Jag är i Stockholm. Det är i juni år 2005 klockan nio på morgonen.
Mitt svenska pass har gått ut.
Jag är utlandsboende men mitt svenska medborgarskap har jag kvar.

Av skäl som jag inte kan gå in på för då slutar jag aldrig, är jag tvungen att flyga fram och tillbaks mellan Frankrike och Stockholm som en satellit, en jojo, som så mycket rymdskrot. De skäl jag inte kan gå in på är att jag har råkat bli anhörig till en person med fel sorts funktionshinder i Sverige i början på 2000-talet.

När jag i juni 2005 är på väg tillbaks till min igengrodda trädgård i Finistère för att rensa maskrosor – pissenlit – visar det sig alltså att mitt svenska pass har gått ut. Mitt gamla svenska mörkblå pass med guldkronorna och en färgbild på mitt ansikte från år 1995 gäller inte längre.
Jag drabbas av skräck för att inte bli utsläppt ur Sverige.

Air France, det flygbolag där jag samlar pluspoäng till gratisresor som jag med mina fåniga poäng i turistklass aldrig når fram till, påstår att mitt franska Carte Séjour är giltigt för gränspassage inom Europa.
Air France har inte längre några kontor med fysisk personal, stolar och bord, utan finns enbart på internet. Eller per telefon där en engelsktalande anställd uppger att jag kan komma ut ur Sverige och in i Frankrike utan svenskt pass.
Eftersom jag är för gammal för att lita på ett flygbolag som inte finns i den verkliga världen bestämmer jag mig – trots att jag inte har tid och trots att det är juni och högsäsong – för att förnya mitt gamla svenska pass.

Jag tar en taxi till passenheten vid polismyndigheten på Bergsgatan 48 i Stockholm.
Hade jag tid skulle jag gå till fots över broarna till Kungsholmen där pilarna disigt släpar sina flor i Karlbergssjön, men det har jag inte. Jag är i Stockholm som anhörig om någon har glömt.
Jag tar en taxi till polisen på Kungsholmen.

Det är juni 2005 på morgonen, jag kommer till passenheten vid citypolisen på Bergsgatan i Stockholm, det är proppfullt med passbehövande och oräkneliga turnummer före mig.
Jag vill fråga i receptionen om det är möjligt att mitt franska Carte Séjour är giltigt i passkontrollen på Arlanda. Men receptionen i väntrummet till passenheten besvarar inte frågor som gäller passärenden. EJ PASSFRÅGOR !!! står det på en A4-utskrift.

Jag väntar på min tur.
I väntrummet finns två fotoautomater de passansökande till tjänst. Från internet har jag skrivit ut informationen om hur en giltig passbild måste se ut.
Ett fotografi, papperskopia, (digitala bilder kan ej användas) ska lämnas med ansökan och måste uppfylla följande krav:

1. Svart/vitt fotografi är att föredra, men färgfotografi med god kontrast går att använda.
2. Format: 35×45 mm.
3. Avstånd mellan ögon och hakspets måste vara mellan 14 och 20 mm.
4. Fotografiet får vara högst 1 år gammalt.
5. Ansiktet ska vara avbildat snett framifrån, hela huvudet ska vara synligt och får inte vara vridet mer än att båda ögonen är helt synliga.
6. Blicken ska vara riktad mot kamerans lins.
7. Näsans profil och ett öra ska synas tydligt.
8. Bakgrunden ska vara ljus, ansiktet ska vara jämnt belyst och det får inte finnas skuggor i bakgrunden.
9. Pupillerna ska synas tydligt. Glasögon får inte ge reflexer eller skuggor.
10. Huvudbonad får endast bäras av medicinska eller religiösa skäl.

Jag står vid fotoautomaten på Bergsgatan, jag är läskunnig, jag är kvinna, jag tillhör världshistoriens hittills största generation, jag ska klara det.
Fyra svartvita foton kostar sextio kronor, jag går till växlingsautomaten för att växla mina papperspengar i den valuta som gäller – tiokronorsmynt och femkronor.
Växlingsautomaten är ur funktion.
Vänliga medpassansökande tar fram sina portmonnäer och hjälper mig växla mina papperspengar till giltiga mynt.
Jag kammar mig, ser till att mina pupiller är som de ska och går in i fotoautomaten med mitt för passändamål lämpliga ansikte.
Fotoautomaten är ur funktion.
Att fotoautomat två också är ur funktion verkar som ett påhitt ur en ondsint kåsörs fantasi men så är det.

Det är i juni år 2005 på förmiddagen, jag har mellan 14 och 20 millimeter mellan ögonen och jag börjar bli arg.
När det visar sig att godisautomaten enbart innehåller den blinkande texten SELECTA DYGNET RUNT, går jag därifrån. Bestämmer mig för att trots allt lita på Air Frances uppgift att jag kan komma ut ur Sverige på mitt Carte Séjour och lämnar passenheten vid citypolisen på Bergsgatan 48. Men på trappan möter jag en bekant vars könummer står på tur. Vänder och går tillbaks för att smita emellan och kontrollera hur det är med mitt franska Carte Séjours giltighet för utresa från Arlanda.
Eftersom det är min bekants nummer som har kommit upp och inte mitt väntar jag mig att bli skamligen avvisad, men passutfärdaren i luckan är hur tillmötesgående som helst.
Svensk personal är häpnadsväckande vänlig om man tänker på hur den har det.
Jag får ställa min fråga och visa upp kortet – Carte Séjour. Republique Francaise, Communaute Européenne, préfecture Finistère, står det, samma personuppgifter inplastade som de som finns i mitt mörkblå gamla svenska pass med guldkronorna.
Efter en blick på fotot och personuppgifterna säger passutfärdaren att det är upp till flygbolaget om kortet kan accepteras som giltigt för avresa från Sverige.
Jag är utlämnad åt ett strejkdrabbat och för marknadskrafterna utsatt flygbolag utan kontor.

