Jag tänker på presenter.
Inte julklappar, inte födelsedagspresenter, inte förväntade gåvor.
Jag tänker på presenter som någon utan orsak har tagit med sig från främmande länder, saker som någon jag känner har sett på en marknad i Marrakech, i Istanbul, på Kreta, i Taos, New Mexico. Sett och valt ut, köpt och betalat för, kanske förhandlat om priset, fått inslaget och sedan packat ner i bagaget för att ge till mig. Varit tvungen att checka in väskan i stället för att bara ha kabinbagage. Kanske fått betala övervikt.

Dessa presenter är det dyrbaraste jag har.
Att någon har tänkt på mig, att någon bryr sig om mig när han eller hon är på andra sidan jorden – i Kapstaden, i Hanoi. Att jag kan finnas i människors medvetande hur långt bort de än har åkt, hur mycket fantastiska distraktioner de än omges av, att jag kan ha sådana vänner. Ingen nämnd, ingen glömd.
(Det finns ett citat från Graham Greene som jag har använt som motto till min första det-är-ingen- ordning-på-bok: B-ställningar. Citatet formulerar någonting om det här. Så vitt jag minns. Men eftersom jag nyss har försökt få ordning på mina böcker så hittar jag den inte. Om det är någon som har B-ställningar, brunt omslag, utgiven 1987, lämna meddelande med citatet i gästboken om det passar.

Jag blev bönhörd direkt, tack Anne-Sofie.
Och så var det inte citatet ”Ni borde drömma mer mr Wormold. Verkligheten i vårt århundrade är inte sådan, att man kan se den i ögonen””ur Vår man i Havanna som jag tänkte på!
Utan ett annat där Graham Greene säger att denne Wormold tycker det är konstigt att han kan fortsätta existera i andra människors medvetanden när han inte själv är närvarande.
Men det här är ju också bra. Och att få svar på en fråga är också en present.)

Presenterna jag tänkte på innan jag kom på villovägar med Graham Greenecitaten är dyrbara inte enbart som vittnesmål om kärlek över viktgränsen, presenterna är det vackraste jag har.
De turkiska kuddarna, den i gult moirésiden med silvertulpaner, jag har den som prydnad, som en tavla i mitt arbetsrum. Den med bruna romber och mönster i grönt och purpurrött, handvävd i turkisk ull som jag har i ryggen på fåtöljen varje kväll när jag sitter vid DVD:n. Sidenpyjamasen från Hanoi, sidenschalarna. Alla böcker, anteckningsböcker, smycken och keramik.
Den lilla indianmattan från Taos, orange och violett, ingenstans har jag bott där den lilla mattan inte har haft sin plats.
Och att den turkiska konfekten från Istanbul, så obeskrivligt läcker med smak av mynta och rosenblad, är uppäten betyder inte att den är slut.

Jag vet inte varför jag tänker på de här presenterna just nu. Troligen är det för att jag har hamnat i en otäck situation med onda människor, troligen är det för att jag måste påminna mig själv om vilken lycklig människa jag trots allt är.

Säg att jag är ledsen att jag inte kom in i hans Chronicles, Volume 1, förut.
Hälsa honom att nu är jag fast.
Det var när jag tittade på DVD:n med fyra musikvideo som följer med nya CD:n Modern Times som jag insåg att jag måste ta fram Dylanboken igen.
Så det gjorde jag.
Och inte nog med att varenda sida är läsvärd, på sidan 94 nämns Frankie Dunlop! Som var trummis åt Thelonius Monk på hans turné i Europa i början på sextiotalet. Frankie Dunlop som jag har sådana vackra minnen av. Frankie Dunlop – det är han med ”Hi doll.”

Man behöver inte ha en Frankie Dunlop i sitt liv för att ha glädje av Bob Dylans bok, hela berättelsen om hur han blev Bob Dylan, New Yorkskildringen, helvetet med att bli berömd och omöjligheten med att bli oberömd. Alltihop är fantastiskt och underbart. Och det höll jag på att missa av en fullständigt outgrundlig orsak.
Jag var väl vid tillfället helt enkelt för dum.

