Snö
är nederbörd i form av iskristaller, enstaka eller sammanfogade, som
faller från ett moln men kan även referera till snö som ligger på marken.
Snöfall
betecknar specifikt nederbörden och snötäcke betecknar snö på marken.
Snö
som virvlar upp från marken av tillräckligt kraftig och byig vind kallas
snödrev.
Snö
är vanligast på vintern, men kan förekomma andra årstider om temperaturen
medger detta.
De nedfallande iskristallerna
kallas
snöstjärnor
och i de fall de klumpas ihop blir det
snöflingor.
Dessa är ett granulärt material och har därmed en mjuk struktur, men
snömassor
blir mer kompakta om de pressas samman.
När
utomhustemperaturen är över 0°C brukar
snö
som ligger på marken normalt smälta
(se tö) medan
snön
fryser när utomshustemperaturen är under 0°C.

Wikipedia

När jag berättar för mina svenska vänner om mitt raseri över postens hantering – ohantering – av mina paket får jag inte alls den sympati jag behöver.
Mina svenska vänner inte ens suckar.
De bara nickar och säger jaså, jaha, det där har hänt mig också.
De gör inga reklamationer och skriver inga galet rasande inlägg på facebook och twitter.
Mina svenska vänner bara konstaterar att så här är det.
Paketen kommer bort eller tillbaks till avsändaren i stället för till adressaten.
Så har vi det här, inte mer med det.

Den ende som är lika arg som jag är på posten är min franske granne, men han är ju i Frankrike och inte inom räckhåll för en kopp te med mandelskorpor och sympati.

“Det här är värt tio gånger mer än ett Augustpris.”
Säger Björn Ranelid om Stjärnorna på slottet enligt Expressen den 3 januari 2010.
Så var det inte när han fick sitt Augustpris 1994, då var Augustpriset värt minst tio Augustpris.

Nominerade 1994 var Ulla Isaksson, Carola Hansson, Arne Johnsson, Björn Ranelid och jag.
“Björn måste få det här Augustpriset, han klarar det inte annars.”
Så eller ungefär så sa Björn Ranelids dåvarande förläggare till mig och Ulla Isaksson, denna grande dame i den svenska litteraturens som med Boken om E skrivit sin sista och vackraste bok. Och jag tänkte att det var väl ändå inte särskilt gentlemannamässigt sagt av den förläggaren.
(Och ruggigt taskigt av dem som inte röstat på Ulla Isaksson eller mig.)

Med Björn Ranelid själv har jag ingenting otalt, han har aldrig varit annat än kollegialt gentlemannamässig mot mig och chockad över att jag inte samlar på kränkande nedvärderingar av mina böcker.
(Att jag samlar på kränkande tystnader gällande värdet av mitt litterära verk är en annan sak som jag gärna skulle älta offentligt om jag fick tillfälle till det.)

Det är inte Björn Ranelids fel att han blivit superkändis som TV-bonden, Anna Anka och Laila Bagge.
Att Björn Ranelid har buntats ihop med de andra djuren i kändisburen kan inte han hjälpa, det är folkets fel och folket har alltid fel.
Individen har alltid rätt, men vad hjälper det – mot massan har individen inget att komma med.
Hade franska folket fått välja hade giljotinen aldrig monterats ned.

Alltså – inte ett ont ord om individen Björn Ranelid.
Jämfört med en normal svensk författare är Björn Ranelid ovanligt lite egotrippad och kompetitiv.

Jag gillar kyla, jag älskar snö.
Och vänlighet.
Så när jag får ett vänligt svar från en kommunal myndighet som jag måste besöka i en livsviktig angelägenhet blir jag lycklig och glad.

“Man behöver inte boka tid utan det är bara att komma och ta en nummerlapp. Våra öppettider är: må-to 10.00-16.00 samt fre 10.00-14.30. Undantag är 5 januari då det är halvdag och vi har endast öppet mellan 10.00-12.00.”

