Det kommer snart ett nytt inlägg.
Jag måste bara hinna skriva det.

Det är inte det att jag inte har något att säga, jag har ett års uppdämt kommunikationsbehov, jag vill säga för mycket, det blir för stort och öppningen är för liten.

Allting kläms ihop, dagarna blir kortare, jag hinner inte med hösten, träden är röda, gula, allt måste hinnas med och så är klockan plötsligt snart åtta på kvällen och jag vet inte, tiden går för fort för mig.
Men i morgon är det yoga.

Det var tanigt som punchline, men det får duga.

“För att man ska kunna överleva modeväxlingarna är isolering och ett orubbligt intellekt den enda räddningen. Hur många intellektuella moden har jag inte redan sett dra förbi. De simpla exploatörerna av dessa modens rester är ständig verksamma. Med tiden har de kommit att trampa runt i sin egen smuts.” ur Källaren av Thomas Bernhard, övers Susanne Widén

Angående det här inlägget:
Det kan verka snobbigt med tyskan, men det är ju Thomas Bernhards språk.
Första året som jag läste tyska i skolan fick jag underbetyg, b.
Jag blev tvungen att läsa in betyget i tyska för tyskläraren, känd folkpartist och landstingsråd, jag minns inte landstingråd i vad, men i tyska var hon bra.

Jag skrev om förundran.
Förundran över ett äpple, en flygmaskin, ett höghastighetståg.
Förundran över människans förmåga att odla fram ett så fint äpple, förundran över att någon kunnat uppfinna flygmaskinen och höghastighetståget.

På bussen i går, en annan sorts förundran.
Förundran över de nya blå bussarna.
Förundran över att någon inrett de nya bussarna med färre säten i färdrikningen än de gamla, på de nya ska passagerarna sitta med ryggen åt och låta utsikter och årstiden flimra förbi baklänges.

Förundran över att samma team som tycker att vi ska åka baklänges på bussen, tycker att vi inte förtjänar bättre än de fruktansvärt fula mönstren på inredningen i de nya bussarna.

Fast förstås, de som inreder bussarna, avlägsna arkitekter på fjärran arkitektkontor långt bortom snille och smak, de som bestämmer hur bussarna ska möbleras, de åker förstås aldrig buss.

I dag har jag inte fått någonting gjort.
Inte ett ord.
Och så kommer det en gammal Dagens Nyheter krälande från under en sten märkt med året 1977.
Jag kan inte räkna hur många år det har gått sedan dess, vår, sommar, vinter.
Höst.
Måndagar.
Gamla nyheter.
En sådan fruktansvärt otäck tillrättavisning av tiden.

Jag kan inte prata om det.
Bara känner ett enormt obehag.
Jag vill skriva om mig själv, inte skriva om mig själv, utan skriva om, om som i ändra, rätta till från där det blev fel, men det kan jag inte.
Ingen kan det.
Lagt ord ligger och hur mycket ord har jag inte skräpat ner med och jag menar inte orden i böckerna.
De orden är noga valda och inte skräp.
Men allt pratande utanför böckerna.
Allt pratade om, omkring och bredvid, vid sidan av, bakom ryggen på mig själv.

Att ge en intervju är att ge bort det dyrbaraste man har.
Inte det dyrbaraste, inte alls, det dyrbaraste har man inte, det dyrbaraste är det man älskar, dem man älskar och dem man älskar äger man inte.
Men det är att slumpa bort det man mest behöver själv.
Och inte ens sälja det, bara lämna ut till lägstbjudande, DN kostade 1 krona och 75 öre 1977.
Och inte ett ord är sant för de sanna orden tar mycket längre tid än vad som finns i en intervju.
Inte ett sant ord, bara babbel, bara prat.

Det finns ett ord som är nej.
Ett så otroligt mycket vackrare, viktigare och nyttigare ord än ja.
Alla år som har gått och jag har fortfarande inte lärt mig det.
Nej, heter det.
Nej.

Gamla människor i Sverige som tror att de måste ändra klädstil efter sextio. Och i vissa fall gör rätt i det.

Gamla människor i Sverige som skryter med hur p-pillret förändrade deras liv, behåll det för dig själv gamla person!

Gamla människor som skyller allt på sina föräldrar, 90-åringar som gör det, grow up!

Gamla människor i Sverige som ser sig själva som gamla bara för att de minns The House of the Rising Sun med The Animals och Eve of Destruction med vilka det nu var.

Gamla människor som går på Debaser i stället för att kratta familjegraven på Norra kyrkogården i Solna.

Gamla människor som har all erfarenhet i världen. Det är bara det att datumet på erfarenheten har gått ut.

Unga människor i Sverige är mycket vänligare än vad de som är gamla nu var som unga.
Jag skulle kunna säga “vi som är gamla nu var som unga” men det gör jag inte.

Gamla människor i Sverige var extremt arroganta när de unga för att de hade täckning för det, minikjolarna, Twiggy, Mary Quantfrisyrerna, Jean Seberg i Till sista andetaget av Jean Luc Godard, allt svartvitt och därför så mycket attraktivare än nu.

