Det bästa av de små, de små bra saker som trots allt hänt mig under det stora, otroligt svåra året 2011 – jag är inte spannmålsintolerant.

Det är min immundoktor som i början av hösten föreslår att jag ska testa att äta glutenfritt ett par veckor. För att utröna om det är gluten som orsakar mina besvär.
Jag lyder.
Lider. Marginellt jämfört med det stora lidandet, men ändå.
Jag älskar spannmål, cornflakes, pasta, bröd, grovt bröd, smalt bröd, kaffebröd, råg med kumminlimpa, croissanter, kardemummabullar, müsli, allt med gluten, proteiner har jag inte särskild kärlek till.

Två veckor avstår jag från spannmål.
Två långa veckor och det visar sig att det inte är gluten som orsakar mina problem och jag känner oproportionerlig tacksamhet.

Det är nyss, i dag den 1 januari 2012 vid halvettiden, som jag tacksamhetens hela omfattning slår mig.
Jag står och hackar mandel för att rosta och lägga i müslin, en blandning av alla spannmål jag har lyckats få tag på.
Ställer en stekpanna på spisen, häller olja i pannan och honung.
Så distraheras jag, något annat händer och plötsligt luktar det brandrök från köket, oljan och honungen en svart klump som lava, jag rusar ut på balkongen med pannan och häller den rykande klumpen i en blomkruka. Vädrar och sätter på fläkten.

Jag h a r testat brandvarnaren, gjorde det före jul, tog fram stegen, klättrade upp till översta trappsteget och tryckte på den lilla knopp som ska åstadkomma tjutet som larmar om brand; tjutet kom.
Det var då, före jul, inte nu när köket är fullt med rök.

Röken lägger sig.
Jag börjar om, olja och honung i en annan stekpanna, mandeln varsamt rostad, blandad med müslin och kallnad.

En känsla av nystart, en dag full av spannmål, av möjlighet.
Jag är fri att göra vad jag vill, jag är ledig, jag kanske ser om Spike Lees 25th Hour med Edward Norton eller Margin Call med Jeremy Irons och Kevin Spacey – en thriller om nyckelpersonerna på en investmentbank under en tjugofyratimmarsperiod i början av den ekonomiska krisen.
Eller några avsnitt av första säsongen Law and Order; Criminal intent med min älsklingspolis framför alla andra poliser i amerikanska polisserier, Vincent D´Onofrio
Eller jag läser.
Lägger mig och läser Don DeLillos nya bok och ger efter för min förkylning.
Eller inte.
Duschar, klär upp mig, dricker te med någon av mina många vänner, nya vänner, gamla vänner, släktingar eller främlingar.

Jag tänker på ett ord.
Ordet är självgod.
Jag tycker jag låter så självgod; i tal, i text – så mycket nöjdare med mig själv än vad jag är.
Jag har alltid varit missnöjd med skillnaden på hur jag låter och hur jag är.
Tills i dag.
Den 2 januari 2012.
Självgod, bra.
God är bra, själv är bra.
Utan själv inget god.
Man måste vara det själv.
Inget rotavdrag.
God dag.

En darling killed i DN på nyårsafton, ett avsnitt som inte fick plats i Tio tankar från hösten 2011, varför tog jag bort just Exile, en darling dödad i den ord- och meningsmassaker som är vad jag gör.

Exile är ett estradsamtal på årets The New Yorker Festival, där ingen av estradsamtalarna – Aleksandar Hemon från Sarajevo, Hisham Matar, Libyen, Chimamanda Ngozi Adichie, Nigeria, och Philip Gourevitch, amerikan och författare till “We Wish to Inform You That Tomorrow We Will Be Killed with Our Families; Stories from Rwanda” – ingen av de fyra på podiet vill befatta sig med rubriken exil.

Alla är, eller verkar vara, eniga om det finns villkor för att få göra anspråk på att vara i exil som ingen av dem uppfyller.
Att vara i exil är att inte få återvända och att man vill det.
“Språket är författarens hemland”, säger Hisham Matar.
De andra instämmer, eller verkar instämma, trots att alla fyra skriver sina böcker på engelska.
Klokt av dem.
“If Kafka hadn’t written in German he wouldn’t exist.” (Milan Kundera.)

*Bild: Robert Crumb.

Aleksandar Hemon råkade befinna sig Chicago på ett författarstipendium när hans hemstad, Sarajevo, belägrades, han bestämde sig för att stanna. “Jag är stadsbo”, säger han, “inte nationalist.” Bor i Chicago, inte i USA, det är han noga med.

Aquarium, A child´s isolating illness är Aleksandar Hemon olidliga text om hur han och hans fru förlorar sin niomånaders dotter i en hjärntumör, han skriver om lidandets ensamhet, hur sorgen isolerar de sörjande från varandra och resten av världen, en sorg som det inte finns ord för, men som jag läser i The New Yorker, juni 2011.
Nu är det senhöst och Aleksandar Hemon sitter på podiet tillbakalutad i jeans och t-shirt och gymnastikskor och pratar om exil, om att han inte är i exil.
Han är tydlig, humoristisk, karismatisk, allt verkar vara under kontroll, bara inte händerna, Alexandar Hemons händer, de rör sig, rör sig.

