Från julhelgens anteckningsblock:

Det behövs mycket hopp i stort och smått.
Hoppet är det stora jobbet, den enda uppgift vi har egentligen.

The language of life is luck.
Richard Powers

Jag bor inte i Finistère längre.

Det kan se ut som om jag har tagit helgledigt men långt därifrån.
Bara för att jag inte har skrivit någonting här på hemsidan betyder det inte att jag inte har skrivit. Negation på negation, men jag kan inte komma på något positivt sätt att säga det på.

Frånsett det tragiska tittandet på de sista avsnitten av den sista Seinfeld-säsongen har jag inte gjort annat sen Lucia än skrivit på Sista boken från Finistère.
Inte på. Jag har skrivit om den, om och om igen har jag skrivit om det jag har skrivit, jag har gått tillbaks till första versionen, några fragment från år 2003, jag har tagit fram versionen från 19 oktober 2005, jag har bläddrat igenom alla de versioner – en varje dag – till trettondagens version – trettondagen 2008 – som jag mailade till Bonniers kl 21.32.

Jag känner mig som Malcolm Lowry minus alkoholen. Malcolm Lowry skrev Under vulkanen, det har jag inte gjort, men de problem Lowry hade med skrivandet kunde vara mina.
De är mina, jag har ärvt dem, Malcolm Lowry har som bekant inga skrivproblem längre, läs Day of the Dead i The New Yorker.
Läs Kom och hälsa på mig om tusen år, det är min bok, den är skriven och tryckt, den finns i den verkliga världen och går inte att ändra, den är som den är jämfört med ett manuskript där allting flyter omkring.

Oförskämdhet I:
Är min oförskämdhet när jag avslutade Gästboken så brutalt den 15 oktober.
Råkade titta på den häromdagen och blev förskräckt.

Gästbok

Bonjour!
Inga nya inlägg i gästboken från och med nu
den 15 oktober 2007.
Au revoir, adieu,
Bodil

Jag ber om ursäkt, verkligen.
Kan man inte avsluta en förbindelse på ett snyggare sätt så är man inte värd att ha några förbindelser alls.
Webmaster Anders Åhlén har nu tagit bort allt som har med gästboken att göra så jag slipper skämmas.
För just den oförskämdheten.

Oförskämdhet II:
Slas är död.
En oförskämdhet i sig.
Men oförskämdhet II är när jag blir ombedd skriva om Slas av redaktionschefen för en svensk tidskrift.
Det är inte redaktionschefen i sig som är oförskämd, det är en oförskämdhet på principiell nivå som får mig att bli oförskämd på ett sätt som jag inte tycker om.

Från: xxx
Ämne: Slas
Datum: den 8 januari 2008 13.13.06 MET
Till: bodil@xxx

Hej Bodil

I min jakt på lämpliga skribenter till våra nekrologer konsulterar jag ofta xxx.
Idag var de helt överrens om vem som borde skriva om Slas. Jag riktar därför en ödmjuk förfrågan till dig. Det handlar om 4000 tecken och det räcker om jag har den om en knapp vecka.

Med förhoppning

xxx

Från: Bodil Malmsten [mailto:bodil@xxx”>
Skickat: den 8 januari 2008 16:11
Till: xxx
Ämne: En knapp vecka?

Oj.
Det var kort.
Men jag har något att berätta om Slas faktiskt.
Vad får jag för det?
Undrar

Bodil Malmsten
med vänlig hälsning

Från: xxx
Ämne: SV: En knapp vecka?
Datum: den 8 januari 2008 16.34.03 MET
Till: bodil@xxx
2008-01-08 kl.16.34 skrev xxx:

Det gläder mig mycket. Och vi kan säga en vecka jämt, alltså tisdag kväll/onsdag morgon nästa vecka.
Vårt arvode för minnesord ligger på 3000 + moms. Okej?

Från: bodil@xxx
Ämne: Ej ok
Datum: den 8 januari 2008 17.51 MET
Till: xxx

Får man mindre för minnesord än för en annan text?
Jag skriver hellre texten om Stig Claesson och lägger ut på min hemsida, det tror jag han skulle ha gillat.
Ni får be någon billigare,
vänliga hälsningar
Bodil M

***
Det här är alltså definitivt inte för att peka ut just denna redaktionschef för just denna svenska tidskrift, det är för att det var droppen som kom bägaren att rinna över, halmstrået som knäckte kamelens rygg, tändstickan i bensindunken – det är för att arvodena för frilansande skribenter i stort sett inte har gått upp sedan jag började försörja mig på att skriva för över trettio år sen.

