Tre gånger i rad kom jag upp ur tunnelbanan där jag planerat och hoppats komma upp.
Sedan gick jag åt rätt håll i stället för fel, instinktivt som efter en inbyggd kompass, mitt lokalsinne som varit borta i tjugo år har kommit tillbaks.
Hur ska det tolkas?
Är det tillfälligt eller permanent?
Först öppnade rätta svar får ett MetroCard värt 20 dollar och en skraplott med garanterad vinst.
Vad den garanterade vinsten på skraplotten består av?
En ny skraplott med garanterad vinst.

Trevlig helg, säger man i Sverige.
Trevlig helg.
En trevlig helg?
Det har jag väldigt sällan varit med om.
Det bästa med den helg som nu är över var att det regnade.
Duvan har setts vippa omkring i regnet, den var kvar, den var inte på Skansen, sist jag såg den var i lördags och då var den inte tagen om hand.
Denna ensamma duva.

Första säsongen av Livvakterna som jag så förväntansfullt köpte på Åhléns i fredags gick käpprätt i diket. Serien med det sexbesatta danska Säpo fungerar i mindre doser på SVT Play, men en hel säsong, tyvärr.

I stället såg jag om True Romance och den var precis som 1993. Manus – Quentin Tarantino, regi Tony Scott, med Christian Slater, Patricia Arquette, Dennis Hopper, Val Kilmer, Gary Oldman, Christopher Walken, Brad Pitt och James Gandolfini som silkeslent soft spoken och tilltalande yrkesmördare.

Jag har varit nere på stan, Stockholm, dagen före bröllopet och mer nere än någonsin.
Bussen gick bara halva vägen, det ösregnade.
Tunnelbanan gick men man kan ju inte bara åka tunnelbana, jag steg av där jag var tvungen för att komma dit jag skulle men där regnade det så mycket att jag blev fast under det hemska huset vid Östermalmstorg, det regnade rep.
När regnet står som spön i Frankrike regnar det rep.
Där stod jag i skydd av huset med världens fulaste fasad medan det regnade rep.
Det duger inte med världens fulaste hus när man behöver skydd, jag springer över gatan och köper ett paraply som genast går sönder.
Jag gör mina ärenden.
Tar tunnelbanan tillbaks.
Bussen – som bara går halvvägs – kör ifrån mig när jag kommer.
Jag sätter mig under regnskyddet.

Det enda bra, tänker jag, är att jag inte är död.
Det absolut enda som är bra för min personliga och privata del är att jag inte är död.
Så kommer jag på att jag har en mini-Pod i väskan och jag tänker att om jag lyssnar lite på Leonard Cohen och Bob blir det bättre. De är ju till och med äldre än jag. Båda två, var och en för sig.
Men det blir inte bättre.
Inte ens med The Basement-tapes blir det bättre.
Inte sämre heller.
Det är lika illa som tidigare.
Det handlar inte om bröllopet, inte själva händelsen i sig, det är inte det att jag missunnar Victoria och Daniel deras lycka eller Victoria hennes fina muskler, det är ok, det är bra.
Och att bussen bara går halva vägen, det kan inte hjälpas är väl inte brudparets personliga fel.
Inte heller att det regnar rep.
Det är bara för mycket.
Helt för mycket.

Jag tänker att när bröllopsyran är över, då måste svenska media – var och en för sig, varje enskild så kallad journalist och kåren i dess helhet läggas in för posttraumatiskt stressyndrom.
Vad ska det bli av alla så kallade journalister efter bröllopet, vad ska de ta sig till med sina liv, vad ska de skriva om?
Jag vet inte.
Det enda jag vet är att jag inte är död.
Än.
För då skulle jag inte vara medveten om hur det ligger till.

