Jag hittade En julsaga 1993!
Den låg i ett av förvaringsfacken på minisoffan, Bed in a Box, en opraktisk extrasäng från Habitat, som står under trappan till vinden.
Nu måste jag bara välja ut vilka bitar ur julboken som ska få bli julföljetong på www.finistere.se och tänka efter om jag verkligen vill att julboken ska bli julföljetong, det känns lite givet.
Man får se.
Till dess finns ljudboken Mitt första liv. Denna vackra lilla box formgiven av Lars Sundh där jag läser i stort sett hela Mitt första liv.
Varsågoda.
Ett intro från Dubbeltrubbel. En dubbel-CD med svenska artister som sjunger Olle Adolphson.
Ännu ett bevis på vilket geni Olle Adolphson var och alltid kommer att vara och på Kjell Anderssons staying power.
Introt är gjort av Johan Lindström.
En julsaga 1993.
En följetong i juletider. Här kommer den första delen. Den är ganska kort men fortsättning följer…
Jag måste skaffa en extern mikrofon till datorn.
För mitt när jag sitter där och läser in andra biten av julsagan så slår fläkten i datorn på.
“Det hörs nog inte”, tänker jag och läser vidare.
Det hörs.
Men eftersom det här med ljudfilerna ska vara en enkel och rolig sak och ingen prestation så får det vara som det är med surr och allt.
Och eftersom hyrbilen är ett fyrhjulsdrivet elände som skuttar sig fram på vägen känguruliknande i stället för att stadigt och lugnt rulla som Rovern så åker jag inte till den större staden och köper någon mikrofon i dag.
En olycka kommer säkert ensam bara man stannar hemma resten av livet och inte gör någonting.
Här är den andra delen av En julsaga 1993. Den här biten är också ganska kort men fortsättning följer.
Hade jag planerat men vad händer?
Jag går upp på vinden och letar fram julsakerna – jaa, jag spar glitterkulorna från år till år och slår in i silkespapper – och vad ligger i botten på julsakskassen?
Fyra exemplar av min inläsning av julsagan från 1993 på kassettband. Som jag komplett och fullständigt glömt att jag läst in på något som helst band.
Inte vet jag, men det känns som ett dåligt omen.
Antennmannen, monsieur Roper, har inte heller kommit och lagat TV-antennen som bröts av i stormen. För att jag har glömt att ringa honom.
Frågesporten Question pour un champion som jag ser varje kväll är mer än någonsin en töcknig grynvälling. Som tur är har jag en tredjedel av Orhan Pamuks snöbok kvar och en aldrig tidigare publicerad bok från Goncourtpristagaren Weyergans ungdom, Salome.
Tryck här för att lyssna.
Trevligt att kommentatorerna har börjat korrespondera med varandra så slipper jag.
Min dröm är att några ska träffas och bli kära och uppleva sitt livs romans på denna plats.
Själv vill jag inte ha några romanser, jag vill bara ha min Rover.
Det är fruktansvärt att veta att den står ute bland bilvraken hos den brutale monsieur Marriec i väntan på att experten från försäkringsbolaget – som skulle kommit förra tisdagen – kommer och konstaterar om den går att laga. Och om det är värt det.
Att det är försäkringsbolaget som ska avgöra om det är värt att laga min Rover är orimligt – bara jag vet om det är värt det och det är det.
CSI på DVD är inte till någon tröst. Det räcker inte med att Grissom, den rättsmedicinske experten, är oemotståndlig i sin kontaktstörda knubbighet. Serien har för mycket närbilder på döda människors inälvor och annat som gör att man tappar aptiten.
I går såg jag ett avsnitt där det hoppade en råtta ut ur munnen på en död kvinna.
Nej nu måste jag göra klart mitt röstmeddelande från igår. Telefonen ringde ju precis när jag hade börjat läsa upp vad det står på baksidan till För att lämna röstmeddelande tryck stjärna.
Nu får vi bara hoppas att det inte ringer igen. Jag är så less på alla manualer att jag inte orkat ta reda på hur man sänker telefonsignalen.
Jag chansar.
Så här långt hann jag i går:
”Det finns böcker om hur man ska leva, om hur man förverkligar sig själv och blir en lycklig människa.
Det här är en sådan bok.
Du tar personerna i boken som förebild och gör tvärtom.”
Här kommer fortsättningen.
För att lyssna på tacktalet till Ivar Lo-priset.
Tryck här.