Putin får hederslegionen av Jacques Chirac.
Som alltid när jag drabbas av inrikespolitiskt raseri och försöker skriva om orsaken blir det inte bra.
Inte tillräckligt bra.
Bengt Westerberg, förbarma dig över oss. S´il te plaît Fredrik Reinfeldt. Snälla.
”He turns out to be a really powerful guy! He raped 10 women!… We all envy him.”
Enligt en av de vid kommentarens fällande närvarande trodde man inte sina öron.
Kreml skyller på översättningen.
Min egen förutfattade mening är att ingenting förvånar mig.
Läs Anna Politovskajas bok: Putins Ryssland.
Jag kommer hem (till där jag bor när jag är i Stockholm) efter en lång dag med media; givande möte med Marianne Rundström i Gomorron Sverige, flams med Lantz i P3 och P4 Extra med Christer Engqvist.
Där ligger jag, skamsen och trött på soffan, när jag äntligen läser en artikel som jag länge tänkt läsa, Rules of Engagement av William Langewiesche i Vanity Fairs novembernummer.
Jag ligger på soffan i Vasastan och ser på bilderna av de unga amerikanska marinkårssoldaterna i Irak och jag läser om det som obönhörligen hände i Haditha den nittonde november 2005.
Med möda och stegrad sorg läser jag.
Jag läser noggrant, jag förstår inte allt men jag förstår tillräckligt och lika bra som vilken annan någorlunda engelskläsande svensk.
Jag förstår mer än jag någonsin har förstått om kriget i Irak, om kriget som det kan bli, jag förstår mer än jag vill förstå, än jag kan ta in.
Jag förstår mer än vad jag orkar, men jag måste och du också.
Le Monde den 17 november och Le Figaros bokbilaga den 16 november, köpta i Pressbyrån på Odenplan.
I Le Figaro en recension av Anna Politovskajas postumt utgivna sista bok, Anna Politovskaja; den modiga och nyligen mördade journalisten i Putins Ryssland.
I Le Monde en bild på Putin, mätt och belåten och levande på flygplatsen i Moskva tillsammans med George W Bush.
Bush lägger armen om Putin på sitt kompisaktiga sätt, himlen på bilden är blå.
Putin och Bush är på väg till Hanoi för att skriva under ett handelsavtal som öppnar nya världsmarknader för Ryssland.
Vart jag mig i världen vänder, jag är på väg tillbaks till mitt Finistère och ingenting är annorlunda där.
Jag vet inte varför jag känner mig så politisk plötsligt. Kanske bara för att Political world av Bob Dylan är en väldigt bra sång som jag har hört i huvudet hela dan.
We live in a political world,
Love don´t have any place.
We´re living in times where men commit crimes
And crime don´t have a face
We live in a political world,
Icicles hanging down,
Wedding bells ring and angels sing,
clouds cover up the ground.
We live in a political world,
Wisdom is thrown into jail,
It rots in a cell, is misguided as hell
Leaving no one to pick up a trail.
We live in a political world
Where mercy walks the plank,
Life is in mirrors, death disappears
Up the steps into the nearest bank.
We live in a political world
Where courage is a thing of the past
Houses are haunted, children are unwanted
The next day could be your last.
We live in a political world.
The one we can see and can feel
But there´s no one to check, it´s all a stacked deck,
We all know for sure that it´s real.
We live in a political world
In the cities of lonesome fear,
Little by little you turn in the middle
But you´re never why you´re here.
We live in a political world
Under the microscope,
You can travel anywhere and hang yourself there
You always got more than enough rope.
We live in a political world
Turning and a´thrashing about,
As soon as you´re awake, you´re trained to take
What looks like the easy way out.
We live in a political world
Where peace is not welcome at all,
It´s turned away from the door to wander some more
Or put up against the wall.
We live in a political world
Everything is hers or his,
Climb into the frame and shout God´s name
But you´re never sure what it is.
Copyright © 1989 Special Rider Music
Ian McEwan kommer ut med en ny roman igen.
Igen!
Det var ju nyss, i förra veckan, i morse som den överreklamerade Saturday kom ut, så duktigt så man kan bli galen, jag blir galen på alla gubbar och deras stora romaner. Gubbar som Ian McEwan fast han är mycket yngre än jag.
Hur gör dom, hur gör han?
Jag råkar bläddra i Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån, min roman från 1994 och jag blir så arg att jag bara vill dö, en sådan machoroman utan gubbighet, så välskriven, rolig, tragisk och dramatisk, hur kunde jag och varför har jag inte kunnat göra det igen?
Varför har jag inte bara gjort det?
Ska jag säga varför?
Drar jag mig inte för att komma med en sådan kolossal klyscha, en sådan fruktansvärt gammal tråkig sanning, kan jag inte försöka vara lite underhållande i stället för att komma dragande med detta satans gamla därför?
Därför att jag är kvinna.
För att jag har fått den kvinnliga rollen i det sena 1900-talets och det tidiga 2000-talets Europa, kvinnotjafsrollen, den vårdande, den omhändertagande, den som sätter andra före sig själv-rollen, den som tar över där samhället har lagt ner, den obetalda, den som betalar med sitt liv, den som vårdar och sköter och tar hand om men inte sig själv.
Den som tänker att det går nog bra, det går alltid, det går lovely, det går finemang. Jag klarar mig alltid, jag skriver på lediga stunder, i vargtimmen skriver jag, det har kvinnor alltid gjort när de inte varit gifta med Leonard Woolf.
Skrivit eller tagit livet av sig.
Kvinnor är som de är, det ändrar sig inte, envist skrivande och ihärdigt tagande livet av sig.
Några lediga stunder blir det alltid, om inte får man väl lägga en timme eller två till respektive dygn.
Inte sant?
Jag sover ju ändå aldrig, jag är för trött.
För trött på att vara för trött.
För trött på att inte skriva mina stora romaner, för trött på att ha allting kvar när jag dör, att ta med mig romanerna i graven som man säger.
Så många kvinnogravar med så många oskrivna romaner på kvinnoromanernas superkyrkogård.
Det finns kvinnor som skriver stora romaner men alla kan inte vara Joyce Carol Oates.
Jag läser att Ian McEwan kommer ut med en ny bok, den heter On Chesil Beach. Jag har redan läst ett kapitel och det var så tråkigt att man blir tokig. Och så duktigt att man bara vill dö.
Den här texten handlar givetvis inte om Ian McEwans senaste bok och inte om mig, den handlar om en samhällsstruktur som ingenting rubbar, ingenting ändrar på.
Den är en politisk pamflett i en tid utan politik i ett land där – bara för att ta ett exempel – en vårdplats på ett barnsjukhus är för mycket begärt.