1.
Jag skriver inte det jag skriver på denna så kallade blogg för att jag har något nytt att komma med – det finns inget nytt att komma med. Inget nytt under solen, sa redan kung Salomo, predikaren, the Preacher – for everything turn turn turn.

Alla dramer har redan utspelats, allting har redan sagts, allting har redan hänt. Allting har redan funnits i en eller annan form. (Digitalboxarna! Att man måste ha en låda bredvid TV:n för att få dit programmen år 2005 – hallå)

2.
Eller; tvärtom:
Ingenting som händer nu har hänt förut.
Allting är nytt. Intressant och förbryllande.
För att det som händer just nu har aldrig hänt på just det här sättet förut – exakt det här har aldrig hänt just mig.
Det är alltid första gången.
Det är alltid en ny situation, allting ändras hela tiden, allting flyter, panta rei.
Så kan man också ta det.

3.
Faktum:
Världen är oroväckande.
Oskyldiga människor drabbas oavbrutet av obefogat lidande, jordbävning, arbetslöshet, våldtäkt, krig.
Barn utnyttjas, ondskan finns.
Världen är för jävlig och vi gör för lite åt den.
Vi som skonas har skuldkänslor och det är rätt.

4.
Mitt sätt att stå ut är att försöka att inte bidra till eländet i världen genom mina ord.
Att försöka pressa in lite humor och lätthet mellan verkligheten och återgivningen av den på min blogg. (Fast det är väl mer än bloggförklaring än vad det är filosofi.)

5.
Nej nu tänker jag läsa lite mera Montaigne. Eftersom det dröjer ända till den 27 december innan det kommer en ny säsong av The Shield.

Det är inte kameran det hänger på, det är blicken.
Det är i betraktarens öga det sker.
Det är inte motivet, det är varifrån man ser det och hur.
Det är inte äpplets fel om bilden av äpplet är ful.
Men om den är fin är det fotografens förtjänst. Man behöver inte vara Edward Steichen, William Klein, André Kertész eller Henri Cartier-Bresson.
Det är bara jag som kan ta mina bilder.
Högfärd går inte före fall.

Det har inte varit några bilder på ett tag, inte sedan den blå blomman till Lova på Lucia. Och den var inte tagen på Lucia utan i oktober. Nu är det för grått och råddigt. Fast givetvis handlar det inte om att det är grått väder, utan om en annan sorts gråhet.
Jag tar fram Montaigne för att få lite upplysning i det grå men ibland är han för självupptagen och distanserad.
Jag tänkte på det i går kväll när jag läste Orhan Pamuks storartade snöbok – hur distanserat huvudpersonen i boken, Ka, ser på det som händer omkring honom.
Folk mördas och torteras till höger och vänster men Ka vandrar vidare i snöfallet skrivande dikter och odlande sina romantiska känslor för den vackra Ipek. (Jag har inte läst ut boken så fortfarande kan vad som helst hända, men än så länge går han där i snön och är lite lätt insnöad enligt mig.)
Den andra boken jag läser, Salome av François Weyergans, handlar om en knasboll som är helt besatt av sin sperma.
”Män!” Tänker jag, men så enkelt är det förstås inte.

Här är meningen hos Montaigne som utlöste min irritation över självupptagna personers sätt att distansera sig från verklighetens känslomässiga komplikationer:
”Man bör ha hustru, barn, egendomar och framför allt god hälsa om möjligt, men man bör aldrig fästa sig därvid så att ens lycka blir beroende av dem.”

(Montaigne, Essayer Bok 1, sid 297, översättning Jan Stolpe, Atlantis förlag)

Jag vill ingenting hellre än julpynta, sätta upp de nyinköpta röda glittergirlangerna och de blinkande uteljuskedjorna, och vad gör jag?
Sitter och glor på dataskärmen i hopp om att kunna formulera det här med att ju mer man inser hur mycket kunskap det finns som man inte har, desto mer fattar man hur lite man vet.
Jag kan inte släppa det förrän jag har fått till det så att det låter nytt. Och det kommer jag inte att få på grund av att det inte är nytt.
Det finns ingenting nytt, men ska jag avskeda mig själv som författare bara för det?

”Svinto i huvet”, säger en jag känner för att beskriva känslan av vanmakt över hur det är.
Det säger inte jag.
Ingen Svinto i huvet.
Bara en dimma som softar konturerna på hur det i verkligheten är, hur litet jag vet och hur risig prognosen är för att det ska bli någon ändring på det.
Jag är ett moln.

Vi vet hur det är. Att inte komma ut. Alla har varit med om det, du kommer inte ut.
Fönster med felmeddelanden, inte aktiv kommunikation, det går inte att koppla upp.
Du är instängd.
Ingen kontakt.
Jag letar alternativa flyktvägar.
Filosoferar.
Jag tänker på hur otroligt bra vi har det i Sverige och hur rädda vi är för att det ska tas ifrån oss.
Jag tänker särskilt på hur bra vi har det jämfört med Ruben Gallego, född -68, han som har skrivit Vitt på svart, han som är CP-skadad och har växt upp på barnhem i Ryssland, barnhem, sjukhus, ålderdomshem dit de hopplösa fallen bland de handikappade barnen skickas för att dö. Upptagningsplatser där bara de allra starkaste kan överleva, Ruben Gallego överlevde för att berätta om det, han skriver med vänstra handens pekfinger, jag tänker på Ruben Gallego.
Det snöar i Stockholm, grått och kallt, men så grått som på ett ålderdomshem i Ryssland dit de svagaste barnen skickas för att dö – hur kan vi bara klaga, hur har vi mage till det, skam över oss.
”Det är för mycket skuld och skam i Sverige, sägs det.
För lite, säger jag.
Och att det är fel svenskar som skäms.
För fel skuld.”
Det är fortfarande ingen ordning på mina papper
s. 178.