Råkar hitta en gammal recension av Martin Amis Yellow Dog som jag på grund av min återfunna kärlek till Amis kastar mig över. (Artikeln ligger i slutet av denna text, länken var för gammal.)
Medan jag läser den före detta Amisbeundraren Tibor Fischers välformulerade sågning av Yellow Dog faller min blick på fredagens Le Monde des Livres. Där det visar sig att Yellow Dog – Chien jaune – just blivit översatt till franska och recenserats av Raphaëlle Rérolle under titeln L´apocalypse de la modernité. Den sortens vanvettiga hyllning som bara en fransk kritiker kan ge en brittisk bok, jag vet inte vad det är med franska kritiker och brittisk litteratur. Något med Waterloo? Och när franska kritiker säger bitande humor – hur kan de veta det?

Vad jag ska säga om det här sammanträffandet angående Yellow Dog vet jag inte heller. Utom det att det har hänt.

Min slutsats är inte att det är underbart att man kan tycka så olika om en bok.
Jag har ingen slutsats, det känns passé.

Someone needs to have a word with Amis
By Tibor Fischer
(Filed: 04/08/2003)
Usually, when you make a decision in life, unless you have access to parallel universes, you can’t truly judge how right that decision was. You were happy to go and live in Rio de Janeiro, but who knows, maybe you would have been happier if you had stayed in London.
Some years ago, I fired my agent, Andrew Wylie, alias The Jackal. I want to stress this wasn’t an amicable parting of the ways or a hankering on my part for fresh representation. I fired him because his agency wasn’t doing enough for me. This wasn’t a tantrum because he hadn’t sold my book to Hollywood for a couple of million. It was a well considered verdict as I climbed the stairs to his office to collect the German edition of one of my novels which had been sitting on a shelf there for months and which I had politely asked to be sent to me four times. It suddenly occurred to me that an agent should be making my life easier, not harder.
The Wylie Agency also had what seemed to me a quite astonishing attitude towards photocopying charges. To put this in perspective, I’ve been with the William Morris Agency for three years, they’ve sold my books all over the world, and I haven’t paid one cent for photocopying. I could go on.
So jettisoning Wylie was very much the right decision. It still gives me a satisfying glow to think of it. But I did wonder, what does Wylie actually do all day long? Is he still writing poetry? I’ve recently discovered that he likes to spend his time creating embargoes. I received a copy of Martin Amis’s new novel, Yellow Dog, and an embargo letter that demands that no part of the book be disclosed or reproduced in any form.
I feel I should respect that embargo, but let me refer you to Amazon.com: when dream husband Xan Meo is vengefully assaulted in the garden of a London pub, he suffers head injury and personality change. Meanwhile, we explore the entanglements of Henry England: his incapacitated wife, Pamela; his Chinese mistress, He Zhezun; his 15-year-old daughter, Victoria, the victim of a filmed intrusion that rivets the world because she is the future Queen of England, and her father, Henry IX, is its King.
So I won’t tell you anything about the contents of Yellow Dog, but what I will tell you is that it’s terrible.
