Arbetslösa ungdomar bränner bilar på nätterna, köpcenter, daghem, skolor, de vill bli respekterade, men det som händer är att de islamistiska fundamentalisterna drar nytta av situationen och att inrikesministern, Sarkozy, vinner röster.
Det är som vid ghettoupploppen i Watts 1965, en krutdurk exploderar, det gick inte bra i Watts, hur ska det gå nu?
Bränderna kommer inte att upphöra förrän Sarkozy avgår, säger ungdomarna och kräver inrikesministerns ursäkt och avgång.
Sarkozy kommer inte att avgå. Inte Sarkozy. Fällan slår igen.
Sarkozy glider som en såpad ål mellan förorter och TV-studios, Sarko lovar hårdare tag, lag och ordning. Sarkozy fiskar röster inför presidentvalet 2007, Sarkozy kommer inte att avgå.
Det är mycket otäckt att se Nicolas Sarkozy övertyga om det.

Föräldrarna till de två ungdomar vars död är inledningen till det som nu händer vädjar om att gängen ska lugna sig, de religiösa ledarna vädjar, borgmästarna vädjar, det vädjas men så lätt släcks inte bränderna, det är outsägligt hemskt, det händer igen.
Fällan smäller igen.
Det är hemma hos dig det brinner Mohammed, Ali, Warren, Nico, Sami, Youssef och Mounir.
För det är ju sina egna grannars bilar ungdomarna sätter eld på – inte regeringens. Bussarna som sätts i brand är de bussar som deras föräldrar är beroende av och det är deras egna småsyskons daghem och skolor som brinner, inte palatsen där besluten om nedrustning av närpolis och social service beslutas; den nedrustning som är det verkliga våldet, nedrustningen av hoppet om en framtid.
De som får betala för nedskärningarna är aldrig de som skär ner.
Våldet kommer som alltid uppifrån, våldet kommer från toppen men det våld som syns, som kallas för våld, är det mållöst självuppbrännande våld som försiggår utanför centrum, i botten på samhällspyramiden, längst ner.

Jag vill inte låta så här, även om det känns så.
Inte misströsta.
På nyheterna ett inslag från en lågstadieskola i en förort någonstans i Frankrike. Personal och föräldrar som jobbar tillsammans hela natten, skrapar bort sot och tvättar väggar och röjer upp i de brandskadade lokalerna för att undervisningen ska kunna fortsätta som vanligt i morgon.

En sak oroar mig ändå, jag blir inte kvitt det – hur felriktade de här upproren än är – det är inga tjejer med, inte en enda tjej.
Utom i gänget som städar upp.

Regeringen har stoppat undan Sarkozy. För tillfället. Vill inte riskera mer bensin på bränderna.
Premiärministern, Dominique de Villepin, har talat till folket länge och omständligt surrande i nyheterna på ettan här. Det var som en hårtork, luft som gick runt.
Det är långt från Elyséepalatset till Aulnay-sous-Bois.

Nej, nu tänker jag inte låta mitt liv styras av upploppen, daghems- och bilbränderna längre, jag orkar inte oroa mig för om det ligger inbördeskrig i luften och inte reta mig på regeringen mer för det hjälper inte.
Jag tänker titta på mina DVD – tre avsnitt kvar på tredje säsongen av The Shield. Jag tänker kasta en blick på Les Rois maudits i TF1 med Jeanne Moreau i magnifika utstyrslar och Gérard Depardieu på kättarbålet, jag tänker läsa mina böcker, bli galen på mullvadarna i trädgården och på att Le Monde har gjort om sin klassiska formgivning, jag tänker leva mitt eget vanliga liv.
Det är bara det att verkligheten tränger sig på, det går inte att smita undan, den är överallt.

