Att man säger “förhöra sig” om någons hälsa.
Som om det vore något juridiskt.
Som om den vars hälsa man förhör sig om vore skyldig att avlämna fullständig rapport i ärendet.
Man vill bara veta hur någon mår och så står man där och ställer till förhör angående personens hälsa.
Hamnar på något sätt i överläge för att man frågade först.
För här finns ju risken att den – om vars hälsa man så obetänksamt förhörde sig – mår sämre än vad man själv gör och kräver ett deltagande som man inte kan ge. För att allt deltagande man har går åt till att hålla sig själv upprätt.
För att man är sig själv närmast.
Varför målar jag alltid in mig i hörn som det här?
Det är en retorisk fråga och på en retorisk fråga finns inget svar; en retorisk fråga ska uppmana andra att ta tanken längre, tänka vidare och förhoppningsvis komma längre än jag.
De mest irriterande klyschorna i vardagsengelska är ingenting jämfört med vissa klyschor i svenska media, exempelvis:
”Hur känns det?”
Hur känns det att ha gett ut den där boken, att ha vunnit den där idolschlagertävlingen, att ha blivit drabbad av den och den katastrofen, hur käääääänns det?
Enda sättet att beskriva en känsla är att leva ut den och vad den som ställer frågan ”hur känns det?” vill ha tillbaks är garanterat inte en person som kastar sig på golvet vrålande eller studsar upp och ner på ett litet moln.
Jag har tagit fram påsen med julprydnaderna som legat i källaren sedan jag flyttade från Finistère. Glansiga stora röda och silverfärgade kulor, glittergirlander, de blinkande ljuskedjorna som gjorde att mitt arbetsrum i Finistère såg ut som en rymdstation mitt i universum lämnade jag kvar åt de nya ägarna.
Nu dammar jag av mina små plastfigurer som föreställer en liten kör som sjunger julsånger – de sjunger inte, även en kitschjulpyntare som jag har sina gränser, jag ställer fram de små figurerna, tänder ljus.
Det är bara det att ljusen är slut, jag åker för att köpa stearinljus så det ska räcka hela helgen, jag går till det lilla snabbköp som jag har börjat kalla mitt i min – för mig efter snart två år fortfarande – nya stad.
Föreståndaren för snabbköpet går alltid runt och skriver upp saker på ett block, jag räknar med att det är beställningar av sånt som börjar ta slut, han är alltid där och det är honom jag frågar var stearinljusen finns.
Men det gör jag inte.
Jag står i detta lilla – till skillnad från jättemarknaderna i stadens utkant – sympatiska snabbköp och frågar var kandelabrarna är.
Men det gör ingenting, föreståndaren är precis som föreståndaren för mitt Shopi i Finistère, han fattar att ingen kommer till en liten affär som den där vi står och väntar sig att kandelabrar ska ingå i sortimentet.
Utan kommentarer visar han mig var stearinljusen står, jag köper också en stor förpackning värmeljus, jag köper två för att inte riskera att bli utan värmeljus till mina små sjungande julfigurer.
Utdrag ur en bok med mormödrar.
Jag har lovat skriva tiotusen tecken om momma – min mormor, det vill säga mig själv i rätt nedstigande led, genetik, DNA – jag är klonad på momma, fräknar och händer, hudfärg och hår.
Så går det till och det finns inga ord för det.
Inte på vårt språk för det språket finns inte.
Folk skyller på TV och Internet, på att posten har lagt ner och bussen, på att tågen går för glest för att Norrlands inland och fjälltrakter är för långt från Stockholm och för klent befolkat.
Det handlar inte om det.
Det är värre, mycket värre än så.
Så här går det till, så här är det:
Du föds och alla pratar som det ska vara, som momma – min mormor – och moffa, min morfar, som mamma och släkten och dem som därtill hör.
Allting som vanligt, normalt tills en dag på femtiotalet du börjar skolan och livet i den form du känner det tar slut.
Ditt språk tas ifrån dig.
Du måste prata rikssvenska.
Det här med att språk och identitet inte går att skilja åt – du är det du säger och den som säger det och har du inget språk för att säga det på finns du inte.
Den som vill meddela sig med överheten måste göra det på ett språk som överheten förstår och inte på vårt.
Hela mitt liv ett krig för att de som inte förstår mig ska förstå.