Let me go on record here: I’ve been behind Marty from the start (a long time before Mr Wylie, I suspect). I own a first edition of The Rachel Papers, Amis’s debut, not because I acquired it from a dealer, but because I got it back in 1973, when it appeared. I was there when Amis read to six people (including me) in Cambridge in 1980. I enjoyed The Information (OK, it was a rehash of London Fields, OK, he was paid too much, but it made me laugh) and didn’t understand the carping. My friends shook their heads in disbelief when Night Train came out, but I stuck up for Amis, pointing out the remarkable ventriloquism. Amis is one of the few living writers I can quote from memory.
You could smell the rot with Experience, however. Amis’s memoir was beautifully written and clever. Amis is the overlord of the OED. No one can mobilise the English language like him. No one. But as a book, Experience was a mess, and thin. There was a desperate, largely unsuccessful, Amisian search for profundity (one of Amis’s weaknesses is that he isn’t content to be a good writer, he wants to be profound; the drawback to profundity is that it’s like being funny, either you are or you aren’t, straining doesn’t help). This ache for gravitas has led to much of Amis’s weaker work: Time’s Arrow and his writing on nuclear war (it’s horrible, isn’t it?).
Then there’s his relationship with his mucker, The Hitch. Obviously Amis’s choice of friends is his business, but his adulation of Christopher Hitchens is deeply weird. Granted, by the standards of hackdom, Hitchens is intelligent and articulate. But aside from the issue of hypocrisy (if you’re such a Lefty, why are you in the cocktail bars of Manhattan and not in a ball-bearing factory in Bucharest?) what scoop has Hitchens ever come up with? Mother Teresa: she ain’t all that? Bill Clinton: he’s not completely trustworthy? Hitchens isn’t fit to black Amis’s boots.
I was bewildered by the almost unanimous rapture that greeted Experience.
Was it a cruel practical joke? I fear it’s the praise that Amis received for Experience that has undone him. He’s clearly got it into his head that he can write anything and he’ll be venerated like Moses with the tablets. Hence Koba, the world’s longest book review, with digressions on his family holidays and his mate, The Hitch.
My own novel Voyage to the End of the Room is published on the same day as Yellow Dog. I’m a little ashamed to admit that, as a writer, I’m relieved that Amis has produced a novel unworthy of his talent. No one wants a masterpiece knocking around when your own book is looking for attention. As a reader, however, I’m genuinely saddened.
Yellow Dog isn’t bad as in not very good or slightly disappointing. It’s not-knowing-where-to-look bad. I was reading my copy on the Tube and I was terrified someone would look over my shoulder (not only because of the embargo, but because someone might think I was enjoying what was on the page). It’s like your favourite uncle being caught in a school playground, masturbating.
The way British publishing works is that you go from not being published no matter how good you are, to being published no matter how bad you are.
Louis de Bernières and I once attended a talk by John Fowles , which was painfully boring and trite (in his defence, Fowles was seriously ill).
Halfway through, Louis reached into his pocket, pulled out a railway ticket, scrawled on it and handed it to me. It was a signed authorisation to shoot him if he ever became an old bullshitter. I think I’ll be sending Louis an authorisation to shoot me if I ever produce anything like Yellow Dog.
Someone, perhaps his friends, his editors, or even his agent, Andrew Wylie, should have said something to Amis.
Previous story: World of books.