Så idag den 5 januari vid tio-tiden på förmiddagen lindar jag in mig i lamahalsduken och tar bussen till den kommunala myndigheten i andra änden av stan.
Stiger av bussen, korsar gatan, går in på den kommunala myndigheten och fram till den vänliga damen i receptionen som beklagar att myndigheten är stängd.

Damen i receptionen är så ledsen för min skull att jag känner att jag borde stanna och trösta henne, men eftersom jag ser bussen komma springer jag därifrån.
Men innan jag hinner över gatan och till busshållplatsen har bussen redan åkt.

Femton minuter i – 15 grader, kroppstemperaturen sjunker en grad i minuten, fötterna först. Sedan kommer bussen, jag blir religiös och tackar gud för de stora blå bussarna i Stockholm. Men när jag kommer tillbaks till där jag bor c/o blir jag hedning igen.
Det har kommit mail från kundtjanst.privat@posten.se angående min reklamation av det paket som gång på gång skickas tillbaks till mig – avsändaren – i stället för att sändas till adressaten.
I min reklamation har jag skrivit att det enda jag vill är att få tillbaks de 55 SEK som jag betalat i porto två gånger för att andra gången var frimärkena stämplade vilket jag i allt mer förvirrade formuleringar försökt förklara för kundtjanst.privat@posten se som nu utan anmärkningsvärt dröjsmål skickar följande vänliga svar:
Hej,
Tack för din e-post.
Det kollinummer som du angivit är endast id-numret på brevet som det fått när det anlänt till ditt ombud och egentligen ingenting vi kan använda för en reklamation eftersom försändelsen var skickad som ett vanligt 1:a-klassbrev.
Jag råder dig att kontakta oss på tel: 020-23 22 21 så att vi kan hjälpa dig vidare.

Om ett 1:a-klassbrev blir så vårdslöst hanterat undrar man hur posten hanterar ett 2:a-klassbrev. Men eftersom jag redan har kontaktat posten på tel och pratat länge och dyrt på mobilen – man måste ha varit skriven 8 månader i Sverige för att få ansöka om fast telefonabonnemang – har jag ingen lust att sitta i telefon med posten igen och det skriver jag nu i vändande mail till kundtjanst.privat@posten.se.
För vidare information om mina av posten orsakade lidanden hänvisar jag till wwww.finistere.se

Börjar det inte bli lite Dostojevskij över mina äventyr i det nya Sverige?
En galning som irrar omkring i den hjälplösa vänlighetens okända land.

Ännu en bok om Michel de Montaigne.
Han som en gång för alla redan har sagt allting om sig själv.
(Svensk översättning Jan Stolpe, förlag Atlantis.)

Wall Street Journal.

Apropå ingenting såg jag På spåret på SVT play.
Och blev så glad över Kristian Luuk och Fredrik Lindström; allas vår Fredrik Lindström som jag personligen redan odödliggjort på Stockholms stadsteater i Nakna damer på nedre botten mittemot.

En av på-spåret-frågorna handlade om Memphis, Kristian Luuk nämnde bland annat Beale Street, bluesgatan i Memphis, Tennesee.
Och jag kom på vad mycket jag kan som jag aldrig skulle komma på om jag satt i en bur på TV.
Som att James Baldwin skrivit en roman som heter If Beale Street Could Talk med titel efter W.C Handys Beale Street Blues:
“If Beale Street could talk
If Beale Street could talk
Married men would have to take their beds and walk Except one or two who never drink booze
And the blind man on the corner singing Beale Street Blues.”
En varning är att det finns mycket mycket mer i det minne som den texten kommer ifrån.

En rolig historia som jag fick av Gunilla A som tyckte känslan stämde
med hur jag har det med mina spridda paket:

A business man checks in at Heathrow and tells the B.A check-in counter person: “I´d like a return ticket to N.Y. – but I´d like my large suitcase to go to Prague and my cabin bag to go to Tahiti please.”
“I´m sorry Sir, but we cannot do that”, she replies.
“I don´t see why not – that´s what you did last time I flew with you.”