Var och en som kommer från en by som den jag kommer ifrån, Australien, Kanada, Bangladesh – alla vi som från våra språklösa byar härstammar vet att det som räknas är det som är negativt.
Som är brist.
Vi är vad vi inte har och inte tvärtom som det är för huvudstadsborna.
Vad har jag gjort, vad är det här straff för?
Undrar du men eftersom du inte har något språk att fråga på blir frågan inte ställd.
Du blir stum.
Skamslagen, tystad.
Jag måste skriva om min mormor fast det inte går.
Ser jag ut som en som skriver på bygdemål?
Jag håller på med en översättning av en pjäs.
Det är en bra pjäs, den har sitt omfång – ett visst antal sidor, den finns och nu grovöversätter jag texten mening för mening, sida för sida, för att sedan börja det omöjliga arbetet med att hitta det bästa ordet för vad som sägs.
Men på svenska.
Den perfekta översättningen finns inte och den bästa översättningen märks inte.
Det är ett omöjligt jobb, men någon måste göra det och nu är det jag och ingen kunde vara gladare.
För när det gäller en översättning finns det någonting att utgå ifrån.
Det finns ett färdigskrivet manuskript på originalspråket.
Det är befintligt.
Jämfört med mitt eget obefintliga oskrivna.
Det oformliga som susar i huvudet, i hjärnan, mellan pannloberna, runt jorden – en skenande satellit som jag måste få stopp på, ta tag i, sätta på plats, strukturera och sätta ord på, göra meningar av, helhet – en roman, en kolumn, ett blogginlägg.
Det finns författare som ställer upp ett mål för hur mycket de ska skriva varje dag, ett bestämt antal sidor per dag; det låter praktiskt och imponerande.
Att av ingenting göra någonting inom en viss, bestämd och begränsad tidsrymd.
Det kan inte jag.
Oavsett om det är ett blogginlägg på 3246 tecken (inklusive mellanslag) eller en roman på 360 sidor, jag håller på tills jag ramlar ihop över datorn med mardrömmar om korridorer, mörker och rymd som aldrig tar slut.
Så är det inte med översättningen.
I dag ska jag göra tre sidor, det har jag satt som mål och det har jag uppnått och jag är så lycklig som en människa med min läggning någonsin kan bli.
Time sensitive är ett vackert uttryck som inte blir någonting på svenska, det är ingen idé att ens försöka.
Det blir som den svenska textremsan på utländska filmer, senast Martin Scorseses Living in the material world, dokumentären om George Harrison – de borde inte ens försökt.
Mycket få svenskar som ser en DVD med den tystaste ex-beatlen hade saknat den textremsan, tvärtom.
Vad gäller de enstaka låneorden och uttrycken förstår man ofta betydelsen även när man inte riktigt förstår, för att man förstår det som står omkring.
Alla dessa låneord som berikar vårt vikingaspråk, ord som paraply eller besserwisser.
Låneord heter det.
Man stjäl inte ordet eller uttrycket från det språk det kommer ifrån.
Många engelskspråkiga tycker det är roligt att säga “tack” och “hej på dej”.
Så berikar vi varandras språk.
Berikar? När utbyte är ett så mycket bättre ord, mindre kommersiellt men då måste jag skriva om hela meningen, nej, rien ne va plus.
Jag tänker på ett ord.
Ordet är självgod.
Jag tycker jag låter så självgod; i tal, i text – så mycket nöjdare med mig själv än vad jag är.
Jag har alltid varit missnöjd med skillnaden på hur jag låter och hur jag är.
Tills i dag.
Den 2 januari 2012.
Självgod, bra.
God är bra, själv är bra.
Utan själv inget god.
Man måste vara det själv.
Inget rotavdrag.
God dag.
Jag tänker på att prins Daniel sa att hans känslor var all over the place när han blivit pappa.
Att Sverige är ett kungadöme är groteskt men att prins Daniel sa att hans känslor var all over the place är bestående bra.
Varför?
För att när det finns ett uttryck på ett språk som täcker exakt hur det känns ska man använda det.
Folk som fruktar låneord, är det samma människor som lånar böcker som man aldrig sedan får tillbaks?
Konstigt?
De laktosbefriade zonerna – vad är det?
Bra eller dåligt?
Ingen aning, det bara känns på något sätt trendmässigt rätt och kontemporärt, något med utanför och innanför, något med kossa Mu och överkänslighet, jag vet inte.