Häromdagen sa jag att det inte syns till några tjejer i nyheterna om kravallerna, i dag är det några systrar till bråkmakarna (bråkmakarna?? vad säger man?) som får uttala sig i Le Monde:
”Våra bröder, dom är kameleonter, snälla hemma, men fruktansvärda ute. Dom kan uppföra sig fint inför föräldrarna. Men när dom är ute är det inte samma person.”
”Vi har inte blivit uppfostrade likadant. Föräldrarna är mycket strängare mot oss flickor. De tror inte att pojkarna har gjort något förrän de blir arresterade.”
”När en kille är med sitt gäng, då gör han vad som helst, som att kasta molotovcocktails. Ensam skulle han aldrig göra något sånt.”
”De måste hänga med, deras renommé står på spel, deras stolthet.”
”I ett gäng, det behövs bara att någon säger – du törs inte, och den andra måste göra det. Annars är han död här i våra förorter.”
”Skillnaden på dom som bränner bilar och de andra, det är en fråga om hur föräldrarna har uppfostrat dom. Fast mest handlar det om kompisarna. Det handlar om vilka du är med, det ändrar allting.”
”Dom vill synas. Och det har ju gått bra; beviset är ju att ni journalister, ni är där allihop, varenda en.”

Frankrike, en rapport:
En sextonåring har tuttat på en ambulans, mamman åker fast för att hon inte kan hålla ordning på sonen.
Sonen och mamman häktas.
Mamman blir villkorligt frigiven för att gå kurs i föräldraskap.
Sonen kommer i fängelse för att gå kurs i brottslighet.
Papporna är arbetslösa, har deserterat, lagt ner.

Jag tänker på Sverige, Stockholm på sextiotalet.
Imre och jag, panka konststuderande, snattade en burk svartpeppar på Tempo och butikskontrollanten skrek till Imre som kommit till Sverige från Ungern som flykting 1956:
”Kommer ni hit för att stjäla, kommer ni hit för att stjäla från oss.”
Jag tänker på Cornelis, Brevet från kolonien, jag tänker på kolonialismen, på olika sorters slaveri.
Jag tänker på att ingen väljer var den föds och av vem. När börjar valet?
Jag tänker på Ulf Dagebys klassiker Barn av vår tid.
Jag tänker för mycket och gör ingenting.

Vi är barn av vår tid
vi är barn av vår tid
Är du rädd för ditt eget barn
lilla mamma…?
Vårat tidsfördriv
vårat tidsfördriv
är att slå pensionärer på käften
eller hur
lilla mamma…?

Vaktbolagen kommer snart
då blir det en jävla fart
dom har betalt för att jaga ungar
Gården är stängd för länge sen
Snuten jagar tonårsgäng
Natten är så hård för betongens kungar
Vi är barn av vår tid

…

Farsan sitter hemma framför TV:n
Morsan sitter atagligen breve
Lika bra att ta sig ner till EPA:s torg
Där kan vi låta betongen gunga!
gasa och sniffa och flumma!
Där kan vi segla på månen tillsammans
Come on my darlin´vi glömmer alltsammans

Kom igen lilla Svensson
sätta hårt mot hårt
är våran stil!
Hatar du oss
så hatar vi dej
Betong feeling!

Bränn inte min Vespa!

Jag gick till Bara DVD på Sankt Eriksgatan 92 (tel 33 18 19 mailadress: info snabela baradvd.nu, www.baradvd.nu). För att hämta Francis Ford Coppolas The Conversation som jag hade beställt.
I butiken hittade jag:
Sling Blade med Billy Bob Thornton och Dwight Yoakam
Scarface med Al Pacino
Gangster No. 1 med Malcolm McDowell och David Thewlis
Blinkande lyktor med bl a Mads Mikkelsen. (Mads, oh Mads – I´d walk a million miles in tight shoes for you.)
The Indian Runner med Viggo Mortensen och Dennis Hopper, regi Sean Penn
In Cold Blood med Robert Blake av Truman Capote
OCH!
Animal Factory med Willem Dafoe, Edward Furlong och – fantastisk som transvestit – Mickey Rourke. Regi Steve Buscemi.

Den enda av mina privata klassiker som inte fanns på hyllan var
Levity med Billy Bob Thornton, Morgan Freeman, Holly Hunter och Kirsten Dunst.
Men den är beställd.

