Fick mail från en i övrigt omdömesgill person som ifrågasatte mitt gullande med personalen på Stadsteatern:
” – blev det inte lite för mycket? Måste man upprepa det tio gånger?”

Jag svarade ungefär att ja, det måste man.
Och att jag hade tänkt ta bort en del av det som den i övrigt omdömesgille kallar för gullande, men att jag lät det stå.

För att så sällsynt är det att man träffar på personer som man överhuvudtaget är i närheten av att vilja “gulla” med så att när jag gjorde det så brydde jag mig inte om ifall det blev för mycket.

Låt stå.

Intressant artikel om Christopher Hitchens i Prospect Magazine.

Varför är Christopher Hitchens så arg, varför bryr jag mig om det, vad håller vi på med och varför.
Därför.
Artikeln om Christopher Hitchens är intressant.

Inom kort lämnar jag min bok till sättkorrektur för slutkorrigering och
vidare befordran till tryck och bindning.

Och sedan kommer boken ut.

“För benägen anmälan”, stod det i recensionsexemplaren förr, det kanske
fortfarande står så, vad vet jag, jag är ingen recensent.

“Anmälan.”

Att skriva sin bok och riskera att bli anmäld för det.

Varning!
Det är fullt med rostiga skåpbilar med aluminiumfolie för fönstren, risiga bilar parkerade hur som helst längs strandpromenaden under platanerna, mina plataner vid min strand och så är det fullt med franska hippies på stranden.
Genomstungna och toviga med ohanterliga långbyxor och negativ attityd, de har kommit hit i sina risiga skåpbilar utan att fråga mig om lov och de hälsar inte på mig.
Jag springer mitt varv, går in och skriver det här och går och lägger mig.
Läser.
Somnar.

Vid tretiden på natten vaknar jag ur en dröm om att min ännu inte utgivna bok recenseras i en svensk dagstidning, negativt och ingenstans i recensionen står det att det är jag som har skrivit boken.
Jag vaknar vid tretiden av hemsk trummande musik så jag stiger upp och ser ut genom fönstret och får se att det är de franska hippies som kom hit i sina risiga skåpbilar och att de dansar som mullvadar i mörkret i sina ohanterliga långbyxor och sina negativa attityder på min strand.

Och jag blir tveklöst medveten om att jag inte har någonting gemensamt med någon människa, att det är omöjligt.
På filten på Gärdesfesterna, i Woodstock, Sturegallerian, på byn i Norrlands inland och fjälltrakter, vid Atlanten – jag är en öde ö och vill inte annat vara, totalt isolerad och fri.
Även om varje tänkande människa – dvs ytterst få – vet att freedom´s just another word for nothing left to lose och inte ens det.

Jag har varit och handlat saker.
Och som vanligt tvingats förstöra tid och energi, händer, tänder och naglar på att försöka få bort streckkodsetiketterna och bryta upp de oöppningsbart hopfalsade förpackningarna.

Det är inget nytt med det.

Jag sa inte att det var något nytt – jag säger att det är fel.
Jag säger att de som klistrar dit streckkodsetiketterna så att de inte går att få bort utan att varan skadas och att de som gjort de oöppningsbart hopfalsade förpackningarna är onda människor.
Hänsynslösa, korttänkta.
Brutala.

Det är inte det att de har gjort en dumhet med att klistra dit de oborttagningsbara streckkodsetiketterna eller falsat ihop de oöppningsbara förpackningarna, det är inte handlingen som är ondskefull, det är människan som gör handlingen.

Du är ansvarig för det du gör.
Allt annat är flum.

Awfulizing, det är ett nytt ord för mig, det är från min nya guru, Dr Livingston. Awfulizing innebär att en person bara kritiserar de omkringvarande, söker fel och brister och försöker ändra på andra människors beteenden för att den awfulizerande anser sig veta bättre.

Jag kommer inte på något bra svenskt ord för awfulizing, tror inte det finns något bättre ord på något annat språk. Ungerska kanske, men det är ännu ett språk som jag inte kan.

På radion i bilen på väg till det stora köpcentret, lunchnyheterna, sportrapporten från Val d´Isère och den så kallade sportjournalisten säger att Anja Pärson är tysk.
Anja Pärson – Allemagne, säger han.
Jag kör ett helt stort extra varv runt det hemska köpcentret, jag måste handla där i dag för att det är det enda ställe i hela departementet där det av obegriplig orsak finns De Cecco-pasta, jag kör det där extra varvet för att höra om den så kallade sportjournalisten kommer att rätta sig eller bli rättad vad gäller Anja Pärsons nationalitet.
Ingen rättelse.
Lunchnyheterna slut, Anja Pärson tysk.

Jag går in i den gigantiska storköpslokalen, den är stor som en hangar för hundratals flygplan, och som vanligt har allting bytt plats – det vill säga ledningen för storköpet har sett till att allting enligt senaste marknadsundersökningar står på annan plats än den där kunden väntar sig att det ska stå.
Hundmaten där marmeladerna och honungen stod förra gången, servetterna där grönsakerna var, något så ångestframkallande som omplaceringen av varorna i den här gigantiska storköpslokalen, som om det inte vore ångest nog i sig själv att handla där.