När jag kommer till huset där jag bor c/o – en lägenhet på 59 kvm i de kvarter där jag vill bo gick i veckan upp över 4 miljoner – jag bor alltså kvar c/o i andra hand tills jag blir utslängd.
Duvan syns inte till vid pizzerian.
Fattas bara det, tänkte jag.
Fattas bara att duvan är borta nu också.
Men så fick jag se den.
Den flög.
På hela tiden som jag har sett den vita duvan vid pizzerian har jag inte sett den flyga.
Jag har sett den sitta, vippa omkring eller – på ett livsfarligt sätt – vara på väg ut i trafiken.
Och nu flyger den.
Inte sin kos, nä de bara flög upp en bit och tillbaks igen.
För att den känner sig hemma vid pizzerian.

Den som tror att jag tog det som ett positivt tecken och att jag inte längre tycker att det enda bra är att jag inte är död, tror fel.
Jag är ingen feelgoodfascist som läser in tecken i saker som bara händer oavsett vad jag tänker eller ej.
Duvan flyger eller flyger inte, bussen går halva vägen, Victoria har fina muskler – jag kan inte påverka någonting.
That´s life.
Frank Sinatra, ett geni som blev en gammal gubbe med tupé och dog.
That´s life.

Ungefär ett halvår sedan, Soho, New York, jag fick se de lysande klänningarna i ett skyltfönster. Window-dressing… En ung kvinna som arrangerade de lysande klänningarna i fönstret såg mig ta bilden och log på ett yrkesstolt sätt.
I dag i värmeböljans Stockholm, jag orkar inte göra det jag måste, bara bläddra i New Yorker, där The Dress Lamp Tree av Tim Walker illustrerar veckans novell.

Gott och ont, tänkande datorer, internet, känslor, lycka och artificiell intelligens – en enormt lång utläggning som går ut på att man kan få en maskin att – artificiellt – uttrycka lycka.
Men att få maskinen att känna lycka – nä nä nä.
Lycka är en känsla och känslor rår inte ens en dataprofessor från Yale på.

Det var en man på en akutmottagning som tröttnade på att vänta och sydde sig själv.
Det osluga var att han inte hade nål och tråd med sig utan använde sjukhusets.
Och nu är han polisanmäld för det.
Det är troligen en mängd omständigheter som gör det befogat att anmäla mannen men några principiella och filosofiska omständigheter finns ändå att beakta.

Efter tio år av fransk sjukvård – allmänt kontinuerligt underhåll hos husläkaren, akutvård, sjukhusvistelser, hembesök är min erfarenhet den att fransk vårdpersonal, från den som tömmer pottan och byter blomvattnet till professorerna, har en helt annan inställning till patienten än den svenska.
Det är inte som om svensk vårdpersonal är sämre än fransk, det måste finnas en underliggande struktur som gör att är som det är.
Ändå är det ingen som kan förklara hur det kommer sig att – exempelvis – ett logistiskt funktionshindrat land som Frankrike kan ha en fungerande så kallad vårdapparat och inte Sverige.
En nypensionerad, långtidsutbränd läkare säger att det enda han vågar påstå är att det har blivit mindre och mindre tid för patienterna och mer och mer tid för blanketterna.
I övrigt bara skakar han på huvudet, himlar med ögonen och gör den cirklande rörelse med pekfingrarna utanför öronen som betyder att någonting är fullständigt koko och inte klokt.

1.
Vänlighet.
Vänlighet vänlighet vänlighet.
2.
Onomatopoesi:
Pang.
Paff.
Sprallig.
Låg.
3.
Den hårfärg jag använt under mina tio år i Frankrike visar sig vara den populäraste i Sverige.
Jag med min fobi för grupper och efter ett halvår i Sverige tillhör jag gruppen med den populäraste hårfärgen.

