Den här vintern när det aldrig slutar snöa.
Hittills.
Det vackraste vädret.
Det mest lindrande.
Men det räcker inte.
Inte i vissa fall.
Det vissa fallet mot vilket snöfallet inte hjälper.
Fastän flingorna faller så fint tillsammans och en och en.
Det blöder under snön.
Jag brukar aldrig välja live-versionerna.
Men det kan inte hjälpas.
Ibland ändå.
Jag har blivit intervjuad, jag hatar att bli intervjuad men den här gången var det ok.
Det kändes bra.
Men när journalisten frågade varför jag är så noga med att det inte ska framgå var jag bor, visste jag inte vad jag skulle säga.
Kom inte på orsaken.
Men givetvis, så fort jag blev ensam kom jag på det.
Att det handlar om klassificering och om min enorma avoghet mot grupptillhörighet.
Jag är ingen vasastansprofil, ingen söderböna, ingen gärdesperson och kommer aldrig att bli.
Jag hör inte hit; jag är en hemlös som har ett hem.
Och det är jag glad för.
Att jag har ett hem, en egen lägenhet.
Väldigt glad.
Jag är en ledsen människa men för att jag har ett hem är jag glad.
Det senaste är en variation på en sak jag säger i Enligt Bodil Malmsten.
Men eftersom Enligt Bodil Malmsten inte är klart än, långt därifrån, så är det ju ännu inte sagt.
På trettondagen fick jag ett snösjok i huvudet på Skeppargatan.
Det gick bra.
En dam som just passerat platsen där snösjoket föll vände sig om.
Jag ropade:
“Här går man med livet som insats.”
Damen såg på mig, jag hade snösjoket kvar på huvudet och hon ropade:
“Bodil Malmsten, jag älskar det du skriver.
Jag har alla dina böcker.”
Värt att få ett snösjok i huvudet för, beyond no doubt.
Jag är inte en ensam person.
Bara som det så besynnerligen heter ensamstående.
Och ändå så mycket sopor, jag knyter ihop plastpåsen med hushållssoporna, sorterar tidningar, glas, batterier och plast.
Så mycket sopor av en enda person.
Jag tänker på sopkatastrofen i Neapel med omnejder, jag tänker på Roberto Saviano varje dag.
Gamla, sjuka, vårdcentralsutsatta, arbetslösa, av SJ beroende och beroende av att inte få en snötapp i skallen – den gamla sanningen mer och mer besannad:
Du måste vara väldigt stark för att för att klara av det. Ung och stark och frisk.
Jag tänker aldrig tala om för någon hur mycket lån jag har tagit för att bo i min – för mig fortfarande – nya lägenhet.
Jag hade aldrig tänkt tala om för någon att jag slog sönder datorn dan för nyårsafton, jag trodde jag hade jag kraschat hela datorn, glaset var i tusen bitar, det såg hemskt ut.
Att flytta datorn och tappa den dan före nyårsafton, det är för pinsamt, det är sådant bara gamla gör.
Gamla och ensamma.
Så jag sa ingenting till någon. Täckte över den kraschade datorn och tog fram Macbook Air, luftdatorn som jag hade när jag reste så mycket, dumdatorn med bara en USB-port och allting externt, en dumburk om man någonsin såg en.
Men vacker.
I går – måndagen den 10 januari öppnade serviceverkstaden.
Jag ringde och frågade hur lång tid det skulle ta, om jag kunde få datorn samma vecka.
Ingen vettig verkstad lovar någonsin någonting, det är klokt, men svårt att leva med.
Jag tog en taxi till verkstaden med datorn.
Lämnade in den.
Det var bara glaset som var kraschat, inte själva hård-och mjukvaran, det var inte så farligt, inte så farligt som det såg ut och alltså var och det räckte för att ge mig panik från ett år och till nästa.
Jag erbjöd mig betala expresstillägg.
“Vad som helst bara jag får min dator så fort det går”, sa jag till flickan på verkstaden.
Men man kunde inte betala expresstillägg.
En dag senare – i dag den 11 januari, obetydligt mer än tjugofyra timmar efter det att jag lämnat in den ringer flickan från serviceverkstan.
Datorn är klar.
Jag får komma och hämta den.
Inget expresstillägg.
