Det tar aldrig slut.
Vi har fått en ny postchef, ni har fått en ny postchef, jag åker snart tillbaka till Frankrike där jag inte tar det som händer så personligt som här, den här nya postchefen är inte min.
Jag tvår mina händer.
Den nye postchefen får 11 miljoner om året i lön – lika mycket som 45 brevbärare – plus 5 miljoner från halvstatliga Nordea där han tydligen arbetat förut och därifrån även styrelsearvode på 800 000, 400 000 från delstatliga (konstigt ord som om Telia Sonera vore en svensk delstat, vilket det kanske är om man ser det så, delstatliga står det i DN:s artikel).
Man undrar om den nya postchefen kommer att se till att personalen i charken på ICA slipper hjula runt bland försändelser och skinkor och använda all den tid de behöver för att skiva korv och väga upp köttfärs till att försöka få in adressen på ett REK till Frankrike på den teckenmängd som tillåts enligt Europanormen.
Om det var för missförhållanden som dessa den förra postchefen blev sparkad, om det är på grund av hur han har ställt till det inom svenska posten eller om uppsägningen av honom handlar om att han inte köpte upp tillräckligt många utländska postar eller börsnoterade företaget Posten, vilket han kanske gjorde och tafflade till det med fondaffärer och skit.
Jag har faktiskt inte koll på turerna kring kickandet av förre postchefen.
Men hur det än har gått till, postens förre VD Erik Olsson har garanterat fått tillräckligt med pension och bonusar så han kan behålla den levnadsstandard han som VD vant sig vid livet ut.
Liksom Anitra Steen och de andra.
Skulle man sätta ut sådana där före detta VD:ar i vanliga lägenheter i vanliga liv med en normal inkomst skulle de väl bara tyna bort och dö som fåglar som ramlat ur boet och inte vet hur man gör.