Sedan gick jag till Vasastans ost på St Eriksgatan 90 (tel 32 54 85) för att köpa tortellini med karljohanssvamp, Duchy Originals Organic Orange kex, små tomater med mera.
Det gjorde jag också men först hände detta.
Bäst som jag står där i Vasastans Ost och nosar på jungfruoljorna och lyssnar på kunder som med största omsorg väljer ost kommer en ung man i butiken och tar ett könummer vid ingången.
Eftersom jag inte har sett att det finns några könummer ber jag den unge mannen om att få hans nummer – alltså mitt turnummer, eftersom jag sedan länge står och väntar där i Vasastans Ost.
”Nej jag har bråttom”, blir svaret.

Den unge mannen är klädd i en enkelknäppt kamelhårsrock – en sådan som kallas ulster i deckare av Stieg Trenter. Han har axelväska på tvärs över ulstern och dyra skor och hårda så kallade ståjeans. Bakåtkammat hår. Bleksiktig hy.
En så otroligt oartig ung man.
Det ser man inte ofta så jag tittar allt vad jag kan tills han har köpt sin lilla lunch och gett sig iväg ut på Sankt Eriksgatan med inte alltför skyndsamma steg.

Svecka på installation i Färgfabriken. Sådant här händer alltid den här grenen av min familj. Är det inte Ravi Shankar så är det David Byrne.

Och när Åsa, min syster som är gift med Svecka, bodde i New York på sextiotalet brukade hon gå och dansa på något som hette The Factory till ett band som hette The Velvet Underground.
Sedan flyttade hon till Jamaica och dansade till en musik som ännu inte kommit till Europa och som gick i baktakt och kallades för reggae.
Att Stuffe, min berömde systerson, är Stuffe i Fattaru är alltså ingen slump om det var någon som trodde det.

Dagens Montaigne:

”Jag tror inte att det är lika mycket elände som fåfänga i oss, inte lika mycket illvilja som dumhet.”

Ganska mycket dumhet för min del; flänga runt i Sverige när man kan gå vid kanten av Atlanten i Finistère och skrapa snäckor av klipporna och gratinera till middag.
I morgon tåg till Malmö, torsdag kväll på biblioteket. Men före biblioteket tänkte jag titta om den turnerande torson, det dyra HSB-höghuset som jag har läst om i tidskriften The New Yorker, verkligen finns.
Hade jag inte vetat att The New Yorker har världens noggrannaste faktakontrollanter skulle jag aldrig gått på att HSB hade beställt en skyskrapa som den på bilden. Men nu har jag alltså möjlighet att med egna ögon se efter hur det står till i verkligheten och rapportera till Norrland om det är sant eller ej.

Rapport från Malmö kommer när jag har hämtat mig.
Jag såg Turning Torso. Den var där i regnet.
Men jag tyckte Kronprinsenskyskrapan var lika snygg.
Det var mycket arkitektur i Malmö.
Stadsbiblioteket var magnifikt och biljetterna till min tillställning slutsålda samma dag som de släpptes. Bara det att det fanns biljetter att släppa i förväg, jag kände mig som Elton John.
Vad gäller maten i Malmö så var pommes fritesen från den hamburgerkedja där personalen har kläder med eldsflammor perfekta.
Jag återkommer.

Apropå ingenting. A A Gill arg på England i The Times.

Vad gäller Malmö så vet jag inte vad jag ska berätta först – det negativa eller det positiva. Eftersom jag varken har lust att gnälla eller mjäka mig så blir jag blockerad och får så kallad skrivkramp.
Jag kan inte heller hänvisa till de kapitel som utspelas i Malmö i ”Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån”, min roman från 1994. För att huvudpersonen i den boken, en skådespelare vid namn Maurice Lind, är först full på hotell Savoy och sedan bakis på apoteket Lejonet. Och om jag hänvisade till de kapitlen skulle de som tror ett ”jag” i en bok är lika med författarens ”jag”
inbilla sig att det är jag som är Maurice Lind. Fast jag i verkligheten varken dricker alkohol eller har någon uppdragsgivare som bokar in mig på hotell Savoy.

Några lokaler i Turning Torso har mina uppdragsgivare inte heller råd med.
Tror jag.
Men vad jag tror har inte mycket att göra med hur det i verkligheten är, den verklighet där en nyinflyttad i Turning Torso säger att Turning Torso är det nya folkhemmet.
Nej vad trött jag blir.