Det skrivs.
Prosa, poesi, SMS, tidningsartiklar, e-post, facebook, uppsatser, doktorsavhandlingar, bloggar, det twittras.
Böcker ges ut, pappersböcker, e-böcker, rymden viberar av tecken, miljarder mil alfanumerisk kod, tecken och språk som blir nya språk, digitala symboler att tolka till ord.
Det skrivs.
Det skrivna sprids.
Sprids och sprids.
För att skriva måste man kunna skriva.
Så att andra – än man själv – förstår vad det står.
Det skrivna måste fungera, vara tydligt eller avsiktligt mystiskt, inte allmänt och trist, men personligt och, enligt den skrivandes sanning, sant.
Det måste märkas vem avsändaren är utan att man ser det på displayen till mobilen eller förstår det av författarnamnet på boken, det kallas för stil.
Stilen visar vem den skrivande är.
Stilen ska vara den skrivandes stolthet, stil är inte någonting som bara står.
Stilen är jag, den är du.
Det handlar om viljan att skriva och skriva bra, om väljandet av bokstäver och ord, det handlar om tron, hoppet och kärleken till det skrivna och plikten mot.
Plikt låter strängt.
Plikt är strängt och ska vara strängt.
Säg det högt: ”Plikt.”
Säg det i en mikrofon och p-et kommer att smälla som ett revolverskott.
“Ingen projektil kan träffa hjärtat med så förlamande kraft som en punkt satt på rätt ställe”.