Jag rensar i mitt kontorsmaterial. Eftersom jag inte är anställd på något kontor och alltså inte kan smuggla hem tejp och gem och andra kontorsvaror köper jag dem själv och nu undrar jag varför jag har så mycket tejp. En hel tejpfamilj. Pappa tejp i svart kostym, mamma tejp och deras barn, baby tejp har ännu inte fått någon egen hållare, han ligger där i mitten, beundrad av alla, alldeles rund. Att ett av tejpbarnen är grönt beror på att det är adopterat, mamma och pappa tejp försökte länge få biologiska barn, de fick olika fertilitetsbehandlingar och knappt hade de adopterat förrän trillingarna kom.
Familjen Tejp igen. Jag vet inte om de är ute på vift eller bara väldigt trångbodda. Det måste vara helg eller kväll annars skulle mamma Tejp vara på jobbet. Pappa Tejp är pappaledig, han är helt enkelt arbetslös. För mamman är det en tidsfråga, bara nedskärningar på kontoret, häftapparaterna har redan fått gå, saxarna är varslade. Familjen Tejp oroar sig något hemskt för framtiden, bara problem, fem barn och inga inkomster, baby Tejp med sin laktosintolerans, trillingarna som är autistiska och adoptivbarnet som plötsligt bara måste söka sina rötter. En gnagande känsla av att inte vara som andra bara för att han är grön.
Jag måste resa till Paris över påsken. Och lämna familjen Tejp ensam med alla sina problem. De sitter och äter lugnande piller, skulle behöva sällskap men har ingen barnvakt och ingen telefon. Just när det är som dystrast kommer familjen Stapler – familjen Tejps bästa vänner från Baltimore.
De kände på sig att det var något och kom så fort det gick, tur att de är barnlösa. Och nu är de här. Det betyder inte att de sitter och pratar problem, nej för allt i världen, tvärtom, de berättar roliga historier som den med den gamla damen och pingvinen. Och nu stannar vännerna hos familjen Tejp tills jag är tillbaka. What are friends for, menar vännerna, what are friends for.
Det kom ett mail från familjen Tejp, mamma och pappa T är irriterade, tycker det är arrogant av mig att ta för givet att alla kan pingvinhistorien. (Ja just arrogant, de uttrycker sig så, tycker det är nervlugnande att ha en bra vokabulär. Och bra att barnen får med sig ett språk hemifrån. När barnen har somnat brukar mamma och pappa Tejp sitta och diskutera om det heter en vokabulär eller ett vokabulär. Men inte nu när familjen Stapler är där, nu koncentrerar de sig på det lite lättsammare.)
Här pingvinhistorien:
En gammal dam hittar en pingvin på gatan. Damen tar pingvinen till polisstationen och frågar vad hon ska göra med den. “Ta den till zoo”, säger tjänstgörande poliskonstapel.
En tid senare möter polisen den gamla damen tillsammans med pingvinen ute på stan. “Jag trodde jag sa ni skulle ta den zoo” säger poliskonstapeln.
“Det gjorde jag också”, säger damen. “Och nu ska vi gå på bio.”
Jag har förstått att besökarna på denna hemsida är måttligt intresserade av huruvida jag är tjock eller smal, om min mormor bollar med ägg eller meloner, hur vädret vid Atlanten är och vad Sarkozy har för sig. Vad man vill veta är hur det är med familjen Tejp.
Det är dåliga tider för familjen Tejp. Inte bara för dem, det är dåliga tider för alla, familjen Tejp är inget undantag, säger handläggarna med sedvanlig arrogans. Som om det gjorde saken bättre, tänker föräldrarna Tejp och fyller i formulären till A-kassan och omskolningskurserna.
De vet att det finns andra som har det värre, mycket värre, som hotas av total utrensning, bland annat pennvässarna, de behändiga pennvässarna med vev där pennvässet samlas upp in i en för ändamålet avsedd genomskinlig behållare. Trots sin starka integritet, sina protester och sin fredliga vägran att låta sig utplånas har pennvässarna – som det så lögnaktigt heter – friställts. En naturlig följd av den redan genomförda utrotningen av blyertspennorna, enligt handläggarna.
Mamma och pappa Tejp lider med pennvässarna men vad kan de göra? Det handlar om konfliktområden som det är säkrast att inte ge sig in på, föräldrarna Tejp måste ju först och främst tänka på sin egen familj. “Civilkurage”, tänker de, “civilkurage kan de barnlösa kosta på sig, inte vi med våra fem barn.”
Att pennvässarna – på grund av sin utsatthet och för att de inte har något att förlora – börjat hota med terroristaktioner mot civila mål, föräldrarna Tejp törs inte tänka på det, pappa Tejp sjunger vemodiga vaggvisor för barnen medan mamma Tejp ackompanjerar på luta och fiol. Snart kommer musikinstrumenten – liksom resten av lösöret – att hamna på pantbanken och e-bay, snart har familjen Tejp bara vännerna i Baltimore, Cipramilen och vaggvisorna kvar.