Pierre Usselman hittade länken. Här är den om någon vill kolla att texten är oförfalskad och korrekt.

Inget skrivet.
Bara byråkrati.
Men jag är i alla fall väldigt glad för min mikrovågsugn.

Så fort jag har något annat än otäcka saker som det inte finns ord för att berätta, så gör jag det. Något bättre och mer upplyftande än att jag har köpt en pensionärstelefon med jättestora siffror för att jag hör så dåligt på ena örat.
Så här avslutas informationen om telefonen – Doro phone easy big button telephone:
Say if you´re happy. Say if you´re sad. Say it to someone you like. Say it to someone you can´t stand. Say it at home. Say it at work. Say it with style.
Frågar ni mig är den här telefonen ganska stillös och luren bara ramlar ur den så kallade så klykan när man försöker lägga på.

Det positiva är att mikron fortfarande inte har svikit. Jag har aldrig älskat en sak så mycket som jag älskar den här lilla plåtlådan med sina varma vågor. Om någonting någonsin kommit vid rätt tillfälle i någons liv så är det mikron i mitt. Bara det lilla plinget när maten är färdig, jag har aldrig hört ett så vackert ljud.

Tre goda nyheter på en dag! I Le Monde, Le Figaro och på TV-nyheterna. Visserligen var det igår, den 10 januari 2007, men jag räknar med att informationen gäller även i dag.
Nyhet 1:
Dödligheten i trafiken i Frankrike har minskat med 43 procent de senaste fem åren. Alltså sedan jag kom till Finistère. Om det finns ett samband mellan min bosättning Finistère och nedgången i trafikdödligheten i Frankrike vet man inte. Den sortens samband är väldigt svåra att fastslå med någon sorts ackuratess.
Jag nöjer mig – utan vidare forskning – med att trafikdödligheten i Frankrike har gått ner.

Den andra goda nyheten är att biobesöken har blivit fler i Frankrike, förra året en ökning med 7 procent. Att biobesökarna i stort sett inte valt så kallad kvalitetsfilm utan mest vad jag skulle beteckna som skräp ändrar inte på siffran och att det är positivt. 7 procent fler människor än förra året har valt att resa sig upp från TV:n och gå eller åka iväg för att köpa biobiljett och sitta tillsammans med andra biobesökare i mörkret i en biosalong och se en ny film på stor duk.
Att jag inte är en av dessa beror på att jag föredrar att sitta vid min lilla TV-skärm och titta på DVD.

Den tredje goda nyheten är att fallen av bröstcancer i USA har minskat med 7 procent åren 2003 – 2003.
Hur det står till i resten av världen vet man inte men utvecklingen i USA borde vara en indikator på att det hela går åt rätt håll.

Väldigt intressant litteraturartikel från The American Scholar. Om än lite snårig här och var.
Men det är nog inte artikeln som är snårig, det är troligen jag som inte har tillräcklig kunskap i biokulturell litteraturkritik för att hänga med. Men jag kräver inte att hänga med i varenda detalj, är helheten intressant räcker det för mig. Så enkel är jag.
Motsatsen till artikeln i American Scholar – Milan Kundera i senaste The New Yorker. Inte snårig alls, samma gamla too mucho macho. Spalt upp och ner om den europeiska romanen och inte ett ord om Jane Austen, George Eliot (pseudonum för Mary Ann Evans – bara det!) Virginia Woolf och alla andra skrivande kvinnor och jag får den vanliga gamla yrseln över att leva i en värld där kvinnor över huvud taget inte finns. Annat än som objekt för plumpa sexskämt.

För länge sedan, långt före jul fick jag en förfrågan från Jan-Erik Göransson på SKTF Media om jag ville berätta om mitt första jobb för SKTF-tidningen. Eftersom jag en gång fått ett fint pris av SKTF så sa jag inte nej.
Inte nu, sa jag.
Häromdagen återkom Jan-Erik Göransson med sin förfrågan.
Och jag skrev texten här nedan.
När jag bad Lova att som vanligt korrekturläsa och godkänna innehållet i texten, sa hon att den var funk, det är hennes uttryck för Väl godkänd. Hon tillade dock att såvitt hon visste var det inte mitt första jobb.
Hon har rätt.
Sanningen är att det här jobbet var varken mitt första eller enda.
Jag har haft ett jobb till.
Det var på försäkringsbolaget Skandia, långt före Skandiaskandalerna. Jag rullade en vagn med försäkringsakter i korridorerna på Skandias huvudkvarter vid Sveavägen från 9 till 5.
Det är sanningen om mitt första jobb.
Men till sanningen har jag samma förhållande som Bob Dylan. Om Bob Dylan råkar snubbla över en sanning så sätter han sig på den och ser nogsamt till att den inte slipper iväg.
I vilket fall enligt vad han säger i sin självbiografi Chronicles Volume One.

