Vid DVDn igår kväll försökte jag sitta tyst och titta men i stället satt jag där och kommenterade allting som hände i filmen, betygsatte hur personerna såg ut, vad de sa och hur de sa det.
Jag hörde mig själv göra det och det var fruktansvärt.
Jag försöker rå på min natur, men det är väldigt motigt.
Sideways och Elephant.
Och två avsnitt av The Shield. (Jämfört med The Shield är 24 söndagsskola.)
Elephant bidrog till den filmutbildning jag är ute efter när jag sitter dygn efter dygn vid DVD-spelaren.
Sideways bidrog inte till någonting. Att kvinnor som Virgina Madsen och Sandra Oh skulle vara tillgängliga för töntar som huvudpersonerna i Sideways – god natt.
I läroplanen för min hemgjorda kurs i filmkunskap ingår In the Bedroom av Todd Field med Sissy Spacek, Tom Wilkinson OCH Marisa Tomei.
Filmen är en korsning mellan Elephant och Sopranos. Ett familjedrama om man någonsin såg ett. Att jag – trots min pladdriga natur – sitter dödstyst och andlös vid DVD-spelaren hela filmen säger allt om hur stark den raka berättelsen är.
Min egen film hade jag tänkt berätta i återblickar, men nu måste jag tänka om.
Medan jag tänker, kommer jag på att In the Bedroom är bättre när jag ser den andra gången, den var bra första gången men andra gången är den storartad.
När jag försöker analysera varför den är bättre andra gången, kommer jag fram till att det är för att jag VET vad som ska hända, att vetskapen om det ohyggliga som kommer gör filmen starkare.
Vad jag inte kan analysera fram är om det är bra eller dåligt att filmen är starkare andra gången jag ser den.
Det enda jag kommer fram till är att analys inte är min starka sida, att jag borde arbeta med filmmanuset i stället för att sitta här och analysera, att allt annat än konkret arbete är smitning och flykt.
Jag bestämmer mig för att gå ut och köpa en ny duffel så länge.
Vissa dagar regnar det redan innan man har stigit upp.
Tidningen uteblir.
När man läser tidningen blir man upprörd, men aldrig så upprörd som när den uteblir.
Man missar bussen.
Man vill köpa en ny mobil men den kostar tre gånger så mycket som det stod i annonsen.
När man ska hem är bussplatsen flyttad. Det ösregnar.
I Aktuellt säger kulturministern att svensk film ska vara glad att den får så mycket pengar jämfört med annan kultur. Han uttryckte sig inte exakt så, men eftersom allting (enligt filosofin och Arbetsförmedlingen) är en tolkningsfråga, så tolkar jag det som att svensk film får mer pengar än exempelvis bokbranschen.
Men kostar det inte väldigt mycket mindre att göra en bok än en film?
Nej, nu ska jag se Pusher med Mads Mikkelsen, Pusher II.
Jag såg om Donnie Brasco med Al Pacino och Johnny Depp och det gick bra. Jag vet inte om det är för att jag är förkyld eller om filmen har blivit bättre sen jag såg den förra gången. Då tyckte jag den var botten och hamnade i diskussion med min berömda systerson Kristoffer (namedropping!) som tyckte att den var toppen. Så nu måste jag ringa Kristoffer och be om ursäkt och säga att den var bättre nu. Bättre – inte bra, inte som In the Bedroom, men för den som gillar maffiafilmer helt ok.
Första gången såg jag bara den amerikanska stapelfilmen där kärlekshistorien alltid är mellan två män, den gamla vanliga buddymovien, Pacino till Depp: ”I love you Donnie.” (Fruar och flickvänner alltid skildrade så att man förstår varför männen inte kan intressera sig för dem, och feministerna som borde gallskrika säger ingenting, var är Feministiskt initiativ?)
Däremot vore det väldigt roligt att se och höra verklighetens Donnie Brasco, Joseph Pistone, prata om sitt liv. Tyvärr fick jag inte upp intervjun för att det var något jag saknade, det är alltid det. Alltid något jag inte vet hur man laddar ner eller som jag inte kan hitta om det skulle vara så att jag har det.
Lycka till alla ni som har de där mediaspelarna och vet hur de ska hanteras. Jag tar några Alvedon, eller paracétamol som vi säger på mitt pharmacie.
I Undergångarens sånger, en novellsamling jag skrev i mitten på 90-talet, finns en novell med titeln: Nakna damer på nedre botten. Sid 74:
”De misstänkta, De hänsynslösa, De skoningslösa, det är alltid bara män i de där filmerna. Två män eller fem, fyra, sex. Sju vågade livet, Seven. Det kommer en ny film med män varenda gång man andas. Männen möts och de skils och ingen av dem blir någonsin densamme igen.
– Fuck you, säger de.
– Fuck you.