Hisham Matar resonerar lågmält om skrivandet, den nedvärdering det är att säga “den här boken handlar om.”
Hade man kunnat säga det hade man inte behövt skriva boken.
Att säga ”boken handlar om” är en förminskning av och en förolämpning mot verket och författaren. Matar uttrycker sig lika ovillkorligt som Thomas Bernhard, men i mildare ton, Hisham Matar är ingen Thomas Bernhard – det räcker med en.
Om exil har Hisham Matar bara en sak att säga. Exil kan vara saknaden efter en cykel när man är sex år i ett Libyen som inte längre finns.

När Chimamanda Ngozi Adichie var barn i Nigeria pratade hon igbo, igbo var talspråket, hennes modersmål.
Allt hon ville säga som barn sa hon på igbo. Sedan kom skolan och det måste sägas på engelska. Inte ens på rasterna fick barnen prata sitt eget språk, då blev det straff, det var exakt som i min gamla byskola om man pratade jämtska.
“Det finns ingenting så uncool som när när det hörs att man är från landet”, säger Chimamanda Ngozi Adichie från Nigeria, vippar med stövlarna, leker med en vattenflaska på podiet och skrattar fast allvaret finns i allt hon skriver.

Nu kommer det, ältandet över musiken som inte kom med.
I dag, den 2 januari 2012 är det Parchman Farm med Mose Allison.
Att Parchman Farm med Mose Allison inte kom med i mitt Vinter!

Den största och bästa komplimang jag någonsin fått, yrkesmässigt personligt bästa, och som gick rätt i hjärtat.
Det händer dag 2, år 2012, det är vid 16-tiden på Coop.
Jag går på ett vilsamt sätt, strosande, ingen prestationspanik, ingen glutenfrustration, jag är inte glutenintolerant, jag är glad. Där står jag, minding my own business, vid cornflakespaketen när jag märker att två killar, snygga unga män som säkert måste visa leg på systemet, att de iakttar mig.
Inbillning, tänker jag, de unga männen är väl bara glada att de inte heller är laktosintoleranta, jag vandrar vidare till brödet, handlar klart.
Betalar.
På gatan utanför butiken väntar de två unga männen, de väntar på mig och frågar mig om jag är jag.
Jag svarar ja.
Ovanligt tveklöst.
Sedan kommer komplimangen och hade det inte varit för yogan och för hur sund jag är (det enda överdoserar är gluten) så hade jag svimmat direkt, då och där utanför Coop.

Nina, Nina Simone, Sinnerman, var ska syndaren ta vägen, vart, ingen tar emot, ingen vill veta av. Hela den vidunderliga Sinnerman, av och med Nina Simone.

Det är Alan Turings år i år.
Turings och Strindbergs och olympiadens i Stockholm 1902.

Den 23 juni är det hundra år sedan Alan Turing föddes. DET måste vi fira. Datorns anfader och knäckaren av Enigmakoden.
“Uppmärksamma och uppmuntra begåvning” och mobba aldrig sådana som är konstiga och udda.
Det kan vara en Turing du är taskig mot.

Jag har skrivit om Turing. I Det är fortfarande ingen ordning på mina papper och i andra böcker och skrifter, texter som jag inte har digitalt. För att Turing inte hade uppfunnit datorn när jag skrev det.
Nej, dumt. Försökte vara lustig.
Dead end street.

Här lite som Edvard i pjäsen Tryck stjärna säger om Turing.
(Edvard är programmerare, gör dataprognoser och statistik på hög nivå, har gått på KTH.)

“Att ha det hemifrån – det är ett försprång som aldrig går att ta in.
Att inte ha det hemifrån, att inte ha nåt hem att ha det ifrån, ett hål bara, som en grop…
Turing, Alan Turing, matematikern – han hade det hemifrån. Wittgenstein hade det hemifrån.
Wittgenstein fick jag aldrig kläm på.
Men Turing, det var inget problem, Turing, som – förenklat sagt, ja väldigt förenklat – låg bakom datorn. Koder och krypton, det har jag lätt för.

Alan Turing, han var besatt av att skapa en tänkande maskin.
En maskin som skulle vara så intelligent att det inte gick att säga om det var en människa eller maskinen som hade kommit fram till lösningen på ett problem.

Han var en enstöring Turing, trivdes bättre med maskiner än med människor.

Turing tyckte att människans hjärna liknar en klump gråkall gröt.
Och det gör den ju.
Det är i den klumpen allting händer.”

We work in secret. You´ll never find us. But if your number´s up.
We will find you.

I DN på nyårsafton nämner jag The New Yorker Festival.
I Ältandet #2: Kill your darlings på denna blog, nämner jag att Hisham Matar medverkade i ett av festivalarrangemangen.

Överflödigt att åka till New York för att se/höra Hisham Matar.
Alla nu levande stora författare kommer ju ändå till Internationell författarscen på Kulturhuset i Stockholm tack vare producenten som heter.
Ingemar Fasth.
Glasbubblan på bilden, Ekollon, är skapad av Estrid Ericson, Svenskt Tenn.
Keramikvasen av Oya Masayoshi.
De mörkröda nejlikorna är odlade av den som har gjort det; någon har gjort det
Nejlikan, tingen och tillfället – någon har gjort så att de finns.
Vi är gud.

Våldet mot tågpersonalen drabbar även resenärerna.