Bara ett väldigt skonsamt pris på nästan hundra kronor under självrisken.
Så nu struntar jag i vem som vet att jag tappade datorn.
Låt hela världen veta.
Jag tappade datorn dan för nyårsafton men nu är den hel och precis som ny.
Hur mycket lån jag har tagit för att kunna bo där jag bor – det säger jag däremot aldrig.
Förutsatt att inte banken plötsligt – från en dag till en annan, på obetydligt mer än tjugofyra timmar bestämmer sig för att skriva av lånen.
Utplånar alla siffrorna i lånedokumenten, befriar mig från räntan och skänker mig min lägenhet där jag trivs otippat bra.
Och bättre än någonsin nu när datorn står på sin plats med glaset intakt.
Fredrik Strage i DN.
Som om jag inte vore dödligt nervös redan.
Som om jag inte redan tvivlar på att jag ska få ihop det.
Trots dygnetruntsupport av Stuffe, Kristoffer Malmsten, musikalisk och mental support.
Jag har varit stressad förr.
Jag är alltid stressad, vill alltid göra mer än möjligt, har alltid fler planer och projekt än vad som står i mänsklig makt att få till.
Alltid på språng, stressad är mitt förnamn, mellannamn och efternamn.
Jag är van vid att vara stressad, jag vet hur det är.
Bara en sak – jag har aldrig varit så här gammal och så här stressad förr.
Inte på samma gång, man blir dum i huvet av multitasking, läser jag i en dagstidning.
Multitasking?
Medan i en annan artikel någon annanstans bevis läggs fram på att män har simultankapacitet.
Män kan tugga tuggummi och gå på ett rakt streck samtidigt.
Och det är inget fel med det.
I dag måste jag ta bort minst 8000 tecken, säkert mer, mycket mer, från ett parti i manuset till Enligt Bodil Malmsten, jag ska lyssna på Stuffes musikmixar till Ett Bloss för Moster Lillie – genialiska mixar, jag vill gå igenom översättningen av Gertrude Stein, Gertrude Stein, jag ska bli fotograferad för Situation Stockholm, jag ska hålla föredrag på Södertörns högskola under rubriken:
Bodil Malmsten har inget språk.
När jag kommer hem ska jag se senaste avsnittet av Southland, streamat – jag laddar inte ner, några avsnitt av Big Bang Theory, läsa Indignez-vous av Stéphane Hessel och My Inventions The Autobiography of Nicolai Tesla.
Sen tar jag min sömntablett i förhoppning om att jag inte glömt äta middag och borsta tänderna.
Romain Gavras har gjort en film där militären skjuter rödhåriga.
Jag vet hur det är.
När jag var barn var det fult att vara rödhårig, att vara rödhårig var lika ovälkommet som polio eller huvudlöss.
En rödhårig var en fredlös som alla fick ge sig på.
En period senare i mitt liv blev det plötsligt modernt med rött hår.
Alla jag kände färgade håret rött med henna.
Hennapulver kokades med vatten till en gröt som luktade skunk. Gröten skulle – så het som möjligt – kletas in i håret och sedan – med en plastpåse över – sitta kvar över natten.
Och alla tidigare blondiner, brunetter och råttfärgade blev rödhåriga.
Så vänds det om.
Rödhåriga anses temperamentsfulla.
Det kan man också kalla det, jag är lättretad och korttänkt.
Argsint.
Jag var ett argsint barn, en argsint ung kvinna och nu är jag en argsint gammal dam.
Argare än någonsin nu även om mitt hår inte är rött längre.
Att det ser ut så beror på att jag färgar det.
På långt håll ser jag ut ungefär som när jag var ung men vid närmare granskning är det inte så.
Det bekymrar mig.
Inte för att jag ser gammal ut på nära håll, men för bedrägligheten – det dubbla budskap jag sänder ut.
Efter att under ett långt liv ha krävt att bli accepterad som jag är, går jag nu – på håll – under falsk varubeteckning och det är inte bra.
Romain Gavras blir kritiserad för sina filmer, men vägrar förklara sig.
Han vill visa sin förvirring, säger han, inte predika för publiken.
”Kanske om några år när jag har lugnat ner mig lite, säger han.
Men just nu vill jag bara göra de filmer jag vill.”
Han skulle bara veta, Romain Gavras, 29 år.