Jag läser en annons för Amazon kindle i The New Yorker.
In the time it takes to read this review you can wirelessly download an entire book.
Och en pil som pekar mot recension av Edmund Whites City Boy .

Hur jävla bråttom har man!
Och hur fort måste man inte läsa för att hinna läsa de 360 000 populäraste böckerna, tidskrifterna och tidningarna.

Jag är ingen teknikmotståndare, ingen nostalgiker som skriver på en gammal Remington eller med gåspenna; jag gillar datasamhället.
Men rör inte mina böcker, jag varnar.
Rör inte böckerna och köp bara böcker på internet i mån av boende i ödemark och utom räckhåll för Hedengrens och motsvarande oberoende bokaffärer i världen.

Rör inte mina böcker,
Touche pas!

Igår, den 7 januari 2010, när jag köpte fyra böcker på Hedengrens var det julrusch där, en ryss före mig köpte en tiokilosbok om/av Helmut Newton, någon fick en barnbok inslagen, det var kö.
Som sig bör i en bokhandel som Hedengrens.

I Sturegallerians lyxväskaffärer (säg det ordet tio gånger så fort det går!) med sina braskande realappar var det ödsligt och ekande tomt – inte en kö så långt ögat såg.

Böckerna jag köpte var engelskspråkiga pocketböcker,
The City of Words av Alberto Manguel. Han med En historia om läsning.
Cosmopolis och The Body Artist (som jag redan har men vet inte i vilken låda på vinden) av Don DeLillo.
Varför får han inte nobelpriset?
Roberto Bolano; The Last Interview & other conversations
och
The Women av T.C. Boyle. Om den berömde arkitekten Frank Lloyd Wrights fruar.

Förra gången på Hedengrens köpte jag Baba Jaga la ett ägg av Dubravka Ugresic. En bok som jag redan har men måste ha en till för att ge bort.
Och eftersom jag inte kan italienska – Giancarlo De Cataldos Il padre e lo straniero på engelska, The Father and the Foreigner, och det är en fantastisk bok.
Jag köpte även Up in the Air av Walter Kirn (Now a major motion picture med George Clooney, bra bok.)

Vad mer jag läst på senaste tiden är The Library at Night av Alberto Manguel som finns på svenska, Nattens bibliotek, Ordfronts förlag. Men eftersom Manguel, trots sitt argentinska och alltså spanskspråkiga ursprung, skriver på engelska och jag kan engelska så föredrar jag ändå att läsa i original.
Men för den som föredrar svenska, tacka Ordfronts förlag och översättaren Margareta Eklöf.
En annan bok jag nyligen läst är biografin över Edna St Vincent Millay, hon som skrev “my candle burns at both ends” och så vidare enligt tidigare inlägg på denna sida, den var inget vidare men rolig att läsa ändå.

Ibland är det mest själva läsandet som räknas, läsandet av ord på papper, vändandet av blad, betraktandet av omslag och baksida.
Jag känner en man som börjar med texten på omslaget och sedan allting som står i boken från försättsbladet och till ISBN-numret sist på baksidan. Det ingår i hans läsupplevelse att göra det och läsupplevelsen är inte att leka med.

Innan jag åkte från Frankrike köpte jag en vacker och prisbillig våg, jag tyckte jag hade blivit alarmerande mager och ville kolla om det stämde.
Det är inte som förr i världen när jag var ung, i den förra världen, när jag vägde mig före och efter varje måltid, morgon och kväll och dessemellan för att få bekräftat att jag var för tjock.

När jag packar upp den relativt nya vågen och ställer mig på den i sovrummet i Stockholm visar den 50,3.
Jag tänker att det är för bra för att vara sant, det måste dubbelkollas.
Jag tar ut vågen i hallen.
Där väger jag 53,01.
I köket väger jag 55.
Jag packar ner vågen igen.