Jag ser framför mig hur jag står i passkontrollen på Arlanda av den svenska passpolisen förvägrad utresa. Jag är fast i Sverige, jag är anhörig, min trädgård i Finistère gror igen, det är juni år 2005 mitt på dagen och jag vet inte vad jag ska ta mig till.
Temporärt.
När jag en tid senare tar könummer på passenheten på Bergsgatan 48 får jag veta att jag har valt den värsta veckan på året för att förnya mitt pass, allt är mitt eget fel, skulden är min, jag är svensk.

Bodil Malmsten
www.finistere.se

Finistère vid Bretagnes atlantkust är ett av världens farligaste farvatten. Det är sådant som bidrar till tjusningen med att leva här. Men att oljan från en utdömd tanker som havererade i höstas i Galicien, tusentals sjömil härifrån, plötsligt ligger i svarta plättar i havsviken när jag ska ta mitt midsommardopp kommer som en vidrig chock.

Så mycket olja, så många klibbiga plumpar, så sega, så svarta. Varje klump en liten landmina med glänsande hinna, var och en fylld av tjockrinnande olja som vid minsta beröring exploderar över stränder och klippor. Oljetankern Prestige som förliste så långt borta, för så länge sedan och nu är mina gymnastikskor förstörda och baddräkten bara att bränna.

Sedan i går har det kommit upp en kungörelse från borgmästaren att allt i mänsklig makt görs för att rensa våra stränder.
Det är bara det att det inte finns några våra stränder längre och ingen att skicka notan för skadegörelsen till.
Prestige betalar inte och inte det statliga oljebolag vars olja transporterades av Erika, ett annat sjöodugligt elände som förliste utanför Finistère 1999. Torrey Canyon, Exxon Valdes, ingen betalar, allt sker off-shore.

Det finns ingen att ställa till svars. Man kan lika gärna åtala en ål. Eller en fjäril, det finns en fjäril som heter Sorgmantel – försök att vidta lagliga åtgärder emot den.
I slutet på åttiotalet var det mycket kaosteori – en fjärils vingslag på ena sidan jordklotet påverkade det som hände på andra halvan, det var en vacker bild som fler än en poet gjorde till sin.
Nu besannas bilden.
Prestige förliser i Galicien (inte nog med det, spanska regeringen skickar ut vraket till havs, låter det gå i kvav och oljan spridas för alla vindar) och här står vi med olja mellan tårna i Finistère.
Efter katastrofen med Erika sändes TV-reklam för oljebolaget vars utsläpp fördärvade kusterna, mördade musslor och måsar, förstörde försörjningen för ostronodlarna och jagade bort turisterna.
I reklamfilmerna sågs rena vågor från ett rent hav skumma mot rena klippor och rena stränder, text och ljud intygade att det här oljebolaget tar hand om den rena miljön. Det här oljebolaget bidrar till den renaste miljö man kan tänka sig – en miljö utan störande liv, inte så mycket som en mussla, en miljö så ren som den ariska rasen enligt Adolf Hitlers idé.
Att jämställa rövarkapitalismen med nazismen kan verka otidsenligt men det ligger nära till hands en dag som den här i Finistère.

Publicerad i DN i slutet av juni 2003.

Sorg.

Före och efter,
det är den enda indelning som finns;
före och efteråt.

Solen lyser in i mitt arbetsrum,
Atlanten glittrar obegriplig,
det flimrar ansikten på dataskärmen.
Barn, föräldrar, familjer, enskilda saknade.

Innan/ efteråt
och avgrunden som öppnar sig däremellan.

All vår vardagliga väntan, någon dröjer,
all vår ängslan.
Det som kunde ha hänt.
Och så händer det.

Den stora vågen kommer.
Allting blir tyngdlöst
tyst.

Det är efteråt.

Vi som blev skonade skäms.
Sträcker fram våra meningslösa händer.
Vi är här,
försöker vi säga.
Utan att begränsa vad vi menar med här.

Före – efteråt.
Det enda som finns
är det obeskrivliga avståndet mellan
innan det hände
och när det har hänt.

Är det någonting jag kan göra?

Vi som blev skonade –
ska vi känna lättnad?

Vi är här.

Kunde vi upphäva avgrunden mellan
innan och efteråt,
skulle vi göra det
men det kan vi inte.

Kan vi inte spränga väg till ett rum
där sorgen är portförbjuden
ska vi hålla tyst.

Våra intetsägande armar.
Vi vill bara hjälpa.
Vi är här.

Världen deltar i sorgen, står det.
Så går det inte till.
Sorgen är inte tillgänglig
för världens allmänna deltagande.
Sorgen är enskild och personlig,
sorgen är bara din.

Världen kan bara fortsätta
som om någonting hänt.

Det har hänt.
Jag är här.
Vi är här.

Är det ingenting jag kan göra?
Ingenting?
Vi är här – det vet du.

Jag kan inte dela din sorg;
den är odelbar, hel.
Jag är den skonade delen av dig.
Jag vill bara säga att vi är här.
Vi omger dig.

Innan och efteråt.
Det där ögonblicket innan.
Den där evigheten efteråt.

Jag ber inte om ursäkt för att mina ord är så små.
Jag vill bara säga det en gång till:

Vi är den del av dig som blev skonad.
Vi är här.