Jag färgar rötterna allteftersom det gråa växer ut. Att jag färgar rötterna betyder inte att jag förnekar mitt ursprung eller min ålder.
Vissa kvinnor i min ålder är vackrare än vad de någonsin varit i silvergrått eller vitt hår.
Inte jag.
Och att vara så vacker man orkar är en miljövårdade plikt för var och en att på bästa sätt uppfylla.
4.
Att vara vänlig är att vara vacker.
5.
Det sitter inte i håret.
“Det viktigaste är att vara hel och ren under.”
6.
För en tid sedan kommenterade jag att SJ-chefen skyller tågeländet på att tågtrafiken ökar.
Jag förvånade mig över att ökande tågtrafik var ett problem för SJ.
Ett problem.
Ökad efterfrågan brukar vara vad företag eftersträvar, men uppenbarligen inte.
7.
Nu överväger Försäkringskassan att lägga ner kontoret i Skärholmen eftersom det kommer för mycket folk dit.
Populärt ställe – det lägger vi ner!
Skärholmsborna och de som bor i närheten får åka till city och sköta sina F-kasseärenden. Är de för sjuka får de skylla sig själva.
Områdeschefen säger: “Vi kan inte hantera kunderna på ett värdigt sätt.”
Sedan när har det varit F-kassans prioritet, och vad är det för fel på att skaffa nya lokaler i Skärholmen, reparera de gamla eller överhuvudtaget vara lite kreativ?
8.
“Svensk personal är häpnadsväckande vänlig när man tänker på hur den har det.”
Ur Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig.” Det var sommaren 2005 och handlade om passmyndigheten i Stockholm.
9.
Vänlighet.
10.
Vänlighet, vänlighet, vänlighet.

Mindfulness
nej.
Mindlessness –
yes.

1.
Extra knappar till plagg som inte längre finns.
Jag hittar en liten plastpåse med knappar till ett par byxor från Prada – rea på Paul&Friends för 15 – 20 år sedan.
Byxorna blev kvar i trädgårdskjulet i Finistère.

Jag hittar extraknappar till en ljus kofta från Gap, koftan har kommit bort och den här säsongen i Stockholm.
Har jag lämnat Gapkoftan i staden nära Nantes? Staden jag inte ville nämna vid namn – det var ju inte stadens fel att jag inte trivdes där, staden heter Saint Nazaire.
Men varför skulle jag ha lämnat koftan där? Gav jag den till Secours populaire, Frankrikes Myrorna och i så fall varför?
Jag kan väl inte ha slängt den?

Det är när jag städar mitt syskrin som frågorna kommer upp.
Även om syskrin är att ta i – mina sysaker ligger som ett stort trassel i en avlång plastlåda från Carrefour i Lorient.
Min farmor hade ett välordnat syskrin formgivet av Carl Malmsten.
Det var bättre förr.

2.
“Rea på udda par.”
Det är inte på dejtsajterna på internet – vad vet jag om dejtsajterna på internet? – och det är inte i bekantskapsannonserna som vi alltid skrattade åt på den tiden man skrattade åt bekantskapsannonser.
“Rea på udda par.”
Det är skoaffärenas säsongsövergångserbjudande om hur man kan sko sig på de udda paren, år efter år efter år.
Det är alltid de udda som får betala.

Förutom det som måste göras för försörjningen, det så kallade arbetet, är allting roligt.
Plantera om krukväxter, göra ren mikron med en gammal tandborste, tangentbordet med så kallade Topz. Sy i knappar, sy små dockor till mitt bildprojekt om hur det står i världen, laga en rosa reatröja (100 % kashmir), jag syr igen hålen på tröjan med rosa tråd, jag stoppar strumpor.
Och det är kul.
Kul?
Jag vet inte om man säger “kul” längre eller om det är gammalt stockholmsslang som “panga en dora”, “tjottablängare”, “hartsa pjucken” eller “bomma en cigg.”
Men
eftersom min systerson, den berömde rapparen Kristoffer Malmsten, Stuffe, säger “bast” på den här videon som ligger på youtube så går det uppenbarligen an.
Se/ hör även Ey Shuno, Ontario är Kristoffer M och Stefan Gräslund.