Jag har en gång givit ett halvt löfte om att berätta om en förfärlig bok.
Nu bryter jag det.
Jag läste nästan en hel tredjedel av eländet och nu tiger jag ihjäl den.
Det är en fransk bok, den är en media- och försäljningssuccé, alla pratar om den.
Utom jag.
Inte ett ord.
Kvinnlig bekännelselitteratur, jag kräks.
Vill ej veta måttet på den till boken skyldigas partners fortplantningsorgan.

It´s not writing, it´s typing, sa man på skrivmaskinens tid.
Jag slängde boken nerför trappan, organ och allt.

För varje år som går, varje månad, varje vecka, varje dag blir jag allt argare.
Hur ska det sluta?
Tack bra.

Hur länge ska man behöva hålla sig vaken?
Så länge som det behövs.

En gång på 90-talet sa min revisor att jag inte skulle ha mina pengar på bankbok i postsparbanken – jag skulle skaffa fondsparkonto så det gjorde jag och hela mitt sparkapital – 250 000 kronor – försvann.
Jag tror till och med att jag var på minus hos Banco Fonder en tid.
Men jag gav inte upp hoppet utan behöll internetavtalet och i dag kopplade jag upp mig för att se om inte pengarna kommit tillbaks med råge nu när börsen efter vad jag har hört skulle göra ett glädjeskutt.
Men nej.
Inget glädjeskutt.
Inte på mitt fondspararkonto.

När vi får tid – i nästa liv dvs någon gång efter jul – ska vi lägga ut valda utdrag från Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån, Nästa som rör mig, Det är fortfarande ingen ordning på mina papper och För att lämna röstmeddelande tryck stjärna.
Har vi tänkt.
Eller – som man säger på svenska – hade vi tänkt.

Jag håller på att bygga upp mailen igen. Alla mappar, alla adresser är borta och bombade. Det är bara att börja från början igen.
Man börjar ett nytt liv varenda gång man andas, står det i Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig. Det är att ta i – tack och lov, men nog känns det så.

Utan att ha testat produkten i fråga – en hudkräm – tycker jag att detta är att ta i så pass att man måste överväga om det inte helt enkelt är lögn:

Nyhet. Perfekt hy på mindre än en sekund.

Clarins Paris
Annonsen är på franska i en fransk tidskrift som jag läser i Frankrike där det inte verkar finnas några som helst regler för vad man får lova i en hudkrämsannons.
Ändå blir jag frestad.
Att klicka på mig en plätt av krämen i fråga och vänta på underverket.
Och när det inte sker – för det kommer det inte att göra – stämma familjen Clarin och kräva svindlade skadeståndsbelopp.
Att jag är nöjd med den hy jag har tänker jag hålla för mig själv. I vilket fall tills skadeståndsbeloppet är utbetalat.

Rubrik i dagens Libération, måndag 4 december 2006:
Pinochet, sista smörjelsen före diktatorernas paradis – Pinochet, l’extrême-onction avant le paradis des dictateurs.
Konstigt formulerat.
Om det finns ett himmelrike för diktatorer så borde det väl vara det vi andra skulle kalla för ett helvete? Hur antikonfessionella vi än är.
För övrigt tycker jag det verkar som diktatorer lever längre än demokrater. Vilket inte är något vidare bevis på att det finns en högre planerande makt.
Alla de där generalerna i solglasögon, all tortyr och de galna mödrarna i Buenos Aires som har gått sin sista marsch.

Nu blir det tyst här tills på söndag. Jag råkar ha annat för mig.
Hörde på nyheterna på Canal+ i morse att man inte kan hjärtoperera Pinochet. För hur kirurgerna än försökte, med spett och hacka, borr och skalpell, så hittade dom inget hjärta.
Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig, det gäller inte Augusto Pinochet.

Om det är någon som undrar varför det är så många inlägg på denna hemsida nu så är det för att kompensera att det blir färre sedan. Om ens några.
Efter jul måste jag isolera mig vid min Atlant, skriva mina pjäser, romanerna och monologen. Klara av att leverera till lämningsdatum; detta fruktansvärda begrepp deadline som måste respekteras.
Jag kommer inte att få någon tid över till vardagsfilosoferande, bok- och DVD-tips på www.finistere.se
I alla fall är det vad jag fruktar när jag tänker på mängden ord och meningar som ska fångas och sättas på plats för att allt jag lovat ska bli verklighet – dvs drama och litteratur.