Ur Priset på vatten i Finistère.

Inga baksidor var min föresats när jag började med trädgården.
Absolut inga baksidor.
Eftersom trädgården är så liten är min fasta föresats att varenda kvadratcentimeter ska vara framsida.
Ingenstans ska någonting knuffas undan.
Skräp ska genast brännas eller komposteras, men efter mitt första kompostnederlag har jag inte kommit igång med någon ny kompost. Den första komposten blev bara en enda stor mögelsvamp bakom trädgårdsskjulet.
Bakom, på baksidan av.
Med vad rätt inrättar jag ögonblickligen hierarkier? Vad är det som säger att sidan med dörr är framsida och den utan dörr är baksida?
En långsida av trädgårdsskjulet vetter mot en obebyggd bit mark.
Där ligger upprivet ogräs, apelsinskal, två döda mimosaträd, ett par trasiga gummistövlar, några kartonger, en trasig plasthink och veden till nästa vinter.
Skräp skräp skräp.
Det är ingen som lider av det eftersom markbiten på andra sidan staketet är obebyggd och avgränsad av häckar och träd.
Att jag gjort baksida där är det ingen som lider av.
Utom jag.
Detta oskick att säga att ingen lider av det när jag lider.
Det är som att säga att det är ingen hemma när man själv är där.
Eller:
Det är ju ingen som ser, när sängen lämnas obäddad, disken framme och man låter sig själv förslummas.
Detta förintande av sig själv, det livsfarliga förnekandet av att man själv är där, att man finns även när ingen ser det.
Jag lider av den baksida jag själv har skapat alltså måste den bort.
Jag utsätter mig själv för lidande, för brist på respekt.
Det är bara att skapa om baksidan till framsida, det är bara att börja om.
Att börja om är människans uppgift på jorden, att börja om är att vara människa, att vara ingen kan bara den kosta på sig som är död.
Inga baksidor.

Texten skrev jag någon gång i början på år 2002.
Bilden tog jag i går.

Formmässig eftertanke:
Jag vet att bild och text inte bör säga samma sak, men vad då bör?
Bör och borde, jag bör och jag dör – jag borde spela in fler ljudfiler, jag borde skriva min roman, mitt filmmanus, ett tacktal till Ivar Lo-priset, en antitanttext, jag borde ringa rörmokaren, jag borde vara mindre panikbenägen, jag borde vara en bättre släkting, men nu är det inte så till dess ändring rapporteras.

1.
Där jag var barn i en by i Norrlands inland och fjälltrakter läste alla Gårdfarihandlaren av Ivar Lo. */
Jag var nio år när jag läste den första gången och nu läser jag den igen.
Det är samma bok, jag är samma person */men av boken minns jag ingenting. Utom lämmeltåget; det lämmeltåg och dess följder som Ivar Lo med sådan humor och självironi beskriver, ett lämmeltåg likt det som en gång drog genom vår by, lämlar lämlar lämlar.
Något annat minns jag inte och inte att det var en så rolig bok. Min humor som nioåring låg mer åt det roliga i att se ett ägg ploppa ut ur rumpan på en höna än åt Ivar Los stilistiska komik. I vilket fall läste jag så fort att jag bara hann uppfatta det tydligaste, det jag mest kände igen.
Jag hade just upptäckt hur orimligt mycket böcker jag var tvungen att läsa innan puberteten slog till och allt blev förstört.

Den här gången läser jag noggrant och metodiskt, stryker under och för in på datorn.
Jag upptäcker att boken handlar om en man som är besatt av idén att bli författare och jag ställer mig samma fråga som alltid – hur kan någon vilja bli det?
Det är samma fråga som man ställer sig inför brottslingar – av alla som växt upp under usla förhållanden är det bara en bråkdel som mördar och stjäl.
Varför just han?
2.
”Stuff I´ve been reading” är en bokspalt där den brittiske författaren Nick Hornby varje månad noterar vilka böcker, klassiker lika väl som nyutgivna, han fastnat för och varför.*/
Han skriver om vilken sorts läsare han är och han förmedlar – detta sönderkramade ord – lust.
Nick Hornby är en skarpsynt och passionerad läsare, men hur entusiastisk han än blir förlorar han aldrig sig själv, han vet varifrån han läser, vem han är.
3.
Att läsa är som att öppna ryska dockor.
Du öppnar en docka och hittar en ny docka och inuti den ännu en och ännu en. Och innerst den minsta dockan, den som är solid, den som är kärnan till din identitet som läsare.
4.
När kulturjournalisten Janet Malcolm i sin kritiska resa ”Reading Chechov” skriver att alla har sett Körsbärsträdgården (och Onkel Vanja*/) – den sortens sociala markeringar missar inte Nick Hornby:
”Det är kanske inte rätt tillfälle att fråga sig vad ”alla” betyder här, ändå tar jag mig rätten att förundra mig över i vilken värld våra intellektuella lever – ”alla” har inte sett en fotbollsmatch eller ett avsnitt av Seinfeld, än mindre en rysk artonhundatalspjäs.”
5.
Gårdfarihandlaren är en bok för Nick Hornby, det är bara det att den är på svenska.
Jag bestämmer mig för att översätta boken när jag råkar ut för en av de datakatastrofer som en modern författares liv består av – ett klick i fel ruta och programmet raderas från hårddisken.
Jag förbannar datasamhället.
6.
Inte för att det var bättre förr, det var inte bättre förr, det var hemskt.
Att vara författare förr var ett suddande, klippande, klistrade, tejpande och ett hamrande på skrivmaskiner som numer bara så kallade kultförfattare har kvar.
Kopior bleknade, manuskript kom bort.
Tippex! Karbonpapper!
Bläckhorn, gåspennor, folk skrev i sand.
I klostren i det gamla Ryssland gjorde man bläck av järnskrot enligt följande recept:
Bark från ek eller ask samlas, kokas i kopparkärl till dess vattnet ångat bort. Saven fylls på och kokas på svag värme tills det tjocknar. Blandas med järnskrot kokat i ättika eller kålsoppa. Massan mals, silas och blandas med honung, öl eller rödvin, hälls upp i kärl för förvaring i mörker, där det får stå i fyrtio dagar under ständig omröring.

