”Om du inte kan namnen på tingen glömmer du snart bort deras existens.”
Carl von Linné.

Att ifrågasätta något som Linné har sagt, att göra det i år när det är Linné-år över hela världen, att vara så näbbig är lagstridigt, du kastas i fängelse utan rättegång och advokat, hängs upp och ner i fötterna och gungas fram och tillbaks tills du kräks.
Du får inte säga att Linné har fel.

Han har fel.

Jag – för att ta detta ständigt alltför närstående exempel – glömmer oavbrutet namnen på tingen, på glömmer namn på människor, kända människor och okända, men att jag på grund av det snart kommer att glömma bort deras existens – aldrig i livet.
Ju mer jag glömmer ett namn desto tydligare ser jag tinget framför mig, personen.
Desto skarpare står föremålet, människan för min inre syn.
Det är när man snabbt ska förmedla namnet – ge den sammanfattande rubriken på denna inre bild – till andra människor som det kör ihop sig. Det är bara i samtalskontakt med andra som detta med namnen är ett problem.

När jag sitter för mig själv och skriver, då är tiden på min sida, då kan jag slå upp namnen, då kommer benämningen av sig själv.
Ännu ett argument för det eremitiska.

Jag läser Yann Andreas bok M.D.
Han skriver så rent och fint.
Jag tänker att det alltid är människan man läser.
Inte boken.
Det är det som är fruktansvärt med att skriva – du kan inte gömma dig bakom orden, det går inte till så, orden lämnar ut dig, du är ingen författare, du är du.

Jag tänker att Yann Andrea är ett väldigt vackert du.

Foto: Tommy Östlund som intygar att växten som heter Herman slukar allt som den erbjuds.

Så det är bara att mata på med alla skadliga varelser och företeelser man behöver bli av med.
Jag har några förslag.

Jag gör en fruktsallad på mango, päron och bananer, mangon var inte mogen, päronet övermoget men bananen bra.
Men det hjälpte inte.
För att en fruktsallad ska funka måste alla frukterna vara bra, jag tänker på det där päronet som bara var gott en enda dag.
Ett päronträd som bar frukt som var omogen dagen innan och övermogen dagen efter.
Det gällde bara att veta vilken som var dagen då.

Time is what happens even when nothing else does.

Nu ska jag beställa en pjäs av Michel Onfray, min favoritfilosof, han som är så snygg, pjäsen heter Le songe d´Eichmann – Eichmanns dröm.
Det intressanta – inte DET intressanta men en intressant omständighet är att Onfray ger ut pjäsen – d v s hans förlag ger ut pjäsen, utan att den har varit uppsatt på någon scen.

“Väldigt bra pjäs”, sa programledaren i litteraturprogrammet.
“I vilket fall att läsa.”

När jag tänker efter har det här varit en väldigt innehållsrik dag.
Synd bara att jag inte fått något skrivet på Sista boken från Finistère för att det tar emot för mycket att göra det. Det är för svårt.
Och all min kraft den här dagen har gått åt till att hata Volvon och misslyckas med fruktsalladen.
Och se på de stora skeppen som far förbi på sin väg ut mot öppet hav.

Mer snö från Stockholm igår, foto Tina Odelfalk.

Det ligger alltid en båt här utanför.
En liten båt, någon sorts polisbåt, jag har tagit för givet att det är tullen, att de ligger därute med sina kikare riktade mot mina fönster för att se om jag har några otillåtna droger insmugglade.

Men det är inte tullen, det är en lotsbåt.
Som alltså vid behov kan lotsa mig dit jag ska om jag inte klarar det själv.
I hamn eller ut på öppet hav.

Bara för att Van Morrison säger:
previous previous previous betyder det inte att jag går omkring och tänker previous previous previous och är nostalgisk efter gamla tider när man satt och letade stationer på radion och det blev Petite Fleur med Sidney Bechet.
Jag föredrar mina tre pyttesmå iPod-Shuffle mot den gamla radioapparaten på 50-talet med sitt knaster och brus. För om någonsin ett decennium varit knastrigt och brusigt så var det 50-talet med Stalin och Budapest och Vad tar ni för valpen i fönstret med Lily Berglund.

Foto: Tommy Östlund

Man ser ett knippe fina rädisor i affären, det kan vara på ett Champion där jag bor vid Atlanten, rädisorna ser bra ut, som rädisor gjorde förr, som när jag var barn, jag räknar med att de ska ha sin gammaldags starka rädisesmak.
Jag skyndar mig hem, sköljer, biter en bit och det smakar ingenting.

Den fräna smak som gör att man skulle veta att det är en rädisa om man hade förbundna ögon – borta.
Samma med tomaterna, morötter, gurka, clementiner, ingen smak.
Är det mitt fel?
Har jag blivit gammal – hör dåligt, ser dåligt, smakar illa?
Nej.

När jag bodde i Finistère, när Finistère fortfarande fanns, satte jag ärtor – spritärtor, ett helt snår, en ärtdjungel.
En eftermiddag stod jag där i ärtdjungeln och åt upp varenda ärta på stående fot.
Tomaterna – samma sak.
Men med rädisorna var det ingen idé, de var smaklösa, vediga och fulla med mask till och med på Finistèretiden.
Vad har hänt med rädisorna sedan jag var barn?