Foto: Tommy Östlund.

Killen i kassan på Coop ska sluta.
Han ska ut och resa. Så långt pengarna räcker.
– Lycka till, säger jag. – Synd om oss.
– Jag kommer sakna er allihop, säger killen och ler det leende som han delar med resten av personalen på mitt Coop, leendet som får oss – bakfulla eller bara bedrövande i all vår bortskämdhet – att stå på benen och stappla framöver 2013.

Inga inlägg sedan nyår.
Jag ber inte om ursäkt.
Ibland blir det bara för mycket, tiden räcker inte till.
All tid har gått åt till essän, mina amerikanska tv-serier med våldsbenägna psykopater-essän för tidskriften Arena, jobbet har slukat mig och lämnat tiden utanför, jag har sugits in i en centrifug av prestationsångest, prestationspaniken som driver centrifugen tar aldrig slut, jag slits ut, allt som återstår av mig är några tussar i luddfiltret.

Resultatet, det blev ändå ett resultat, ett beslut jag borde fattat för fyrtio år sedan.
Aldrig skriva en essä mot deadline.
Det går inte.
Essä kommer från franskans essayer – försöka, pröva, testa, en essä ska inte komma fram till något. Allra minst deadline.
En essä är vad den är och måste ta den tid den tar.

Läs essän om mina amerikanska tv-serier med våldsbenägna psykopater i nästa Arena. Och en av många tänkbara förklaringar till att jag ser serier som The Wire, The Shield och Sopranos (men inte Homeland). Det kan inte bara vara för att jag gillar våldsamma män, poliser och blod.)

Essäernas fader, Michel de Montaigne.

Ur Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig, loggbok ett:
Jag ser fjärde säsongen av The Shield, vad kan jag säga?
Att Shawn Ryan, The Shields skapare, är vår tids Shakespeare?
Att The Shield är ett konstverk som Hamlet? Som På spaning efter den tid som flytt av Marcel Proust,
Montaignes essäer, Rembrandts självporträtt, Wislawa Szymborskas poesi och Werner Aspenströms.

Är Shawn Ryan ett isolerat geni, ännu en av dessa tröttsamma stora vita män?
Nej.
I all information om serien betonar Shawn Ryan lagarbetet, skådespelarna och de andra medarbetarna bekräftar – arbetet med serien är solidariskt underkastat slutresultatet.
Det är inte fråga om ego, det är helheten som är det väsentliga.
När Shawn Ryan talar om sitt arbete med The Shield säger han aldrig “jag”, han säger “vi”:
“We did this, we decided that… We did this thing… we didn’t feel that…”
We, we, we, säger han.
Vore jag kritisk skulle jag säga att “vi” inte kan känna likadant, det finns inget sätt att kontrollera vad någon annan känner.
Men jag är inte kritisk.
The Shield är ett kollektivt konstverk.
Wow !

Ur Kom och hälsa på mig om tusen år, loggbok två:

The Shield är tillbaka i DVD-spelaren, jag är tillbaka i The Shield.
Jag röker inte, jag dricker väldigt lite jämfört med vad jag skulle vilja, jag tar inga droger utom The Shield, jag har inga gudar utom The Shield.
“Don’t matter how many times you get burnt, you just keep doin the same.” (Bodie i The Wire.)
The Wire är inte The Shield.
The Wire är The Wire och genialiskt på sitt The Wire-sätt.
The Shield är The Shield.

Jag rekommenderar inte The Shield.
The Wire rekommenderar jag, se The Wire, se om The Wire, The Wire åldras inte, The Wire är otäckt aktuell och ohyggligt bra.
Se The Wire, säger jag, jag lovar att du kommer att tycka att den är bra.
The Wire rekommenderar jag men inte The Shield.
Den som vill se The Shield ska veta att The Shield ser man på egen risk.

Bild:
Anwan Glower – Slim Charles, Proposition Joes närmaste man i The Wire.

Varför jag drar fram The Shield och The Wire igen?
För att jag går och retar upp på mig hur Kevin Spacey & Co försöker göra Shakespeare av House of Cards.
För att hur de än anstränger sig, hur mycket Kevin Space än stirrar in kameran, hur mycket han än tar i – det bara blir som det blir när man tar i för mycket.
Ansträngningen känns och det får den inte.
House of Cards försöker vara Shakespeare, det är inte Shakespeare.
Till skillnad från The Shield.
I The Shield märks inte ansträngningen, det ser lätt ut, hårt och självklart, dialogen kommer ur personerna, karaktärerna driver spänningen.
Karaktären styr ödet, det är som hos Shakespeare, det är vad som gör The Shield till Shakespeare i vår tid.
The Wire) också.
Medan House of Cards bara är just another tv-serie.

Det kom ett mejl från Härnösand:

“I Härnösand är det stridslystet. Vet inte hur bra det synts i riksmedia – tyvärr känns det nedtystat – men en liten universitetsstyrelse i Stockholm har oenigt beslutat sig för att lägga ned Mittuniversitetet i Härnösand och flytta det till Sundsvall.
Där det inte får plats.
Där eleverna inte får plats.
Där distansstudenterna inte får plats.
En av de som bestämt är med i styrelsen i det bolag som äger fastigheterna i Sundsvall där han tycker de ska vara i stället. Styrelsen är oenig och ska snart avgå men de får bestämma något som förstör från Sundsvall till Umeå och egentligen mer, mindre städer överallt, allt ska centraliseras, alla ska till en enda stad eller högst ett par stycken. Det är ett förakt mot människors fria vilja och friheten att bo där man vill. Och att alla som vill ska få utbildningen.