Jag hittar De Cecco-pastan, den står där tvättmedel och produkter för rengöring stod förra gången, jag vill köpa en burk pesto att ha till pastan men där peston stod har man nu placerat ett högt ställ med böcker om sex. Blanka hårdpärmade böcker om hur man har sex enligt sitt stjärntecken, böcker om hur man håller liv i sitt äktenskap med oväntat sex och böcker om att människor kan ha sex efter sextio, gud förbjude.

Dags för kassan, samma gnagande hat som alltid mot framförvarande kunders sölighet i den här storköpslokalen, checkskrivandet, letandet efter kulspetspennorna, frågandet efter datum, visandet av legitimation.
Det blir min tur.
Jag köper en plastpåse till mina varor, en ekologiskt nedbrytbar plastpåse i tunn grå plast. När jag packar ner De Cecco-pastan i plastpåsen spricker påsen från kant till kant, jag säger till kassörskan att det var en dålig påse och ber om att få en ny.
Varpå jag får, inte en likadan stor ekologisk grå plastpåse som den defekta som jag betalat för utan en liten genomskinlig pytteplastpåse av den sort som ligger i rullar på ICA och som man får ta själv.
Jag visar upp den betalda trasiga påsen, men kassörskan har redan börjat med nästa kund.

Med De Cecco-pastan i famnen lyckas jag låsa upp bilen och komma iväg från det fruktansvärda köpcentret.
På bilradion är det Deux mille ans en histoire, ett historiskt program som sänds varje dag efter lunchnyheterna och alltid handlar om nazister, Klaus Barbie, Hitler och brott mot mänskligheten.

När jag kommer in med De Cecco-pastan glidande åt alla håll får jag veta av grannarna att ombyggnaden av strandpromenaden där vi blivit lovade palmer i stället för de risiga plataner som just nu skymmer havsutsikten från våra vardagsrum – det blir inga palmer.
Inte utanför våra fönster.
Ekologisterna har protesterat mot nedhuggningen av de större platanerna, de som är risigast och i sämst skick och som skymmer vår utsikt.
De mindre platanerna huggs ner enligt planen.
Det kommer att bli plataner och palmer huller om fucking buller och ingen strandpromenad lik den i Nice som utlovats av kommunen.
Les écologistes, säger grannen med avsmak och jag håller med.

Jag har fått kritik för mina inlägg om grävskoporna och gatuarbetet.
Den kritiska personen tycker att svenskar som bor utomlands och klagar på grävskopor inte kan göra det utan att bli stämplade som gnälliga utlandssvenskar.

Det är bara det att min klagan på grävskoporna och gatuarbetet är ingenting jämfört med mina helfranska grannars klagan – den pensionerade militären, Jean, som kan allting – det var han som rådde på Orange för några veckor sedan – och hans förtjusande fru.
I jämförelse med mina franska grannars klagan på grävskoporna och gatuarbetena är mitt lilla gnäll höjt över all kritik.

Skvaller för anglofiler som inte kan komma förbi Martin Amis.

Sedan Pluras bantning, de tjugo kilon han har gått ner, hur strålande han ser ut – jag vill också.
Inte banta, det behöver jag inte, jag är mager (på ett tråkigt och oglamoröst sätt) fastän jag aldrig rör mig och äter fel.
I staden där jag inte trivs har jag slutat gå, jag får panikångest och hjärtflimmer om jag promenerar – jag tar bilen om jag bara ska tvärs över gatan och köpa Le Monde.
Men eftersom jag vill se lika strålande ut som Plura bestämmer jag mig för att följa hans diet.

Det är bara det att man inte får äta bröd.
Inget bröd.
Inget pain tradition, ingen baguette au sésame, inte minsta mandelcroissant.
Inga spannmålsprodukter för då rasar principen med den här dieten.

Låt den rasa.

Sedan jag blev varse spannmålsförbudet är det bara spannmålsprodukterna som intresserar mig: Bröd, pasta, frukostflingor – Cornflakes, Kellogg´s All-Bran Fiber Plus.

Jag står vid de hyllkilometer för frukostflingor som finns i franska storköp – sockerpuffar med extra socker, runda, avlånga och fyrkantiga cornflakes med chokladfyllning eller doppade i choklad, i Frankrike tror man att allting blir bra om det doppas i choklad.
Jag letar efter en knaprig müsli med flingor och russin och nötter som jag absolut måste ha och i dag får jag tag på en.
Tror jag.
Forme & Muesli. Sans sucre Ajouté – utan tillsats av socker.
Perfekt.
Impeccable.

Det är bara det, att när jag kommer till dit där jag bor men inte trivs och har hällt mjölk i en skål och skivat en banan och börjat strö müslin över mjölken och bananen, visar det sig att den här müslin till 99,9 procent består av vanliga mjuka havregryn.
Som man gör havregrynsgröt av i Sverige.

Jag vet att havregryn är spannmål, men mjuka havregryn av havregrynsgrötstyp är inte den sortens spannmål som jag vid den här perioden i mitt liv behöver och – troligen i trots mot Pluradietens diktat – måste ha.