Chefredaktören för Elle Interiör säger i DN 13 januari 2012 att Lilla Åland aldrig varit trendigare.
Min farfar, Carl Malmstens, klassiska pinnstol Lilla Åland!
Malmstenbutiken ligger på Strandvägen 5b i Stockholm. Fin adress, fina föremål, Lilla Åland i regnbågens alla färger, soffor, bord, fåtöljer, lampskärmarna med gräs och blad, små saker som man inte vet hur mycket man saknar tills man ser dem, stryker över dem med handen, luktar på.
Min inställning – frånsett blodsband och jäv till Malmstenbutiken – är att när det är möjligt, handla möbler, böcker och andra livsnödigheter i fysisk butik med för ändamålet avsett sortiment.
För sådant som inte finns i Sverige – läppstift från Shue Umura, läderstövlar, så klassiskt enkla att de bara finns i Italien – är näthandeln perfekt. Som när jag bodde på franska västkusten där engelskspråkig litteratur inte finns i butik.
När franska posten, La Poste, var hotad av nedläggning, utförsäljning, privatisation, var ett av argumenten mot, att ett postkontor är mer än en plats för hantering av post. Posten fyller, enligt franska personer på plats, en social funktion, människor träffas, gamla och unga.
Det är inte därför jag handlar i butik (jag har social fobi). Det är tingen, böckerna, matvaran i sig, som jag vill åt.
Att strosa i butik utan att handla är en lyx som storstadsbor kan kosta på sig, det är gratis, ingen inträdesavgift som på muséer och andra kulturella nöjen; det är ett realpolitiskt beteende för att bevara en levande huvudstad.
PS
Den realpolitiska slutsatsen ovan hade kunnat förbli underförstådd.
Men eftersom det underförstådda för det mesta inte blir förstått alls, skriver jag ut det.