Lütfi Özköks foton av Nobelpristagare på Foire des Livres i Bryssel, vernissage var den 16 februari.
Jag vet inte hur länge utställningen varar, resa rekommenderas snarast.
Något så privilegierat som att bara kunna trycka på en knapp på en fjärrkontroll och få se Ronaldinho, hur han dansar på fotbollsplanen – fast dansar låter alldeles för smått – och när han stannar det där ögonblicket efter steget och före och man känner sig precis som om man förstod något om fotboll och alla ens döda vänner vaknar och ler förstående och säger god natt.
Jag råkar sätta på TVn denna regniga söndagseftermiddag i Finistère, jag bara trycker till lite lätt på fjärrkontrollen, detta handikappredskap, jag väntar mig ingenting utom lite buller och ljusfladder från TV-skärmen och får två timmar Fabrice Luchini i Vivement Dimanche.
Fabrice Luchini, skådespelare, filosof, artist, dåre, geni, formuleringsfyllerist, Fabrice Luchini som säger vad som helst om vad som helst och om vem som helst, Sarkozy, Molière, Johnny Halliday, Fabrice Luchini kan hela Johnnys repertoar, han sjunger, dansar, han går i taket, han bubblar, han kokar över av hejdlös entusiasm inför litteratur och teater och skitmusik. Han har inget privatliv, säger han, hur skulle han hinna det, han är gift med Bach och Glenn Gould, Thomas Bernhard, Molière, Montaigne och de gamla grekerna, han är känslosam och kallblodig, kärleksfull och livsfarlig, han är helt enkelt för mycket och det är exakt vad jag behöver en söndag som den här i Finistère.
Jag brukar skryta med att jag är släkt med den berömde rapparen Stuffe i Fattaru.
Det är jag fortfarande och kommer så att förbli men det är ingenting jämfört med att jag känner Clarence Goyeram.
Dance like a butterfly, sting like a bee, Clarence!
Ännu ett bevis på det felaktiga med att bekymra sig för kommande katastrofer.
Det är aldrig den katastrof du bekymrar dig om som kommer.
Katastrofen kommer alltid oanmäld.
Inspektionen av mina vatten- och avloppsförhållanden var hur angenäm som helst.
I stället för den trupp med inspektörer med uniformt fascistoida attityder som jag väntat mig kom det en ensam och förtjusande ung man.
Som inte snokade alls.
När jag ville ta med honom upp på övervåningen för att visa avloppet i badrummet innanför mitt sovrum ville han inte gå uppför min vita trappa i sina uteskor.
En fransk person som tar den sortens hänsyn finns inte, i vilket fall har jag på sex år inte sett till någon, och resten av inspektionen gick i samma hänsynens tecken.
Den unge inspektören gjorde genast klart för mig att besiktningen inte gick ut på att sätta dit mig, utan på att hjälpa mig med eventuella vatten- och avloppsproblem som odörer eller problem med blockeringar och stopp i avloppen.
Han var särskilt intresserad av regnvatten och frågade flera gånger om jag var nöjd med avrinningen.
Det är jag även om jag inte tänkt på det förut.
Sedan gjorde vi tillsammans en skiss över hur stuprännorna sitter på huset.
Sist kryssade han i antal rum, toaletter och liknande och frågade hur många som bodde i huset där jag bor ensam.
En, sa jag och höll upp ett finger.
Det kändes jättedumt så jag tog ner fingret och låtsades som ingenting.
Den unge inspektören tyckte att jag hade det trevligt hemma.
”C´est sympa chez vous”, sa han och det lät uppriktigt.
”Tycker ni?” sa jag, uppriktigt förvånad.
Det vanliga när franska människor ser hur jag har det hemma är en snyggt hanterad reaktion av fasa och den vänligaste kommentar jag har fått är att smaken är olika.
När inspektören och jag strax därefter skildes var det inte för evigt, han skulle kontakta paret jag köpte huset av för att få upplysning om när förra inspektionen var gjord. När han har fått den informationen kommer han tillbaks för min underskrift.
”Je vous appelle”, sa han.
Att han ringer först givetvis.
Och när vi skildes sa vi ”ā bientôt” och inte bara det vanliga ”au revoir”.
Jag har köpt plantor.
Häromdagen i trädgårdsbutiken, det gick inte att stå emot. Jag kunde det inte. Tog det på kortet, blundade och skrev på.
Förutom fyra stora plantor chockrosa nejlikor, bland annat tre Ajuga reptans med mörkt chokladbruna blad och blåvioletta blommor, massor med små plantor med mörkt orange blommor som jag just nu inte minns namnet på.
Tre Ceanothus thyrsiflorus – El Dorado.
Enligt trädgårdsböckerna lever cyanotisbusken inte mer än cirka tio år. Att den gamla just nu blommar överdådigt, täckt av blåvioletta blomklasar bakom grinden i stället för att vara död, är för att den inte vet att den borde vara död.
De tre nya plantorna skaffade jag i ett anfall av långtidsplanering, att ha trädgård är att långtidsplanera, även om det inte passar mig.
Blommar det om tio år, gärna för mig. Men jag är mer än nöjd med att det blommar nu.
Det blommar.
Tack vare den långa kyliga våren räcker blomningen särskilt länge i år.
Känns det som. Jag är inte den sortens trädgårdsägare som antecknar skiftningar i växtlighet och nederbörd år från år, månad från månad, dag till dag i en trädgårdsdagbok.
Jag bara tar det på kortet som sagt.
Av de plantor jag satte första året är det i stort sett ingen som står där jag ställde den från början. Att flytta plantor är ännu ett av de oförutsedda nöjen som trädgårdsarbetet består av för mig.
Bara man gräver upp ett tillräckligt stort område runt plantan så är det bara att flytta omkring tills den hittar sin rätta plats.
Jag hittar platsen och plantan visar om platsen är rätt genom att sloka eller slå ut.
När jag kommer igång med trädgårdsarbetet på kvällarna, efter middagen, efter ett avsnitt av den serie som jag för tillfället följer på DVD, slutar jag inte av mig själv.
Att kroppen försöker protestera, knäna, nacken, armarna, det här går inte, de här gamla benen är sextio år, ignorerar jag. Träningsvärken kommer inte förrän nästa dag, och det är då det. Ju längre jag lever desto tydligare blir det att min livsfilosofi kan summeras till tomorrow never comes.
Jag slutar inte förrän det är för mörkt att skilja på en maskros (en piss-en-lit) och en klängros som Madame Alfred Carrière.
Att sluta i tid är en konst som jag aldrig kommer att lära mig och det vill jag inte heller.
Jag har också bestämt mig för att aldrig mer köpa en trädgårdsmöbel som ska räcka hela livet.
Jag ska köpa den trädgårdsmöbel som är vackrast, om den så bara håller en dag.
Trädgården är full med iris, svartblåa, rosa, vita, himmelsblå.
Höga raka iris, vackrast i Finistère.
Och så blir det storm, sekundmeter på sekundmeter, piskande regn och i morse är varenda iris vält, avbruten, blommorna sönderblåsta, trasiga blombladsbitar på marken, rosa, svartblå, vita, himmelsblå.
Det enda som finns kvar av irisarna i min trädgård är denna Coolpixbild och några till.
Vad jag menade var att vi till varje pris måste undvika att vara synd om, att bli offer.
Det går upp och ner och det är normalt.
Vi är inte sorgliga.
I kväll Tyskland – Italien, bon courage.