När inrikesplanet landade på Charles de Gaulle – en entoning popröst som idisslade i högtalarna:

I dont´want, anything, I don´t need anything, I dont´want, anything, I don´t need anything, I dont´want, anything, I don´t need anything, I dont´want, anything, I don´t need anything, I dont´want, anything, I don´t need anything, I dont´want, anything, I don´t need anything…

Det borde väl ha varit bra – att inte vilja ha någonting, att inte behöva någonting.
Det borde vara bra men det lät inte bra.
Det lät deppigt och tungsint, det lät som min mormor i Jämtland när hon upprepade sitt: Jag arma människa, jag arma kräk.

Jag fick fyra små frågor från Allt om resor.
Svarade för att jag ändå bara satt och kände mig utbränd vid datorn.
Frågorna handlade om vilken som var/är min favoritstrand, stad, hotell, krog.

Strand:
Min favoritstrand är en strand på en ö i Halong bay som – utan accenter – heter Cat Ba.
Där var oerhört vackert och väldigt mycket mygg. En dag kom PC Jersild och hans fru gående på stranden. Bara rakt upp ur Halong bay.
Kvinnan som sålde vatten vid stranden kunde namnen på alla Vietnams författare och Selma Lagerlöf. Vi samtalade per kroppsspråk och post-it-lappar.

Stad:
Min favoritstad är New York som det var när jag var där på 80-talet, när jag gick på bröllop i Central Park och teater på Broadway och off.
Drack Margaritas på en kubansk restaurang och låg sedan hela natten på tjugoåttonde våningen och såg ut över det böljande Manhattan.

Hotell:
Mitt favorithotell är Morgans i New York när dollarn var så billig att man fick betalt för att köpa den. Nu har jag varken tid, energi eller råd, men hade jag det så bodde jag på Morgans.

Krog:
En krog på en båt i hamnen i Portofino på italienska rivieran. Där åt jag färsk pasta med örter och drack ett lätt vitt vin som var pressat direkt från himlen.
Jag var bara en vid bordet så jag bad om en halvflaska. Det fanns inte. ”Men det här är ju inte ens en liter”, sa servitören och hällde upp.
Andra krogar:
Alla krogar i Hanoi där man serverar kycklingsoppa med koriander och lime – Ga tan. Exempelvis den här.

Efter det att jag hade skickat svaren till Allt om resor kom jag på att det kanske lät som om jag var väldigt alkoholfixerad. Men eftersom jag inte är det så fick det vara.
Och även om så vore – börjar det inte bli dags för för mig att sluta tänka på vad andra kanske ska tycka om hur jag kanske låter.
Jag tänkte också – som alltid efter det att jag har svarat på den här sortens frågor – på vad jag hade kunnat svarat i stället.
Jag hade ju lika gärna kunnat svara Beverly Hills Hotel & Bungalows i Hollywood.
Eller den strand på gränsen till Finistère som anses vara en Europas bästa surfstränder.
Eller Venedig. Det är ju inte som om det inte finns alternativ för den som vill och kan resa.
Det vill inte jag, men det sa jag inte till Allt om resor.
Något måste man ändå behålla för sig själv, inte sant?

En vecka sitter resan i med sin ödsliga stress.

Men nu är det en stormig söndag vid Atlanten och det är bra.
Resan är över.
För den här gången.
För mig.

Nyheter från AFP:
54 immigrants picked up off Malta, 53 still missing.
A total of 54 would-be immigrants in two boats were picked up off Malta overnight, but another boatload of 53 missing since Monday has still not been found, authorities said.

Resa igen. Atlanten/Arlanda/Arlanda/Atlanten, jag gör inte annat än far fram och tillbaks.
Jag vill förflyttas utan att resa själv, jag hatar de här resorna.
Tåget, incheckningen på Charles de Gaulle, säkerhetskontrollen. Väntandet, luften som inte är luft. Sakerna man köper i taxfreebutiken som inte längre är taxfree.
Men förra gången hände en sak som aldrig har hänt förut – en säkerhetskontrollör skämtade. En fransk säkerhetskontrollant på Charles de Gaulle.
“Fin dator”, sa han om min Mac. Men mobilen var bara att skänka till Emmaus. Även om det vore fräckt mot Emmaus.
Jag kunde inte annat än hålla med, jag måste skaffa en ny mobil.
Säkerhetskontrollanten och jag log mot varandra och skildes med en varm känsla.
Men det kommer inte att upprepas i morgon, det är sådant som bara händer en gång i ett människoliv.

Livrädd.
Jag har sagt det förr, kommer att säga det igen, säger det nu:
Det är inte flygandet i flygplanet jag är rädd för.
Det är flygplatserna.
Väntandet, de felaktiga informationerna på skärmarna på Charles de Gaulle, bytet av avgångshall utan att man blir informerad, det är stressen, det är säkerhetskontrollen, men mest av allt de så kallade taxfreebutikerna.
Om väntan råkar bli för lång – på grund av sent inkommande flygplan, sent inkommande på grund av ingen anledning utom att det kom för sent in – väntan blir lång och jag drabbas av taxfreebutiksrabies. De genomskinliga volangblusarna på Orly, en rosa och en lavendelblå och jag köpte båda två!
Igår två burkar hudkräm, en dag och en nattkräm. Lika dyra eller dyrare än i en vanlig fransk parfymeributik.
Den dag- och nattkräm jag köpte är de dyraste av alla de dyra krämerna i den så kallade taxfreebutiken för att de – enligt den lögnaktiga informationen – är anpassade för det som – med en lögnaktig omskrivning – kallas för mogen hy.
Mogen hy natt, mogen hy dag.

