DET FANNS INGA FÖRFATTARE DÄR JAG VAR BARN
Så länge jag minns har jag älskat det skrivna, från det jag lärde mig läsa och fram till i dag, jag läser allt.
Skönlitteratur, Schopenhauer, annonser, artiklar på internet, broschyrer, krigsreportage.
Från det jag lärde mig läsa i första klass valde jag läsandet, jag var en livsform med läsandet som kännetecken, från den första bok jag läste var det uppenbart.
Att namnet bredvid titeln betydde att någon skapat personer och situationer, att någon skrivit det jag läste föll mig inte in – hur skulle det ha kunnat falla mig in?
Det fanns inga författare där jag kommer ifrån.
Om någon kommit till byn i Norrlands inland där jag satt vid fönstret med utsikt över Oviksfjällen och läste, om någon sciencefiction-inriktad person sett mig och förutsagt att jag, en dag skulle bli kallad till Bonniers förlag på Sveavägen i Stockholm, att Gerard Bonnier, den legendariske förläggaren skulle lägga handen på mitt manuskript och säga “Vi ger ut den”, hade det varit lika bortom, obegripligt och verklighetsfrämmande för mig som om någon påstått att jag var svart som Lilla Svarta Sambo på sparbössan i Söndagsskolan eller att jag gick upp och ner på andra sidan jorden som en kines.
Var tid och plats har sina förutfattade meningar, sina fördomar, sin bild av världen och att det fanns författare ingick inte i min.