Familjen Tejp kommer att komma tillbaks. Jag vet bara inte hur. De har det så svårt med krisen, alla praktiska problem som tränger in i deras redan komplicerade familjestruktur. Jag måste hitta någon ljuspunkt åt dem. Men var och vad?
De har i alla fall varann. Så länge det varar, tänker pappa Tejp med sin alarmistiska läggning, det här nya viruset och baby Tejp med sitt överkänsliga immunsystem, laktosintoleransen, koliken.
Jag önskar jag hade något positivt att berätta om hur familjen Tejp har det men inte som det ser ut nu. Det skulle i så fall vara att den på grisarna skyllda influensan inte smittar från Tejp till Tejp och att viruset – till skillnad från den ekonomiska krisen – är på tillbakagång.
Föräldrarna Tejp oroar sig, sover dåligt, pratar problem. Försöker få hjälp av handläggarna men det vet man ju hur det är, köer och nedskärningar, prognoser som bara pekar neråt och ännu mer ner.
Mamma och pappa Tejp vill skona barnen men det går inte, oron är för stor. Barnen mår dåligt, drömmer mardrömmar och skolkar.
Trillingarna ljuger och mobbas, de lovar föräldrarna att vara barnvakt men i stället sitter de med sina dataspel och aldrig att Grön får vara med. Och den stackars baby Tejp med sitt otröstliga magknip – koliken, laktosintoleransen.
Det ser inte bra ut för familjen Tejp och det är mitt fel. Hade jag inte startat utrensningen av gammalt kontorsmaterial hade familjen Tejp fått leva i lycklig undanskymdhet, i trygghet och i fred. Jag känner mig som Radovan Karadzic, Slobodan Milosevic eller Vidkun Quisling, den norske nazisten som svek sitt folk och förrådde sitt fosterland.
När framtiden ser som mörkast ut slår nostalgifällan igen. Familjen Tejp sitter och bläddrar i gamla familjealbum och försöker smälla i sina historielösa barn att på gammelfarfars- och morföräldrarnas tid var allting bra, full rulle på kontoren, ingen digitalisering, inga hot. Om golvdrag, polio, missväxt, vägglöss, Koreakriget, Hiroshima och Shirley Temple – inte ett ord. Men barnen Tejp lyssnar varken till tystnad eller ord – trillingarna med sina dataspel, den adopterade Grön alltmer besatt av att söka sina rötter och baby Tejp – vad kan en tejprullebaby på två och en halv månad förstå av föräldrarnas längtan efter enklare tider – karbonpapper och Remington-skrivmaskiner, stenografiblock, sekreterare i strumpor med söm och kanslister med ärmhållare och slips.
Familjen Tejp vet det inte ännu, det handlar om mamma Tejps kusin Uno. Uno är blandmissbrukare och nu har han trillat dit igen. Ligger totalsnurrig på plastmadrassen på tillnyktringsenheten där man inte vet vad man ska göra av honom.
Unos familj har tagit slut, den tog slut. Det kommer en punkt när det tar slut, det kan inte hjälpas men det tar slut och nu är Uno ensam i världen med sitt blandmissbruk. Att mamma Tejp en gång ställt upp som kontaktperson kom bort i överföringen till data men plötsligt kommer det fram och Uno skickas iväg till familjen Tejp, han kastas helt enkelt ut med ett förhoppningsfullt lycka till. (Det är inte personalen på tillnyktringsenhetens fel att platserna skärs ner i takt med att efterfrågan ökar.)
Den stackars familjen Tejp som inte kan ta hand om sig själva och så ska Uno komma lullande, hjälplös som ett nyfött barn. Ännu en mun att mätta, även om tejprullar inte har det som vi andra menar med mun.
Sist vi lämnade Uno var han på väg från tillnyktringsenheten där personalen – på grund av platsbristen – var tvungna att slänga ut honom. Inte utan en handskriven lapp dock, det är adressen till familjen Tejp för att mamma Tejp – i egenskap av kusin och enda släkting – en gång ställt upp som Unos kontaktperson. Men lappen har Uno förstås tappat bort och nu lullar han omkring i förhoppning om att komma på vad adressen är. Det började med T, fast det kanske var skylten till T-banan? Uno är helsnurrig, faller och drullar omkull, det är blandmissbruket som sabbat både minnet och balanssinnet.
Hade inte det mirakel som nu råkar hända hänt, hade Uno gått under som de flesta i hans situation. Miraklet är Rosie, arbetslös undersköterska med eget hus i Huddinge och pengar på banken efter föräldrarna som jobbade ihjäl sig för att Rosie skulle få allt som de själva aldrig fick och nu vill Rosie dela alltihop med Uno. I nöd och lust.
Tack vare Rosie får Uno sin happy end och familjen Tejp besparas de problem som Unos uppdykande i deras liv hade inneburit. Det är ju inte som om familjen Tejp inte har nog med problem som det är.
För Uno behöver vi i vilket fall inte oroa oss mer.