När man köper krämerna är de förpackade i kartonger, det är alltså inte förrän vid uppackningen som man bli varse att burkarna är exakt likadana.
Den som har mogen hy har ett lika moget behov av glasögon och eftersom man tar av sig glasögonen – förutsatt att man kommer ihåg att göra det! – när man smörjer in sig med de för mogen hy lämpade svindyra krämerna så kan man ju inte läsa texten på burken.
Risken att man ska ta dagkrämen på natten och nattkrämen på dagen är överhängande.

Jag vet att andra – mer lämpade för det än jag – har grubblat på det här med vad som händer om man tar nattkrämen på dagen och tvärtom, för att inte tala om vad som händer om man blandar ihop hand- och fotkrämerna.
Men vid fot- och handvård kan man ju behålla glasögonen på.
Jag vet som sagt att andra redan har ägnat sig åt problemet med följderna av dag- och nattkrämssammanblandning, men jag måste ändå ställa mig frågan:
Hur kommer mitt dagansikte att klara en nattdag och nattansiktet – hur tar det sig genom natten med dagkrämen på?

för all del.
Jag reser till min Atlant.

Du tror att det inte kan bli värre?
Var inte så negativ!
Det kan alltid bli värre.
Men dock – alltid försöka hinna till himlen innan dom stänger.
Och det är inget religiöst med det.
Stå ut bara.

Tidigt tåg i timmar, tågterminal, flygterminal, terminal illness – det är inte bra och det känns illa, värre, vänta, trängas, försöka tänka på annat, försöka få in sånger i huvudet, ta in dem där själv, hitta frekvensen.
Stå ut utan iPod, thank you Bob.

Trying to get to heaven before they close the door

People on the platforms
Waiting for the trains
I can hear their hearts a-beatin´
Like pendulums swinging on chains
When you think that you lost everything
You find out you can always lose a little more
I´m just going down the road feeling bad
Trying to get to heaven before they close the door

Åter vid tidvattnet.
Och resan gick bra!
Det är sant. Jag sov över i Paris. Ingen terminal väntan.
En hel dag i Paris.
Ett skoskav som jag inte har varit med om sedan jag var ung. Köpte sandaler men de gjorde ont på helt nya ställen som jag inte visste fanns.
Hela resan gick bra.
Ett trevligt och luftigt TGV-tåg med snälla personer som hjälpte mig med väskan, franska människor på tåg är mycket mer väluppfostrade än svenskar.
Och de rusar ut ur kupén om mobilen ringer, och när de talar med varandra på resan så är det i den normalt lågmälda samtalston som man använder när man pratar i ett rum omgiven av främmande människor.
Så var det på tåget.
På planet satt jag emellan två franska experter på någonting med laser som förde ett affärssamtal tvärs igenom mig. Men ändå på ett rélativement artigt sätt.
Jag borde – enligt min natur – ha blivit rasande men eftersom jag läste Talk Talk av T.C. Boyle så slapp jag det.
Läs Talk Talk.
Ändå blev jag till slut tvungen att erbjuda mig att byta plats så att de dyrt kostymklädda herrarna – varför åkte de turistklass! – kunde föra lasersamtalet person till person. Det handlade om stora pengar som jag skulle åkt första klass för om jag hade haft för maten i turistklassen var oätlig.
Jag är inte – som det kallas – kräsmagad, så om jag säger att flygmaten var oätlig så var den det. Den kladdiga browniechokladkakan gick ner dock trots att jag spillde teet – det som kallas te på flygplan – i pytsen där brownien låg så att det blev chokladsoppa.
Inte mig emot.
Det vet var och en som har läst Mitt första liv.
Gör det nu när den finns i en sådan fin pocket.

***

I gästboken – som jag precis hade bestämt mig för att ta bort – skriver en Anders att han vill ha mer franska skandaler på finistere.se.

“Jag önskar lite bravado från franska kulturlivet i form av referenser till skandaler, passionerade debatter, yviga och/eller originella personligheter. Om det skulle förekomma och du Bodil har lust.
Svenska dito är lite mjäkiga, med förlov sagt.
Vilka människor bör man känna till?
Vilka debattprogram – jag tror du nämnde något.”

Inte mig emot, jag berättar gärna, det gäller bara att hinna.
I Frankrike skjuter man inte mygg med Boforskanoner, här är det andra detonationer och slipade svärd.

Att – enligt råd från A-C – läsa en engelsk tidning för att få veta vad som rör i fransk debatt, tycker jag låter som ett risigt och otillräckligt surrogat för the real thing.

Lär er franska, annars stänger jag gästboken med omedelbar verkan. Kan inte komma på något värre hot – kom ju precis innanför dörren, så nu måste jag packa upp och ägna mig åt tidvattnet.

Bon soir.

Bild: Tommy Östlund

Man behöver inte ens flyga till Sverige för att känna septemberluften, så är det när uppkopplingen fungerar.

Nu flyger jag från det lättskötta bekväma Sverige till strejkernas Frankrike.
Så vem vet när vi hörs igen.
Jag kanske blir stående på Gare Montparnasse med min vackra rosa rullväska. Bara blir stående där tills jag ramlar omkull.
Men om jag känner mig själv rätt – och tyvärr det gör jag – ramlar jag omkull så kommer jag inom kort att ta mig på fötter igen.
Och gå hem till min Atlant.