En skrivare i ett kloster i Ryssland på femtonhundratalet fick inte föra pennan om han inte själv hade tillverkat sitt bläck.
Det var självklart att det var en han.

Jag ser framför mig Montaigne vid sin pulpet i sitt torn, de egyptiska skrivarna med korslagda ben och papyrusrullar och Ivar Lo som spottar på en anilinpenna och skriver på en påse.
7.
När jag var barn i Jämtland på femtiotalet hände det att det kom gårdfarihandlare till byn.
Inte på cykel som Ivar Lo-Johanssons, de kom i bilar av märket Opel Rekord och sålde sina trådrullar, tvålar, hakar och hyskor, hålfotsinlägg och långkalsonger.
Jag minns att min syster och jag fick broscher i plast föreställande terrierhundar.
Jag har i stort sett samma minnen som Ivar Lo.
Jag minns när tattarna kom i sina vagnar och slog läger vid bäcken och kom upp till byn och förtennade kopparkärl.
Om de stal äggen från under hönsen minns jag inte, men jag tror mig minnas att jag såg en av tattarungarna pissa i snön bakom storlagårn. Om det inte var jag.
Varje försommar skurades storlagårn.
Alla familjer som hade kreatur där gjorde det tillsammans, ungarna också.
Kättarna togs ut, såpvattnet ångande.
Min barndom kan beskrivas som en orgie i nostalgi, det kan inte Gårdfarihandlaren.
Ivar Lo har den grabbnäve grovsalt som krävs för att göra litteratur av det sötaktigt förflutna, den distans och känsla för fars som behövs för att skildra ungdomens förorättelser utan att falla i kränkningens fälla – att tycka synd om sig själv.
”Du ska inte gå omkring och känna dig kränkt av livet”, skriver Strindberg.
Som om han inte visste att det är hanteringen av detta icke nedbrytningsbara ämne som avgör kvalitén hos den författare som är född kränkt.
8.
En av många skillnader mellan mig och Ivar Lo är den att Ivar Lo-Johansson genom sitt författarskap sökte ära och namnkunnighet. Han ville skildra sin verklighet, sin klass; drivkraften, pressen kom nerifrån men själv ville han uppåt mot äran och erkännandet av sin samtid och eftervärld.
Medan jag skriver för att få det gjort. För att jag inte vet vad annat jag ska ta mig till.
Tror jag tills jag får Ivar Lo-priset och det visar sig att äran och erkännandet är precis vad jag vill jag ha.
Eftervärlden skiter jag i men erkännandet från min samtid kunde inte få en lämpligare mottagare än den jag är i dag.
9.
I skrivande stund upptäcker jag att det finns en översättning av Gårdfarihandlaren. Den skickar jag med prioritärpost till Nick Hornby så att han vid första tillfälle kan ta upp den i ”Stuff I´ve been reading.”
10.
Ur ”Peddling My Wares”, översättning Rochelle Wright. */

Since I planned to be a writer, I´d started by chopping down trees in the great forest for pulpwood…The pulp would be turned into paper for books. My inner eye transformed the trees I chopped down into novels, poems, plays…

”I´m going to be a writer, I said.
” Who, you?”

*********************************
*/
”Gårdfarihandlaren” är utgiven av Bonniers. ISBN: 9100573795
*/
”Mitt första liv”, Bodil Malmsten, förlaget Finistère. ISBN: 91-88748-77- 4
*/
”Stuff I´ve been reading” finns i den i övrigt umbärliga amerikanska kulturtidskriften ”The Believer.”
”The Polysyllabic Spree”, fjorton av Hornbys kolumner i bokform, McSweeney´s. ISBN: 1–932416– 24-2
*/
”Reading Chechov”, Janet Malcolms kritiska resa är utgiven av Random House; ISBN:0- 375 – 50668-3
*/
”Peddling My Wares”, översättning Rochelle Wright, Camden House. ISBN: 1571130152
***
Tacktalet även publicerat i Aftonbladet.

Det var länge sedan det låg någon publicerad text på finistere. Dags för det:

”Varför är du så arg, Bodil Malmsten?”

Jag är inte arg. Jag är upprymd och tacksam för att jag lever i en värld som är mer komplicerad än jag själv.
Jag är lycklig för att jag finns och förvånad över att få vakna i ett hus där det kommer vatten ur kranen och värme ur elementen, att jag kan stiga ur sängen utan fruktan för att bli ihjälslagen för att jag är den jag är.
Jag är varken negativ eller positiv, optimist eller pessimist, jag är ingetdera och både-och.
Jag är lika mycket för som emot. Precis lika mycket som jag hatar älskar jag – exakt lika mycket enligt godkända normer och vägt på elektronisk våg.
Jag är lika mycket anti som pro.

