.
Snö av Orhan Pamuk får stå över till en dag när det inte är fullt så mycket väder i Finistère.

Läser i en fransk modetidning att platåskorna är tillbaks.
Nej tack så mycket.
Har man gått genom halva Skåne i platåskor en midsommarnatt 1973, hjälplöst kär i fel man, så gör man det inte ett varv till.

Ju högre upp du klättrar, desto hårdare bli fallet.
Artikel i Le Monde.

I nov 2003 dömdes det franska statliga oljebolaget Elfs chef Loïk Le Floch-Prigent – den första chef på nivån som tillsatts av vänstern – till fem års fängelse och 375 000 euro i böter.
Loïk Le Floch-Prigent och två andra före detta chefer dömdes för att ha förskingrat totalt 305 miljoner euro – 2,73 miljarder kronor – pengar som hamnat i deras personliga förmögenheter.
Under rättegången i Paris framkom det att Elf fungerade som en inofficiell del av Frankrikes diplomati i Afrika.
Trots anknytningarna till det politiska etablissemanget har inga toppolitiker namngivits och dömts.
Under rättegången avslöjades den speciella kultur präglad av lättförtjänta pengar som rådde under Le Floch-Prigents ledning. En av cheferna, numer död, fick juveler, en fastighet på Ibiza och ett slott i Frankrike.
Le Floch-Prigent själv fick fem miljoner euro för att betala sin skilsmässa, skriver AFP.

Loïk Le Floch-Prigent kommer aldrig att bli en fri man som förr. Han sitter inte i fängelse längre, han är cancersjuk och frisläppt, men när han går på den restaurang där han varit stamgäst byter de andra höga gästerna bord. Han har skrivit en bok om sin tid i fängelset, Une incarcération ordinaire, men inkomsterna från boken får han aldrig se. Alla pengar han får in går direkt till indrivning, han har varken checkhäfte eller kontokort längre, han har ett kontor men kontoret är tomt och telefonen ringer inte.

Artikel i Le Monde.