Det kommer att komma överraskningar här framöver.
Jag säger inte mer för då är det ju inga överraskningar.
I dag på Lucia fyller Lova år, min dagliga Lucia, min ljusbringare.
Lova som hjälper mig med allt som jag inte klarar, med ljudfilerna, med bildhanteringen, Lova som är mitt omdöme, min förmyndare.
Leve Lova, hurra hurra hurra!
Åsa, min syster. (Känd från Mitt första liv).
Det är hon till höger på bilden.
Åsa simmar med delfiner vid särskilda tillfällen och jobbar i barnomsorgen till vardags. Åsa är min hjältinna i den verkliga världen.
Foto: Stuffe, Kristoffer Malmsten.
Rimfrostmorgon den 23 december 2005.
Kristendomen.
Kor
och rimfrostkaniner.
I kväll kommer mina närmaste och då blir det Noëlfest i Finistère.
Förutom mina böcker – Dubbeltrubbel.
Till Lucia fick www.finistere.se-besökarna lyssna på introt till Dubbeltrubbel, den dubbel-CD där svenska artister sjunger Olle Adolphson tack vare Kjell Andersson.
Här kan ni läsa vad artisterna – bl a Eva Dahlgren, Mauro Scocco, Håkan Hellström, Jakob Hellman, Rebecka Törnqvist, Nicolai Dunger – skrivit om vad Olle Adolphson betyder för dem.
(Låt filen ladda upp i lugn och ro och bli inte hysterisk om den inte kommer direkt. När man har läst en sida är det bara att klicka på nästa och inte bli galen för att man inte hittar var det står nästa i menyn.)
Nu ska vi ut och leta efter en stor fet kalkon och ta hem och fylla med min speciella och hemliga kalkonfyllning och steka tillsammans med olika sorters rötter på en plåt i ugnen i lämplig temperatur under lämplig tid.
Ja sedan ska vi ha en god jul, det kan inte hjälpas. Ett barn är oss fött – vilket barn som helst, var som helst på jorden, Burkina Faso, Bjärme, Betlehem.
GOD JUL
Jag var i Vietnam en gång, där firar man nyår framåt februari och det går bra.
Det börjar ett nytt år varenda gång man andas.
Man gör som man vill.
Men eftersom jag ändå vill vara med i samhället och inte bli sedd som en sociopatisk särling, så spelar jag med.
Säger de flesta att det är ett nytt år nu så visst.
Jag håller med.
Summerar och drar mig till minnes år 2005.
En sak som hände mig år 2005 var att Courrier international ställde mig tre frågor angående tillståndet i världen.
Att Courrier international, en tidskrift som ges ut av samma mediagrupp som ger ut Le Monde och som blev vald till årets bästa tidskrift 2003, skulle kontakta mig är lika troligt som att jag skulle få Nobelpriset. Jag har ingen bok utgiven på franska och min förmåga att uttrycka mig enligt någon som helst fransk grammatik är obefintlig.
Att jag pratar franska obehindrat och ohejdbart är en sak, men därifrån till att skriva i Courrier international, driv inte med mig, je vous en prie.
Så här står det i e-brevet från tidskriftens svenska korrespondent:
Med anledning av att tidningen firar 15-årsjubileum i år så har jag fått i uppdrag att ställa tre frågor till några svenska författare och jag tycker det skulle vara intressant att få ställa dem till dig:
1. Vilken händelse i världen under de senaste 15 åren (sedan i november 1990) anser du vara den viktigaste?
2. Vilken förändring har berört dig mest?
3. Vad tror du kommer att förändras under de kommande 15 åren?
Efter många kval och omätlig prestationsångest svarade jag på tidskriftens frågor. Som – när tidningen kom ut – hade redigerats ner så att jag framstod som en komplett idiot.
Här är mina svar som jag skrev dem:
1.
Vilken världshändelse som är den viktigaste för mig?
Den att jag har bytt land.
Det som händer världen händer mig, jag flyttar från Stockholm till Finistère och världen flyttar med. Sveriges utrikesminister Anna Lindh blir knivskuren i Stockholm, Ahmed Shah Massoud mördas i Afghanistan, George W Bush ersätter Darwin med religiös fundamentalism i USA.
Världen händer genom människan, ofrånkomligen. Jag försöker fly till mitt skrivande, men när jag kommer dit är världen redan där.
Ur Priset på vatten i Finistère:
”I mitten av mars 2001 spränger talibanerna buddhastatyerna i Bamiyan. De ofattbart vackra statyerna från femte århundradet efter Kristus förvandlas till damm, till grus. Plisseringen i gudabildernas dräkter, de underbara plisseringarna, blir till stoft som jag ser i nyhetsprogrammen på min TV i Finistère.
…
Det går inte att skapa nya buddhastatyer i Bamiyan, lika litet som den gamla bron i Mostar kan återuppstå.”
2.
Den förändring som berört mig mest?
(Förutom min flyttning och utvidgningen av Usama bin Ladins och George W Bushs religiösa fundamentalism -) den europeiska socialdemokratins undergång.
Ur Priset på vatten i Finistère:
”1997 träffades Jacques Chirac och Tony Blair för att tala om arbetsmarknaden och välfärdsstaten i det nya Europa. Mötet avslutades med att Chirac sa: ”Jag trodde att ni, mister Blair, sir, företrädde den brittiska vänstern och jag den franska högern, men det verkar inte så.”
I mitt forna fosterland Sverige går det fortare än någon annanstans att vända upp och ner på begreppen.
För slagsmål finns en gammal regel – man slår inte den som ligger.
Glöm den.
Nu är det bara den som ligger som får stryk.”
3.
Vad som kommer att förändras under de kommande 15 åren?
Allt kommer att förändras och till det bättre.
Internet kommer att ställas i det godas tjänst, dialoger kommer att föras, hierarkier vältas, demokrati kommer att betyda folkstyre.
Humor och konstighet kommer att räknas som meriter vid ansökan om arbete och uppehållstillstånd och vid kandidatur till presidentval.
Lagar kommer att efterföljas. Moraltant kommer inte längre att vara ett skällsord och kvinnor över femtio kommer att anses lika sexiga som män och ha lika mycket att säga till om.
Svälten och analfabetismen kommer att utplånas liksom svartfläcksjukan på rosorna i min trädgård i Finistère.
Och i Kabul sitter arkeologerna och klistrar ihop bitarna av buddhorna i Bamiyan.
8 maj, fredsdagen 1945.
Fortfarande söndagskyligt i Finistère, kallt regn, blött ogräs.
Men inte krig.
Alla som inte har grön bakgrund på denna blogg från och med nyss behöver ladda om sidan. För nu har Anders Åhlén lagt upp denna vackert grangröna fond för Bretagnesymbolen.
Den vita figuren i mönstret på www.finistere.se är alltså inte en julgran som min vän Calle tog för givet, figuren föreställer en hermelin och är hämtad från Bretagnes flagga.