Jag är anti indelning i åldrar, kategorier, kön.
Jag är en kvinnlig författare över sextio, men jag tillhör inte författargruppen kvinnor 60+. Den enda grupp jag tillhör är min blodgrupp och den vet jag inte vilken den är.
Jag fruktar gruppen mer än allt och alla grupperingar.
Jag är mot familjen som maktfaktor men för individerna i den; jag älskar min familj – hela mänskligheten – men många människor har jag väldigt svårt för. Som Snobben: ”Jag älskar mänskligheten, det är folk jag inte tål.”
Men inte alla, inte hela tiden, inte alls.
Alla som respekterar säkerhetsavståndet älskar jag, bilister på landsväg, folk på tunnelbanan, i kön på apoteket.
Hierarkier hatar jag.
En kvinna i toppen eller inte – det är maktstrukturen i sig jag vill åt.

Till media är jag mest antipatisk, kvällstidningar och kultursidor, ledare.
Jag älskar när tidningen kommer på morgonen men jag hatar det mesta som står i den.
Men en enda välskriven artikel, en relevant recension, en vass och rolig TV-krönika, en understreckare, en meningsfull kolumn och min motvilja övergår i eufori och kärlek som förlåter allt.

Jag älskar Finistère, min steniga trädgård, mina gamla grannar och deras barnbarn.
Mullvadarna, tidvattnet och klipporna, stränderna och Atlanten, men också den av korsdraget vid kassorna ständigt förkylda personalen på snabbköpet Shopi i min lilla stad.
Jag är mot Nicolas Sarkozy, Frankrikes inrikesminister, och allt vad han står för, hårdare tag och pang på de svagare.

Jag älskar franska filmer som Mitt hjärtas förlorade slag och I andras ögon.
En kärlekshistoria av Roy Andersson och Giliap älskar jag.

Jag hatar franska bilförare.
Jag älskar ett rödvin som heter Fitou. (Av skäl som jag inte behöver gå in på kan jag bara dricka mycket små mängder vin men när jag gör det dricker jag Fitou.)
Jag älskar Falu rågrut och Falbygdens Herrgårdsost.

Stockholm, området runt Odenplan älskar jag, väderlekarna som växlar, årstiderna. Jag älskar att flanera där och uppfinna ärenden, smita ifrån mina uppdrag och plikter.
Jag är glad att jag har mina uppdrag och plikter men det tar emot att utföra dem.

Jag älskar snö.
Den enskilda snöflingans skönhet och det stilla snöfallet en eftermiddag i december när man hade glömt bort hur stilla och underbart ett snöfall i december kan vara.
Utsikten över Oviksfjällen älskar jag, den eviga snön på Åreskutan, men den mörkblåa ödsligheten mellan gårdarna fruktar jag.

Jag älskar att städa. Att stryka rena kläder. Saker som fungerar. En handdammsugare för brödsmulor, en amerikansk polisserie som heter The Shield.
Förpackningar hatar jag och sladdar och bruksanvisningar med mikroskopiska bokstäver på femton språk, menyer som man inte fattar när man byter mobil.
Att det i teknikens år 2006 krävs separat digitalbox för att få in TV-kanaler där det bara sänds skräp förvånar mig.

Jag förstår inte hur bananer kan vara så billiga, men jag vet varför.
Det finns ingen rättvisa och det är tråkigt.

Jag hatar inte dem som tycker annorlunda än jag och det gör de flesta. Inte minst jag.
Jag vill inte ha medhåll, jag vill ha – ja faktiskt, respekt.
Och jag är inte arg, även om det händer.

Här är novellen som finns i julnumret av Situation Sthlm, de hemlösas tidning. Novellen är ganska lång så vore det jag som skulle läsa den så skulle jag skriva ut den. Om jag hade en skrivare som fungerade.
Edvard är i stort sett samme Edvard som i pjäsen Tryck stjärna på Dramaten (och i boken som pjäsen var baserad på: För att lämna röstmeddelande tryck stjärna.)
Edvard kommer att komma tillbaks på Dramaten, en monolog som jag har börjat skriva för Peter Engman. Med lite tur kommer det också en långfilm med Edvard. Eller Eddie som han hette i det som han själv aldrig kallar för sitt föräldrahem.

Edvard, december 2006

Det snöar över Vasaparken, spåren efter min hund och efter mig fylls igen. Som om vi inte gick här nyss, som om vi inte gör det just nu.

Folk som pratar om hur synd det är om de ensamma, hur många sorgliga hushåll i Stockholm som bara består av en enda stackars singel!
Låt de där ynkliga ensamma flytta in där jag kommer ifrån, en kväll räcker, en halv dag. Att aldrig få vara ensam, aldrig fredad, aldrig få stänga dörren om sig. ”Du smäller inte i dörrar i vårat hus, inget smussel här, håll tyst som vi eller dö.”

Nyckeln i dörren. Aldrig ett ”hej är det någon hemma”, aldrig ett ord.
Jag med läxorna i matvrån, musklerna som drar ihop sig, huden krymper, blir syntetisk, inte nedbrytbar.
Aldrig ett ”tjena Eddie”, aldrig ett ”hur går det för dej?” Nej det var ”hit med mjölken”, aldrig ett ”Eddie, kan du vara snäll och…”
Dom där förstörda händerna som försöker greppa om mjölkpaketet. Labbar som aldrig tinar upp, djupfrysta, blålila. Nariga, såriga, naglarna svartblåa, bortklämda. Inget mer med det.
Inte ett ord om det.

Fick han jobb på andra sidan stan var det bara att sätta sig i bilen vid fyratiden på morgonen, jobba ute i minus tjugo, halka omkring på taken, inget val. Han var slav.
Hon också och ännu längre ner, byggstäderska, barackfnask, mindre värd än en gråsugga.
Men var det någon av dom som sa att det var fel, som sa någonting, som krävde sin rätt? Som gick ut i strejk som morfar Olof Emil och de i Ångsele.
Mer i plånboken, att slippa dra åt svångremmen, det var vad dom fick för att hålla käften, dom begärde inte mer.
Varuvagnarna på Kvickly i centrum på lördagarna, dom hade kunnat hålla ett medelstort land i Afrika med mat i en månad, sen satt dom vid TV:n hela helgen tills de dog.