**********
Mitt första jobb.

Mitt första – och hittills enda jobb – var ett drömjobb som jag inte minns hur jag fick. Någon kände någon, så måste det ha varit men vem som kände vem minns jag inte.
Mitt första jobb var att klippa roliga och intressanta tidningsnotiser ur svensk dagspress till programmet Gomorron i radion. Vid mitt tillträde leddes programmet av Carl-Uno Sjöblom som, när jag blev utnämnd till hedersdoktor förra året, skickade mig ett gratulationsmail, vi hade då inte hörts sedan sextiotalet.
När Carl-Uno Sjöblom efterträddes av Mona Krantz och Kent Finell ärvde de mig.
Jag minns inte hur länge det här pågick eller vad jag fick betalt. Bara det att jag fick betalt, jag fattar det fortfarande inte.
Själva uppdraget innebar att jag fick i stort sett alla svenska dagstidningar hem till rivningshuset, där jag bodde med man och litet barn i Segeltorp utanför Stockholm, varpå jag bläddrade igenom bunten och klippte ut det som jag tyckte var intressant och kul.
Sax fick jag hålla med själv.
När jag var klar med klippandet tog jag bussen till tunnelbanan i Fruängen och in till T-centralen. Vilket färdsätt jag använde för att komma till Radiohuset minns jag inte. Radiohuset låg där det fortfarande ligger på Oxenstiernsgatan på Östermalm i Stockholm.
I receptionen på Radiohuset lämnade jag sedan in mitt kuvert med urklippen. Eftersom Gomorron var ett tidigt morgonprogram hade programledarna redan gått för dagen, vare sig det var Mona Krantz och Kent Finell eller Carl-Uno Sjöblom.
Det här hände för nästan fyrtio år sedan och det fanns alltså varken fax eller Internet.

Jag vet inte om mitt klippande har satt några spår i radiohistorien men för mig är det ett fantastiskt minne som jag inte fattar att det är jag som har.
Eftersom jag av naturen är en galet passionerad tidningsläsare och alltid läser alla dagstidningar jag kommer åt, inklusive gratistidningarna när jag är i Stockholm eller Paris, så kan ingenting vara mer perfekt än att detta var mitt första jobb.
Och det hittills enda.

Detta fantastiska mail kan jag omöjligt behålla för mig själv.
En ingenjör på vattenverket i Finistère, ansvarig för en årsrapport vars titel på svenska blir Priset på vatten i Finistère, har råkat läsa min bok med samma namn och vill intervjua mig.

Dear Mrs Malmsten,
I take the liberty of writing to you for –at least- four reasons. First of all, I am interested in books and literature and, by the way, I had the opportunity of reading “The price of water in Finistère” in an English copy that I borrowed from a British friend of mine. I must say I enjoyed your way of writing.

Secondly, I am a Finisterian concerned by the issue of identity or, should I say, identities and what you experienced in your new country –our common country now, it seems- interested me since I spent a few years abroad a quarter of century ago. The third reason, in a more funny way, is that, by trade, I am an environmental engineer working for an agency of the Conseil général du Finistère, where the water question, quite ironically, is significant: we publish an annual report called… “Le prix de l’eau en Finistère”.

The fourth reason for my writing is that I am in charge of writing –for free- articles for a little trimestrial magazine edited by the Conseil général du Finistère (“Pluriel”, 3000 copies) on subjects dealing with our little peninsular corner. I was just wondering whether I could get in touch with you in the next months and, maybe, have you shortly interviewed so that “Finistériens” can know about you.

I can understand that you might prefer living undisturbed in Finistère, I can also understand that the idea of being presented by an “amateur” in our rather confidential “Pluriel” is certainly not your main concern. Anyway, whenever you might think that an interview could be possible, we (my colleagues of the editorial staff and myself) would be very much honoured.

Recevez, Madame, mes meilleures salutations.
xxxx

Pôle ressources-conseil en environnement
Comité de rédaction de « Pluriel »
Conseil général du Finistère

P.S.: I wrote in English since I think you seem to use it more easily than French. Veuillez m’excuser si je me suis trompé (je serais très heureux de m’être trompé).

————————————————————————-
Ce message a ete scanne par l’anti-virus du Conseil General du Finistere.
————————————————————————-
Att vattenmannen skriver på engelska är ett obegripligt mirakel i klass med den obefläckade avlelsen. Franska människor saknar som bekant den gen som styr inlärning av främmande språk.