Det handlar om kärlek mellan män och om kvinnoskräck – när det är en kvinna med i filmerna slutar kvinnan med huvudet avhugget i en kartong.”
Nej nu slår förkylningen till igen, jag är täppt från hjässan till fotabjället. Ångbad med Vicksalva, finns det någon annan så gammal att den minns hur det var? (Nostalgivarning.)
Det är aldrig VAD filmen handlar om – kompisfilm eller romantisk komedi – det är HUR det är gjort. Bilderna, skådespelarna, regin, manuskriptet, rytmen i filmen, musiken – om helheten fungerar kan filmen handla om precis vad som helst. Kärlek mellan kompisar eller pingviner. Om filmen är bra sitter inte ens jag och kritiserar frånvaron av kvinnor i den. Att kritisera frånvaron av kvinnor i Animal Factory av Steve Buscemi vore som att kritisera frånvaron av – jag kommer inte på någon liknelse. Det närmaste Animal Factory kommer ett kvinnoporträtt är Mickey Rourke som transvestit och han är otroligt bra.
Att DVD:n med Animal Factory står på hyllan i min lilla stinkande videobutik i Finistère är ett av de vardagens mirakel som botar verklighetens ondska. En ondska som i morgon kommer att manifesteras av att inrikesministern Nicolas Sarkozy än en gång får fritt fram i TV med sina populistiska snabbmarknadsteorier (Sarkozy är högerpolitiker, hans idol Tony Blair).
Åter till videobutiken. Att den stinker beror på den obligatoriska hunden som ligger bakom disken och fiser, men tant pis (slå upp det). Vardagens ondska botas och min förkylning med den, jag går till stranden och tar den här bilden till Peter Engman som fyller år i dag.
Edvard i Tryck stjärna: ”Vänskap är underskattat. Väldigt underskattat.”
Mina filmstudier börjar gå ut över allting annat – mitt umgänge, mitt bokläsande, mitt originalfilmmanusskrivande. Idag såg jag om Joyride med Tobey Maguire och Benicio del Torro. De filmer jag väljer som studiematerial är underhållningsfilmer med en enda sak gemensam – de är inte Persona. Filmer som Persona är konstverk och har ingenting att lära ut. Utom ödmjukhet.
Se bara hur det gick för Susan Sontag.
Susan Sontag skrev så mycket och djupanalyserande om Persona att Sandrews lät henne göra en egen film, två egna filmer! Duett för kannibaler och Brother Carl.
”Det var när Susan Sontag gjorde de här filmerna”, skriver filmkritikern David Denby, ”som hennes brist på humor hann i kapp henne.” Och något sådant vill man ju inte vara med om.
Det blev inte pingvinerna, det blev The Gift med Cate Blanchett, Giovanni Ribisi, Keanu Reeves och Hilary Swank.
Senast i dag blev jag varnad för videoträsket och sitter jag inte redan samma kväll klistrad vid en film som utspelar sig vid ett träsk i Savannah, Georgia. En skräckfilm om en änka med övernaturliga gåvor! I regi av Sam Raimi.
Det är inte för att göra mig intressant (jag är redan intressant) som jag uppger amerikanska originaltitlar när jag skriver om filmerna jag hyr på Espace Vidéo.
Ville jag göra mig intressantare skulle jag hålla tyst om videoträskfilmerna jag hyr på Espace Vidéo.
[h”>Ny bok på sängbordet.[/h”>
Inte ny, men av mig nyköpt. The Wisdom of Crowds. Why the Many Are Smarter Than the Few av James Surowiecki.
En lovsång till massans omdömesförmåga, enligt The Economist.
En bok för mig. Jag som fruktar gruppen mer än allt och som bevisligen skrivit och med egen hand illustrerat och gestaltat denna fruktan på många ställen, bland annat sidan 82 i Mitt första liv. Där en teckning föreställande en ondskefull grupp knott på väg att anfalla har bildtexten: ”Som alltid när en varelse uppträder i grupp – livsfarliga.”
Vilket jag står för. Mer än en och du har allt som behövs för ett krig.
Appendix.
Om det ska vara livsfarliga som det står i bildtexten till knotten, eller livsfarlig som är rätt, är jag lika osäker på nu som när jag lämnade boken till tryckning.
Det bör vara livsfarlig, singularis, eftersom livsfarlig syftar på varelse – en varelse står det till och med. Och skulle det syfta på grupp borde det också vara livsfarlig.
Ändå bestämde vi oss – jag och mina oklanderliga redaktörer – för att låta det stå livsfarliga.
Av en orsak som jag inte minns bestämde vi oss för att den felaktiga formen var rätt.
Och som alla vet får man bryta mot en regel bara man vet att man gör det. Det visste vi och därför står det rätt när det står livsfarliga.
Jag tror inte jag ska läsa The Wisdom of Crowds. Why the Many Are Smarter Than the Few.