Om jag bråkar och säger att det har tagit mig över trettio år att formulera den efterfrågade texten kan jag i vissa fall pressa upp priset, men det känns inte bra, det känns osolidariskt mot yngre frilansande skribenter som lägger ner det orimliga jobb det är att försöka skriva något som liknar det man ville skriva.

Jag är ingen talesman, taleskvinna eller talesperson, jag representerar inte frilansande skribenter – jag har tillräckliga problem med att representera mig själv, men det är någonting med det här med arvodena till frilansande skribenter som får mig att lägga ner alldeles för mycket tid på det här inlägget i stället för att skriva min text om Slas.

Sopkatastrofen i Neapeltrakten är ingen nyhet för den som läst Roberto Savianos Gomorra.
Den som inte har läst Gomorra – gör det.

Notis från TT.
Sarkozy: Romansen är seriös
Den franske presidenten Nicholas Sarkozy bekräftar att hans romans med sångerskan och före detta modellen Carla Bruni är seriös. Däremot förnekar han att ett datum för bröllop skulle vara bestämt. -Det finns goda chanser att ni får veta det när det redan är över, säger Sarkozy.

Sarko och Carla Bruni är två av de för mig mest antipatiska personerna i Frankrike och eftersom detta är min hemsida säger jag det rakt ut.
Min antipati mot Carla Bruni är ingenting som har kommit i samband med Sarkozyromansen, den har funnits sedan första gången jag såg henne i en fransk talkshow och hon sjöng sina egna sånger med den lågt väsande kvinnobebisröst som är det värsta jag vet.

Carla Bruni är den sortens manipulativa våp som alla män faller för, inte bara i Frankrike, redan när jag gick i realskolan i Blackeberg var det den typen som tog den hon ville ha vare sig han var upptagen eller ej, en kvinnotyp som skenbart undergivet med stora laserögon ser upp på män och pratar med viskande röster och sveper med sina hår.
Det bästa jag sett i fransk TV var en manlig komiker som gjorde parodi på Carla Bruni när hon sjunger sina hemska franska kvinnosånger till akustisk gitarr.

Jag är inte antipatisk till Carla Bruni för att hon är vacker och har långa ben, jag har stor sympati för mängder av vackra kvinnor med långa ben – Teri Hatcher som jag nyss såg i Seinfeld bara för att ta ett exempel, det handlar inte om antipati mot vackra kvinnor med långa ben och perfekt kroppsbyggnad – det handlar om ett motbjudande sätt att föreställa kvinna och om att det fungerar.
För det värsta med Carla Bruni är att det fungerar, lika mycket nu som när jag gick i realskolan i Blackeberg.

Eftersom jag följer med i franskt skvaller vet jag dessutom att Carla Bruni med just dessa förkastliga våpfasoner när det passade henne stal maken och barnafadern till en av mig mycket uppskattad – och vacker! – fransk författare vid namn Justine Levy.

Sarkozy och Carla Bruni är alltså – som man säger – a match made in heaven. Även om man i Frankrike som bekant bara pratar franska.
Eller – för kvinnor som vill få franska män dit de vill – viskar på ett storögt och undergivet beundrande sätt.

Jag tänker inte tillägga att det finns undantag, det är klart att det finns undantag, massor med undantag och den som inte förstår det hör inte hemma på min hemsida.

På sjuttiotalet skrev jag en monolog som hette Jag är idiot och det står jag för. Det var långt före digitaliseringen så den texten finns bara på papper och var det papperet finns har jag ingen aning om.
Jag vet att jag såg det senaste gången jag försökte få ordning på mina papper men vad jag sedan sorterade Jag är idiot och det står jag för under kan jag för mitt liv inte komma på.
Det enda jag minns är att det var en korkad kvinna som var idioten i monologen.

Det fanns lika många idioter på sjuttiotalet som nu, skillnaden är att på sjuttiotalet var det inte idioten som var idealet, på sjuttiotalet drömde folk inte om att bli dummare, de flesta ville – var och en på sitt eget lilla sätt – bli smarta.
Hippies som rökte på och luktade mysk i töjbara långbyxor och formlösa koltar från Indien var inte norm.

Orsaken till att jag kom ihåg det här med Jag är idiot och det står jag för-monologen är att jag i dagens – den 10 januari 2008 – Metro läste en artikel om en kvinna som – trots att hon inte var född när min monolog skrevs – var på pricken som kvinnan i texten.
Gärna för mig, det var bara det – och det gäller inte enbart Metro, det gäller allt från tidskriften Café till DN – läsaren av artikeln förväntades tycka att det var toppen, att den kvinnan var en förebild att se upp till, TV-stjärna och över hela landet jättekänd.