Jag sa aldrig pappa och mamma, jag gjorde som dom – jag sa ingenting.
Jag dömer dom inte – dom dömde sig själva – och jag föraktar dom inte, deras självförakt var så stort att dom omöjligt kunde se det. När något är för stort är det osynligt som alla vet.
Dom var blockerade av det, men hur skulle någon av oss ha kunnat formulera det?

Att ta livet av sig är inget rop på hjälp. Att ta livet av sig är att veta att du kan skrika tills du tappar rösten, ingen kommer att hjälpa dig för det måste du göra själv och det kan du inte. Inte just då men det vet du inte.
Du tror att du inte kan leva men du har fel.
Du har fel.
Gör det inte.
Om en månad, en vecka, några dar, ett år – kommer det att vara annorlunda.
Det kommer att vara annorlunda men du är inte med. Är du död är det för sent.
För sent – det fulaste ordet på alla språk, too late.

Att dö, det är ingenting, men att leva, att ge sig ut i en stad, i ett land, på sjön, att flyga till Shanghai, till Söul, att lära sig hur man får tag i pengar utan att åka fast, att ge sig in på det här livet, att lära sig allt som krävs för att leva och jag menar leva, inte överleva, existera som en krukväxt – de där svärmorstungorna som de hade i lägenheten, vassa avlånga blad, svärmorstunga. Eller gummiplanta, synadenium grantii. Gummiplanta – det var en växt för dem.

Snart är det jul, jag är på väg ner på stan för att köpa julklappar åt min familj – mina barn, min fru.
Vi har flyttat in i en etagelägenhet vid Mosebacke torg ovanför Slussen. Högt ovanför allting och nytt, arkitektritat. Stora rum åt oss allihop var och en.
Emily är sexton, snart sjutton, Max är tolv. Terese är som jag, fyrtiofem, vi har hund, den här hunden – en bullterrier som heter Pig.
En fri människa kan inte ha hund, sa Strindberg, look at me, August, jag går genom Stockholm med min hund, det snöar.

Det finns ingen vackrare stad än Stockholm när det snöar, jag har varit i alla de stora städerna så jag vet. Stockholm är den vackraste staden i världen när det snöar en eftermiddag före jul. Skeppsbron, Strömbron, Grand Hôtel som skimrar på andra sidan kajerna, jag går genom Kungsträdgården med Pig. Sveavägen där Palme dog i onödan, Stadsbiblioteket i snöfallet, Odenplan.
Jag var hemma i Vasastan så länge det varade, trean en halvtrappa ner på Sankt Eriksgatan – Edvard bor inte här längre och inte hans familj.

Jag var programmerare på Ericsson tills de skar ner sista omgången i slutet på 2003 och jag fick gå. Fick gå, få gå, jag blev tvingad att gå, så jag gick. Ericsson hade över 145 000 anställde när de började skära ner 2001 och mindre än 60 000 i början på 2004.
Första omgångens nedskurna fick generösa avgångsvillkor, framtidsforum hette det, minst ett års full lön innan de behövde gå till A-kassan, sedan blev det värre för varje gång till sista omgången när jag alltså jag skars ner.
Det intressanta är att en kort tid efter det att jag blivit varslad med usla villkor kom de tillbaks och erbjöd mig att få tillbaks jobbet! Med löneförhöjning.
Men det intressanta med det var att då hade jag redan anpassat mig efter verkligheten, flexibel och blixtsnabb. Aldrig bli offer, vad som helst utom det.
Tillbaks, det ingår inte i min profil.
Se bakåt och du kommer inte framåt. Och att det är enkelriktat – det råder det ingen oenighet om. Livet.
Titta bakåt och du faller.
Nostalgi och grämelse, något har du alltid förlorat, av någon är du alltid kränkt.
Förutsatt att du tillåter det.

Jag har ingenting att jämföra med men jag älskar Terese och Max och Emily mer än allt i världen, lika mycket som livet i sig självt.
De vet inte vad jag tänker, vem jag är, men de älskar mig.
Till och med Emily stannar lika gärna hemma och ser på DVD med familjen, som att gå på klubbar eller vart det nu är hon går.

Det snöar i Vasaparken, snö ovanför hundrastgården, snö på marken, luften är full med snöflingor, snön faller men aldrig jag och inte min hund. Stora vita lätta flingor, Pig som slickar i sig snöflingorna, han sträcker ut tungan och låter flingorna lägga sig där och smälta, han har inte bråttom, han ska ingenstans.
Snöflingorna smälter på hans rygg, det ångar om min tjocka hund, vi värmer opp världen.
Jag sträcker ut tungan själv och låter snöflingorna stinga lätt, som champagne, jag är så lätt, svävande.
Jag tillhör ingen här i Vasaparken åtta dagar före jul, ingen äger mig, ingenting och ingenting tillhör mig. Inte Pig, inte mina barn, inte Terese, inte etagevåningen vid Mosebacke, ingenting utom snön.

De där som säljer de hemlösas tidning utanför Åhléns på Odenplan – hade jag inte haft matematiken hade det varit jag.
Haft?
Jag hade ingenting. Inte till godo, absolut ingenting. Ingenting utom en mattelärare i mellanstadiet som tyckte att du Edvard, du har begåvning för matematik, du är en naturbegåvning. Du ska söka till Teknis när det blir dags, hon hjälpte mig med papperen och jag kom in.

