Alla, som lever den extremt privilegierade tillvaro där en tvättmaskin är en självklarhet, vet att den andra sockan alltid är borta efter tvätt.
Var är alla de andra sockorna? Socka två, var finns den?

Ovanstående för att jag nyss hittade en av alla de andra sockorna bakom toalettstolen.
Hur den kom dit?
Ingen aning.
Men tar det skedda som bevis på att den andra sockan finns.
Man vet bara inte var.

Jag läser.
Det ingår i min yrkesprofil som jag definierar den.
Just nu läser jag César Aira.
För att Roberto Bolaño har rekommenderat honom.
Aira har skrivit uppåt hundra böcker och skriver fortfarande, han är född 1949 i Buenos Aires, han är nog vad man brukar beteckna en smal författare. I vilket fall i Sverige.
Det finns inget av Aira på svenska men fyra titlar i engelsk översättning, An Episode in the Life of a Landscape Painter, How I Became a NunGhosts och The Literary Conference. Fyra behändiga volymer som Hedengrens har, Hedengrens otroliga bokhandel, Stureplan, Stockholm.

Det kommer en poäng vad gäller mitt läsande av César Aira; den kommer men man måste veta bakgrunden för annars är det ingen poäng.
Det är kanske över huvud taget ingen poäng – världspolitiskt är det ingen poäng, mitt César Airaläsande är inte på Obamanivå även om Obama är den ende politiker jag kan se för mig läsande Aira.

På flygresan från Sverige för några veckor sedan läser jag The Literary Conference.
När jag kommer fram och genast strövar in i en bokhandel på destinationen – det första jag ser är samma Literary Conference av César Aira, samma utgåva som den jag just läst.

An Episode in the Life of a Landscape Painter läser jag på hotellet med utsikt över Frihetsgudinnan; det är i den staden jag läser An Episode in the Life of a Landscape Painter.

På tunnelbanan läser jag inte böcker, varken i Stockholm eller andra städer med tunnelbana, på tunnelbanan läser jag det som händer och det jag ser.
En dag ser jag en stilig vithårig välskött man med The New York Times och An Episode in the Life of a Landscape Painter under armen.
När platsen bredvid mig blir ledig sätter sig den stilige vithårige där. Med An Episode in the Life of a Landscape Painter.

Jag kan inte låta bli att berätta att jag själv just läser An Episode in the Life of a Landscape Painter varpå den stilige vithårige frågar om jag har läst How I Became a Nun.
“Inte än”, säger jag (på engelska) “men jag har den och har läst The Literary Conference och Ghosts. Ghosts” gillade jag inte, säger jag, för att jag inte gillar böcker med spöken. Men Aira är ju latinamerikan.”
Mannen frågar om jag är argentinska, jag svarar att jag är skandinav.
Varför det?
Varför säger jag inte att jag är svensk?
Och varför skulle jag läsa César Aira på engelska om jag vore argentinska? Då skulle jag ju ha kunnat spanska, något som känns mer och mer nödvändigt för varje dag.

Hur som helst – det är den sortens förvirrade litterära samtal som kan sättas igång på tunnelbanan i den stora staden där jag inte längre är.

Politikerna pratar om vårdgarantin som innebär att strukturen inte funkar så det pumpas in lite falsk muskelmassa, anabolt steroida idéer som inte håller för verkligheten där galenskap uppstår och folk flippar ut till höger och vänster.

Och så plötsligt – den mänskliga vänligheten i verkligheten som bryter igenom.
Det har blivit ett återbud, jag hinner inte avsluta samtalet innan jag sitter i väntrummet bland andra patienter och världens hittills äldsta veckotidningar från 2002, och det blir min tur i juni 2011 och doktorn är vänlig och sköterskan är vänlig och papperet där det står vart jag ska ringa efter det att handen blivit magnetröntgad och en grön lapp med telefonnummer till dit jag kan vända mig om något inte fungerar med skenan, vänlighet makes the world go around, överallt men det behövs mest i Sverige.

Något bra måste man leta reda på i den så kallade verkligheten.
Vardagsvänligheten på Coop, den unga personalen som frågar hur jag mår, hur det går.
– Jag går dåligt, säger jag.
Deltagande känslor på Coop.

Att min plånbok blev stulen på Hamngatan där ligorna opererar är ännu en orsak till vardagsvänlighet och kommentarer från personalen på mitt Coop, de unga personerna som sitter i kassan, rensar i frukt och grönsaksdisken, städar i hyllorna, fyller på mjölkprodukter och sköter posthanteringen.
Alltid vänliga, i går den unge mannen i kassan om att mina kort blev stulna med plånboken den 26 november, Visakortet, Mastercard, körkort. Och Coopkortet.
– Det var väl det viktigaste, säger killen.
Jag skrattar och säger att jag måste skaffa nytt.
Tyvärr kan man inte göra det i butik, bara på internet.

Jag går in på Coops hemsida och det är som vanligt på de stora hemsidorna, ovänligt och användarfientligt. Tidsödande.
Klicka på beställ nytt kort och du hamnar i en rundgång som verkar sluta med att det inte går att göra på sajten, bara på telefon.
Alternativet är att bli medlem, skaffa lösenord och logga in, men eftersom jag har ett kort – stulet – så är jag redan medlem och orkar inte lägga ner tid på nytt medlemskap, nytt lösenord.
Numret på Coop-kortet har jag inte, jag lagrar inte vartenda nummer, alla inloggsparametrar, lösenord och sparar dem siffra på siffra i iPhonen; jag hatar tangentbordet på iPhonen, denna usla imitation av tangentbordet till en iMac, MacBookAir eller andra normala tangentbord.

Efter en kvart med Coops hemsida ger jag upp.
Mina förlorade poäng uppvägs ändå av den vardagsvänliga personalen på mitt Coop.

*/
Tillverkningen av min eau-de-toilette i liten förpackning, behändig, som man kan ha med sig, har upphört!
De små förpackningarna finns bara inte längre.
Jag googlar och det finns en i Amerika.
Jag beställer. Det går bra, tar kanske tio dar.

I fredags, jag kommer hem och DHL har sökt mig med paket i bostaden, varför har ingen varskott mig, leverantören har fått mitt mobilnummer.
Det visar sig att leverantören har en underleverantör och att mitt mobilnummer inte är mitt och går till Litauen.
Leveransen ska komma måndag fm mellan tio och elva lovar den vänliga DHL-damen och det gör den.

Vid halvelvatiden kommer två DHL-personer med en jämförelsevis stor kartong, stor jämfört med själva eau-de-toilette-förpackningen som är liten.
Jag tackar DHL-personerna, går in och packar upp.

Eau-de-toiletten ligger inlindad i dubbla lager bubbelplast, den med stora bubblor och vore det inte för att jag ska göra en uppläsning i kväll skulle jag smälla de stora bubblorna, men jag är för nervös.

I den, jämfört med eau-de-toilette-förpackningen, stora kartongen ligger ett intyg från skepparen som ansvarat för transporten och jag inser hur mycket möda och omsorg som lagts ned på att jag ska få min lilla flaska Eau-de-toilette.
Och så finns det personer som säger att det var bättre förr.

*/
Tekoppen på bilden överst är med för att visa hur liten eau-de-toiletteförpackningen är.