Min stad är överkörd.
De bestämmande skyllde på pengar – att man behövde spara 5 miljoner.
Men genast, så fort Härnösand fick veta något – månader efter det att Sundsvall visste – hittade man lösningar som skulle spara inte 5 utan 6 miljoner. Dessutom ritningar på nya, fina arkitektlösningar och hållbara system.
Universitetsstyrelsen säger då att Härnösand inte är tillräckligt attraktivt för studenterna.
– Hallå, säger vi, staden rankas högst av studenterna själva.

Det här är, förutom mygel, exempellöst dålig timing för äntligen har Härnösand stigit som en raket i näringslivsindex, hur vi som jobbar här uppfattar staden.
Det är ett uppsving på gång och så tar de 180 jobb rakt av och hundratals fler i framtiden.

Det enda bra är att Härnösand har vaknat och säger ifrån.
2 500 personer protesterade på 4 våningar i biblioteket. I kväll var hundratals på ett möte om Härnösands framtid.

Det dumma är att det håller på att bli en väldig polarisering – folk ger upp tanken på att vara en del i Sverige och samarbeta söderut utan börjar titta enbart mot Övik och Umeå.

Torbjörn Fälldin har sagt att han ska lämna tillbaka hatt och ring, han var med och grundade.”

Jag lämnar tillbaka min doktorshatt, jag är också hedersdoktor på Mittuniversitet; det är jag och Torbjörn Fälldin.

Fel.
Det är inte alls bara jag och Torbjörn Fälldin.

Foto Fälldin: Maria-Thérèse Sommar, bearb. B.M.
Foto B.M: Privat

NU

räknar de höga herrarna och damerna med att det ska blåsa över.

“Det här är bäst på längre sikt”.

Som när man säger till barn:
“Det där kommer du att förstå när du blir stor.”

Foto: Bengt Johnsson, Härnösand
Mitt barndomshem i Nedre Norrlands inland och fjälltrakter.

Målning: Anders Åberg.

Don´t mourn
Organize!!
Att det alltid måste vara på engelska, men ok:
Sörj inte
Organisera!!

Var är Ebba Grön, var är Imperiet, var är Fattaru när man bäst behöver dem?
Vad kommer att hända med biblioteket nu, det fina biblioteket i Härnösand som jag var med om att inviga, det kan ha varit år 2000.
Ska Mittuniversitets våningar i biblioteket stå tomma nu?
Det är ingen fråga, bara undrar.

Det var på Kulturhuset i Stockholm, Hörsalen, i torsdags 21 februari.
Det var Eric Schüldt och jag.
Det var På djupet, en och en halv timmes samtal och det gick bra.
Bra stämning, bra publik.
Efteråt, lite boksignering.
Flera som ville ha boken signerad hade med sig sitt eget redan lästa exemplar av Så gör jag.
Det är nu jag blir rörd.
I min bok finns det flera bilder där man ser hur böcker ser ut efter det att jag läst dem, tjocka av post-it-lappar.
Och nu visar det sig att mina läsare gör likadant.
Jag har lyckats vidarebefordra min personligt praktiska erfarenhet – inga understrykningar i böckerna mer, inga så kallade hundöron.
I stället de praktiska post-it-lapparna enligt min modell.

Översättning Ulla Bruncrona, förlag Louise Lindfors, boken finns att köpa där böcker säljs, säg bara Säg ifrån! och betala.
Det är en liten bok, men det är bara som den ser ut.

Indignez-vous! av Stéphane Hessel, den gamle motståndsmannen som besökte Utländsk författarscen i Stockholms Kulturhus hösten 2011, han var mycket gammal redan då.
Han var otålig, sa han i Stockholm, och trött. Inte trött på livet, bara trött på att hålla på.
Ändå kom han.
Direkt från New York.
För att hans bok Indignez-vous! kom ut på svenska; indignationspamfletten där han uppmanar oss – var och en – att säga ifrån när vi stöter på det som är fel, orättvist och människofientligt.
Stéphane Hessel säger, han kommer alltid att säga det för det står i boken:

“Jag önskar att alla – var och en av oss – finner sin egen anledning att protestera…
Gör motstånd och du blir del av historiens flod.”

Vi tog pressbilder för Så gör jag, boken om skrivkonsten.
Det var Lars Sundh, den internationellt efterfrågade formgivaren, och jag.
Det var på en lekplats.
Det låg en chockrosa boll där övergiven.
Jag hade min franska kappa, märke Comptoir des cottoniers, det enda ytterplagg jag har efter den stora källarförrådsstölden i juni 2012.

Jag tog upp den ensamma bollen.
Min mormor i Norrland kunde bolla med apelsiner, hon kunde hålla fem apelsiner i luften, så jag tog upp bollen och medan jag försökte hålla den i luften tog Lars Sundh några bilder.