De som säljer Situation Sthlm, det kunde ha varit jag, det är jag.
Alla som har en halv hjärncell vet att det är så. Att det är turen som avgör, ingenting annat.
Du hade tur. Och du och du och du. Men inte du.
Jag hade tur.

Att jag inte sitter på Kumla som Jamel, min kompis från kvarteret, från hell, det är min förtjänst. Det är för att jag har kunnat ta till mig det jag fick hemifrån – ingenting.
Det är för att jag har kunna processa det till min fördel, Jamel hade en annan sits. Han fick inte chansen och spårade ur.
Det är Jamel som sitter på Kumla, inte jag. Jamel som ska återinpassas i samhället efter sitt straff, Jamel som får utbildning i Cognitive Skills, Våga Välja och föräldrautbildning.
Jag slog upp det på Google, med Jamel har jag ingen kontakt.

Från det jag lärde mig cykla cyklade jag alltid omkring för mig själv därute, utanför allting och alltid ner till radhusområdet där radhusmänniskorna bor, de som var finare än oss, än såna som vi. Jag såg människor sitta tillsammans under sina kökslampor och samtala, jag såg deras munnar och hur de såg på varann. Hur alla kämpade med att hålla ihop sina gemenskaper, att de var utbildade för det, att de förstod vilket jobb det är att inte ge upp.
Att de inte var slavar, inte var tjocka djur.
Jag var åtta, tio, tolv år och jag fattade redan då hur skört det är. Ömtåligt. All den där otryggheten.
Du måste kunna se det utifrån, du måste klara av att vara ensam för att kunna vara trygg i ditt liv. Inte så där hotad, så där rädd som de i radhusområdet.
De har väl byggt en mur runt det nu, ett elstängsel, videokameror och väktare natt som dag.

Jag har aldrig kunnat säga hem utan att veta att det enda hem du har är du själv.
Du är ditt enda hem.
Aldrig den där lägenheten på en trappa i helvete, smällbärsbuskarna nedanför matvrån, dom där två i sin bruna soffa framför TV:n, åderbråcksbenen på puffarna, dom förstörda händerna, kropparna.
Du smäller inte dörrar i vårat hus.
Och aldrig att dom vände sig om och såg på mig när dom sa det.
Och det var bra.
Hade jag blivit född hos några andra, hade jag varit önskad och planerad av några som hade kärlek över, så hade jag inte lärt mig något.
Jag hade trott att det finns skydd, att man kan vända sig till andra och få hjälp med det som man måste hjälpa sig själv med.
Jag hade gått på det.
En människa är inte en, du är oräknelig och den dag du kan styra dig själv kan ingen styra dig utifrån.

Jag hade kunnat bli bitter, då hade jag lika gärna kunnat vara död.
Att bli bitter är en felaktig tolkning av en oskattbar erfarenhet.
Trygghet! Att vara så lättlurad, så godtrogen. Du sitter upp över öronen i ruinerna efter det som kallades folkhemmet och svamlar om otrygghet i stället för rättvisa.
Du är inte tryggare än en snöflinga.

Snön faller över Vasaparken, varenda flinga singlar oavskiljbar från de andra, flimrade och varm i ljuset från gatlyktorna, hela den mängden av små lätta enheter som snöfallet är, den enskilda flingan särskild och separat och ingående i hela snöfallet.
Stillheten och ljuden som är mjuka, dämpade, angenäma. Sirénerna från ett utryckningsfordon, änglar som blåser sina toner på julkorten med bladguld och rött.

Den här tiden före jul i Stockholm, all kärlek som fyller luftrummet över stan, det är faktiskt så.
Min klumpiga hund i snöfallet, hur han skuttar enligt sina förutsättningar, han vet inte vilka de är, vad han kan och inte kan, det är skillnaden på min hund och mig.

Himlen är full av snö, det är inte ett litet tillfälligt snöfall, det kommer att snöa länge, snöröjningen kommer att få ett helvete, det är som det ska vara.
Jag har mitt hem att gå hem till, en krok att hänga upp rocken på, en handduk att torka av Pig med. Terese är kanske hemma, i så fall ropar hon ”är det du” och kommer ut i hallen och möter och jag säger ”ja”, som man gör utan att tänka på det.
Och så känner jag en sådan lust att inte gå hem. Att stanna ute i det här lätta snöfallet, snöflingan är lätt men fallet är tungt, stora mörkblåa snömoln som sprider sitt innehåll flinga för flinga över mig och min hund i Vasaparken.

Min lust att inte gå hem – en sådan skamlöshet, möjlig enbart för den som äger vad han trots allt vet är hans hem.

Ett oändligt ögonblick, säger man, och så är det.
Bara ögonblicket är oändligt. Det finns ingenting annat än det här. Den här snöflingan.

Här är kåseriet från Red Pages, en gratistidning vars första nummer delades ut i Stockholm i december 2006.
I mailet med beställningen står det:
”Utgångspunkten skulle vara att njuta av livet, att uppleva och göra saker.”

Fattas bara!
Utgångspunkten kan ju inte vara att man ska lida och missa saker.