1.
För att fatta något av världen måste man fatta något om sig själv.
2.
För att fatta något om sig själv måste man vara vaksam på sina interaktioner. (Samspel står det i synonymerna, men jag tycker inte om det där med spel.)
Interaktionerna sker alltid vid gränsen av dig själv, där du slutar och den andre/andra tar vid.
Och vice versa.
2b.
Du måste veta var du börjar och slutar.
Var mitten är – vi kan kalla det kärnan – och var ytan börjar, den som vetter mot världen, dvs allt det som inte är du.
3.
Hur har du det med din gränsbevakning?
4.
Att man inte ska ta emot stryk betyder inte att den som ger stryket har rätt att göra det.
5.
Ingen vet bättre än du själv.
6.
För att fatta något om världen måste du fatta hur du beter dig i den, vilka situationer du alltid hamnar i. Vilka beteenden som upprepas och hur de bemöts. Vilka fällor du alltid faller i.
6b.
Varför blir alla alltid så arga på dig?
7.
Det är inte partnern som blir sämre med åren.
Du har gjort det igen.
Varför gifter du dig alltid med samma person?
8.
Det är inte den andres fel; i din värld är ansvaret ditt och bara ditt.
9.
Stärk gränsbevakningen mellan dig själv och världen.
10.
Alltid bevaka gränsbevakningen.

Angående tillämpningen av grundläggande fakta:
Jag är 99 procent teori och 0,5 procent praktik och resten vatten.

Min vän Calle tror att det är julgranar som smyckar denna hemsida.
Det är inte julgranar, det är symbolen för mitt Finistère och den föreställer en hermelin.
Liksom stjärnorna i stjärnbaneret representerar varsin stat i USA representerar denna symbol (enligt mig) departementen i Bretagne, varav mitt Finistère alltså är ett.
Symbolen i Bretagneflaggan föreställer en hermelin inte en julgran.
Men att för den skull påstå att hermelin är rätt och julgran fel vore övermaga och pretentiöst.
Det är som med läsning – att varje läsare läser sin bok; att det inte finns något sätt att läsa en bok som är rätt.
Varje läsare har rätt till sin läsning, men rätt? Inte på något sätt.
(Om det blev många rim här så är det för att jag lyssnar på rimmad fransk slampoesi, Grand corps malade, Midi20.)

Min vän Calle är också övertygad om att den varmröda färgen mot vilken hermelinsymbolen avtecknar sig symboliserar julen.
Inte för mig.
När vi bytte den tidigare sommarfärgen mot den varmt röda var det för att jag ville ha en färg som betyder höst.
När julen kommer och den orangeröda höstfärgen byts mot den djupt djupt julröda som jag ser framför mig, hoppas jag Calle inte blir besviken.
Och inte någon annan heller och särskilt inte jag själv.

“The only Zen you find on the tops of mountains is the Zen you bring up there.” Robert Pirsig, 78.

På senaste tiden har jag drabbats av förundran över saker som under alla år förut har passerat mig obemärkt.
I dag var det ett äpple, ett vanligt ätäpple från affären.
Det var när jag skalade äpplet och tog bort det lilla klistermärket med information om var äpplet kommer ifrån som förundran slog till.
Ett så stort och fint och välsmakande med tusentals års möda av människor framodlat äpple!
För ingen ska inbilla mig att det är naturen som har gjort det och att familjen Flinta hade så här goda, stora och vackra äpplen. Nej på stenåldern var äpplena sura, små och hårda, mer lämpliga som ammunition än människoföda.
Eller mat åt mammutarna.

Föregående tillfälle för förundran var när jag flög mellan Arlanda och Charles de Gaulle och vidare mellan Orly och Finistère. Och bara gick uppför flygplanstrappan och in i kabinen och satte mig på min plats i flygplanet.
En flygmaskin!
Att någon faktiskt törs ta på sig ansvaret för en så komplicerad sak.

Gången före det var det X2000 till Linköping som utlöste känslan av förundran.
”Någon har konstruerat det här tåget”, tänkte jag. ”Någon med X2000-kompetens har fått ihop alla bitarna och det blev ett tåg.”
Helt otroligt.

Om ovanstående inlägg verkar naivt är det för att jag bor i Frankrike.
Häromdagen ett nytt bevis på den franska naiviteten, det handlar om våldet i TV-serien Prison Break.
På grund av det – enligt mig tråkiga och oinspirerade våldet, det påklistrade och meningslösa våldet i Prison Break jämfört med det integrerade och i sammanhangen meningsbärande våldet i The Shield – hursomhelst, på grund av våldet i Prison Break har den franske kulturministern Renaud Donnedieu de Vabres beslutat förbjuda Prison Break för personer under 18 år.
Förbjuda personer under 18 att titta på en TV-serie!
Man undrar i vilken värld Renaud Donnedieu de Vabres lever.
Svaret är att kulturministern lever i den bästa av världar, en värld där artonåringar sitter hemma vid TV-n och väntar på tillstånd från mamma och pappa att få titta på Prison Break.