Varför jag för tillfället hakar mig upp på en viss typ av kvinnor har jag ingen aning om.
Det kan vara för att jag just är i inledningsskedet av regijobbet med min pjäs Nakna damer på nedre botten mittemot.
Men kvinnorna i min pjäs är ju varken idioter som kvinnan i monologen eller manipulativa våp som Carla Bruni.

“Det är mig själv jag målar” är den mest citerade meningen av alla de mycket citerade meningarna i de tre böckerna med Michel de Montaignes essäer.

Orsaken till att jag använder citatet här och nu är att goda människor har hört av sig och sagt att jag stolt ska gå ut och visa mig i mina nya klänningar i stället för att vänta på straffet för att jag har brett ut mig om dem här på hemsidan.

Eftersom de som hört av sig är de mest välmenande människor jag vet, måste jag förklara varför jag inte kan utesluta inlägg som det om det hotande straffet jag alltid har hängande över mig.

Michel de Montaigne målade sig själv på sitt sätt, goda och dåliga sidor inkluderade.
Jag gör detsamma på mitt sätt.
För även om det är ett något överdrivet mig själv jag beskriver så vill jag att både framsidan och avigsidan ska vara med.

Jag har länge planerat publicera små stycken ur Kom och hälsa på mig om tusen år, men det har inte blivit av.
Och när jag börjar heltidsjobbet på Stadsteatern kommer det inte att bli någon tid över.
Här ett litet citat som handlar om min misslyckade föresats att skriva en bok utan några citat:

Inga citat.

Min fasta föresats inför arbetet med den här boken var: Inga citat. Inga visdomsord från Majakovskij, Beckett, Montaigne – den här boken ska jag skriva själv utan stödet från stora döda män och enstaka kvinnor.

“Jag skildrar övergången: inte en övergång från en ålder till en annan, eller som folk brukar säga från sjuårsperiod till sjuårsperiod, utan från dag till dag, minut till minut.”

Ur
Kom och hälsa på mig om tusen år, sid 132 – 133

Utståndet lidande

För ett halvår sedan råkade jag ut för en bilolycka, en frontalkollision.
En förvirrad kvinna körde över mittlinjen på vägbanan och rakt in i min Rover. Båda airbagarna utlöstes och bilen fylldes med grå gas. Dörrarna gick i baklås, jag trodde att min sista stund var kommen men det var den inte.
Jag lyckades ta mig ut ur bilen och sedan stod jag bredvid bilvraket, alldeles lugn.

Jag borde skakat i hela kroppen, jag borde skrikit och gråtit och varit hysterisk, jag hade kunnat dö och det var inte mitt fel. Den förvirrade kvinnan bar hela skulden för olyckan, det var hon som korsat mittlinjen och kraschat min bil, jag hade hållit mig till min körbana och lagstadgad hastighet.
Ändå kände jag mig inte förorättad och inte kränkt.
Jag kände mig lugn och komplett.
När bilverkstaden och försäkringsbolaget ville skrota min Rover blev jag rasande, inför den förvirrade kvinnan kände jag oro och irriterad sorg, men för själva olyckan, att jag hade råkat ut för den, kände jag i stort sett ingenting.
Det är för alla gånger jag har klarat mig, tänkte jag. Jag tänkte det när jag stod på olycksplatsen och jag tänker det nu.
Det är för alla gånger jag klarat mig.
Alla tillbud som slutat lyckligt, alla gånger jag slarvat men haft tur, alla gånger jag inte har sett mig för, men någon annan har gjort det, alla änglavakter som bevakat mitt liv.

Att jag en tid efter olyckan drabbas av posttraumatiskt stressyndrom; sömnlöshet, ångest – det är sådana smällar man får ta och det gör jag.
Men olyckan var en allvarlig olycka och i dag kommer ett brev från försäkringsbolaget som hittills har vägrat betala sin del av kostnaderna
4.000 euro – för reparationen av min bil:

Madame.
Som följd av den olycka för vilken ni har varit offer den 8/12/2005 och med hänsyn till de omständigheter som framgår av er dossier, kommer La Caisse Régionale d’Assurances Mutuelles Agricole Bretagne-Pays de la Loire (CRAMA) vars säte är beläget på 23, Bd Solférino i Rennes, att erbjuda er följande.
Taget i beräkning de element vilka vi har till vårt förfogande, värderar CRAMA ärendet på följande sätt:

Utståndet lidande: 100 euro.

”I don’t read the blogs much. I don’t like the tone-the rather in-your-face road-rage quality of a lot of exchange on the Internet.
…

It seems that when people know they can’t be held accountable, when they don’t have eye contact, it seems to bring out a rather nasty, truculent, aggressive edge that I think slightly doesn’t belong in the world of book reviewing.”