Nu ska jag ge några exempel på hur man till rimligt pris njuter av livet i Stockholm respektive Finistère.
I Stockholm – stambuss 2:
Stig på vid Vanadisvägen men inte i anslutning till skoltiderna. Ta en fönsterplats i färdriktningen. Sitt sedan där och livsnjutningen kommer av sig själv. Strömmande.
Själv brukar jag ha kärlekshistorier med små barn i barnvagnar.
Kommer det inga små barn i barnvagnar att vinka till och leka kurragömma med brukar jag skriva ner vad medpassagerarna säger i sina mobiler, något liknande går inte att hitta på. Fantasi räcker ingenstans om man vill försörja sig som fri skribent. (Fri? Låt det bara betyda att jag aldrig har haft ett riktigt jobb.)
Stambuss 2. Hur passagerarna ser ut, hur de är klädda och hur de beter sig. Vilken procentdel ser missnöjd ut och hur många ser ut som om de nyligen haft sex. Medpassagerarna på 2:an kan vara en källa till glädje och njutning, men grupper av ungdom är tortyr.
För att kunna njuta av livet på stambuss 2 måste du ha förmågan att gå upp i det du ser genom fönstret, att bli det du ser från din plats – inte den som sitter där.
Birger Jarlsgatan mellan Eriksbergsplan och Kungsgatan, vad det går på biografen Zita, vad som skyltas på Rönnells antikvariat och Hugo Boss.
Stureplan. Om det är sommar, att försöka se om Kjell sitter på uteserveringen till East.
Men det är inte sommar, det är snart jul. Gift dig aldrig med någon som du inte kan tänka dig skilsmässan ifrån.
Om det snöar – utsikten över Nybroviken när bussen svänger från Birger Jarlsgatan mot Norrmalmstorg. Vimlet mot Hamngatan beroende på tidpunkt, det myckna vimlandet vid den så kallade rusningstiden, det stillsamma vimlet däremellan.
Snöflingorna som singlar oavsett.
Kungsträdgården, Gamla stan. Slussen, Katarinavägen.
En så vacker stad och så gott som gratis.

I Finistère är allting gratis så länge man inte går på FNAC – Atlanten, tidvattnet, klipporna, grannarna. De murgrönsklädda stenmurarna och trädstammarna. Stormarna, mullvadarna.
FNAC är små varuhus för böcker, skivor, DVD och hanterlig elektronik som finns i Frankrike. Turligt nog ligger mitt närmaste FNAC i ett annat departement, departementet Morbihan. Morbihan betyder det lilla havet.
Bara en sådan sak.

Hyra video.
I Finistère på Espace Vidéo, i Stockholm på Videomix vid Odenplan eller Vanadisvägen, jag hyr per vecka, tio, tolv filmer per gång.
Det finns alltid filmer du inte har sett.
Du tror att du har sett allting men det har du inte.

Stockholms stadsbibliotek!
Att säga Stockholms stadsbibliotek är inte att nedvärdera Norrköpings eller Göteborgs.
I Finistère kostar det att låna böcker.
Inte mycket men avgiften gör att det inte är gratis som det är på Stockholms stadsbibliotek. En så vacker byggnad och den innehåller allt. Förutsatt att du inte är en av de otroligt sorgliga människor som inte är intresserad av någonting finns det hur mycket som helst för just dig på Stockholms stadsbibliotek.

Mat?
I Östermalmshallen hos fiskhandlaren vid väggen längst bort från porten mot Östermalmstorg finns det en skaldjursceviche som kostar 45 kronor/hg. (Ceviche är rå fisk som man äter den i Portugal och Sydamerika. Länk till recept för den som är utom räckhåll för Östermalmshallen:
Det kan låta dyrt med 45 kronor/hg för skaldjurscevichen men det behövs inte mer än ett hekto.
Hur många man än är.

MEN DET JAG NJUTER MEST AV var jag än är, det som får mig att känna en kärlek som övervinner allt – det är människor som svarar.
På mail, på brev, på telefon. I samtal.
Vad svaret innehåller har inget samband med den njutning som jag erfar av själva svaret i sig.

…
Det är stor brist på Ryszard Kapuscinski i världen och passar han sig inte blir bristen total.
Eftersom han på sina resor i Afrikas inre, Sydamerika, Herodotos fotspår och det före detta Sovjetunionen, utsätter sig för samma villkor som lokalbefolkningen, löper han samma risker, han vet, men det hindrar honom inte.

Där stamkrigen blossar upp och pesterna härjar, där knarklorderna och vapenhandlarna härskar – Ryszard Kapuscinski är där för att skriva om det. För att beskriva det inifrån – så här är det att vara den som är utsatt för det här.

Ingen kan beskriva hetta som Kapuscinski, den dödliga hettan och väntan i en övergiven stad i ett övergivet land, mattheten, den skoningslösa solen. Ingen som Ryszard Kapuscinski, han borde besinna att han är så få.

Det är inte bara att han gör det, att han är där, att han berättar om det – det är hur han berättar det, med vilken skönhet och litterär stil. Sorgen och humorn i samma mening, med samma ord.

Det händer att Ryszard Kapuscinski är hemma hos sig i Polen, så hemma han nu är, jag tror att för Kapuscinski är hemma större än så.
Men någon gång måste han vila upp sig från den brännande solen, någon gång måste han svalka av sig innan han ger sig ut igen för att berätta om hur det är.
Någon gång är han i sitt arbetsrum, ett vindsrum där det sitter ett tidningsurklipp på en takbjälke, någon gång är han där under takbjälken tillräckligt länge för att läsa rubriken, rubriken är:
World is very big trouble.

Läs böckerna.

Paulo Coelho har en shaman. I artikeln THE MAGUS – The astonishing appeal of Paulo Coelho i The New Yorker den 7 maj , säger Paulo Coelhos shaman att fula kvinnor betyder otur/olycka.
“Ugly women are bad luck.”

P.S.
Jag hade stavat Paulo fel. Men nu är det rätt.
D.S.