Allt detta för att säga att ingenstans på hela jorden, Belgien, Vietnam, Brasilien, är det sådan ålderssegrering som i Sverige.

Är det verkligen så och i så fall – är det bra eller dåligt?

Så fort jag har påstått någonting slår det mig med ett järnrör i skallen från Socker-Conny hur jag utgår ifrån en känsla och inte faktum och alltså hur dåligt statistiskt underbyggt det som jag har påstått är.

Det var inte bättre förr. Men vad det var förr.
Längst till vänster Eva Dahlgren, sen jag i hatt mitt i “den svenska popeliten”.
Marie Fredriksson, Totta, Plura, allihop, det var 1990, hur många år sedan är det och hur mycket fortare går det inte för varje dag.

På tio år i Frankrike, jag hörde aldrig någon säga “Jag har inte tid”.
Fast på franska.

Jag hörde mig själv “Jag har bråttom, je suis pressé, jag måste hinna hit, jag måste hinna dit, jag har inte tid, vi ses sen, ā tout ā l´heure.
Det är först nu långt efter Frankrike som jag förstår vidden av att man alltid har all tid i världen.
Att det är omöjligt att inte ha tid.

Tiden är det som gör att allting inte händer på samma gång.
Tiden är en sak i taget annars blir det kaos.
Tid är det enda man har.
Eftersom kaos är vad som uppstår utan tid, har den blivit uppdelad i allt möjligt – år, månader, dagar, timmar, en kvart, en minut.
Men grunden i tidspyramiden är sekunderna, ett ögonblick i sänder händer det som händer

Det händer mycket utom mig och inom.
Hösten händer och det är bra.
På söndag blir det ny tid igen och det är dåligt.
Alltid några klockor som glöms bort.
Och så står man där en timme för tidigt eller för sent.

Det är mycket nu, stå, sitta, arbeta, mejla, sms:a, prata, gå till apoteket, ständigt detta apotek med dess för varje gång man går dit utvidgade sminkavdelning som en billig taxfreebutik.

Splittrade dagar, korta tankar, många tweets, min adress på Twitter är @bodilmalmsten
Tror jag.
Är väldigt trött.

Det är natt i mitt huvud, min dikt är lämnad, av mig utlämnad för att inte komma ut förrän i vår på Rönnells antikvariat under titeln
“Det här är hjärtat”.

“Det här är hjärtat”är inte en dikt om sorg, den handlar inte om sorg, den är sorg.
Det är därför det tog så lång tid att skriva den, ett helt liv, jag nästan dog under tiden, sådant händer, men jag kom tillbaks.
“Det här är hjärtat” är ingen diktsamling, det är en dikt, en enda dikt som jag kommer att läsa på relasefesten på Rönnells antikvariat i vår om inte världen går under först, det vill säga att jag dör.

Jag har aldrig fileat en fisk, det var mannen i fiskdisken i Finistère som fileade den färska fisken.
Jag har aldrig skjutit ett djur.
Jag äter kyckling och när jag blir bjuden äter jag entrecôte med bernaisesås och pommes frites; blodig entrecôte, entrecôte bleu.
Jag äter kött men jag har mage att förfasa mig när mina vänner går jaktkurs och lär sig skjuta djur.
Jag tar emot vildsvinsfärsen och älgsteken, lagar till den och äter upp.

Min dubbelmoral är så stor att om jag blivit klonad på mig själv och funnits i flera exemplar utspridda hipp som happ över Europa och överallt hade hälften av klonerna tänkt rätt men handlat fel.
Resten hade handlat rätt men tänkt fel.
Och ingen av dem hade kunnat rätta till det.

Och alla hundratals, tusentals mil jag körde med den bensindrivna Rovern, Frankrike/Sverige, Sverige/Frankrike fram och tillbaks, Autobahn och andra motorvägar med eller utan fri fart, där jag tog mig friheten att köra så fritt jag hann och bara en gång åkte jag fast.
Jag hade kört 111km/tim på en 110km/tim-väg.
Det var en övervakningskamera i Pays de Loire som noterade det, jag fick kravbrev från polisen.
Inte mycket pengar men principen!

Jag körde till polisen i min lilla stad, när jag bodde i Frankrike var besök hos myndigheter högtidsstunder – vänlighet, tydlighet, omsorg.
Jag visade böteslappen för polismannen bakom disken.
Han hade råkat ut för samma sak.
Men eftersom övervakningskameran aldrig har fel var det ingen idé att överklaga.
Vi skildes kärleksfullt, jag körde till posten, gångavstånd men jag körde bil, betalade böterna, körde till macken och tankade, min Rover drog – med dagens mått – orimligt mycket bensin.
Och ingen av alla mina jag hade en skugga av dåligt samvete över mitt liv med Rovern i Finistère.

Att jag inte har någon bil nu beror på att jag bor i Stockholms innerstad, på Söder nevertheless och hade jag bil här skulle jag inte ha råd att bo här för alla parkeringsböter.
Men jag sopsorterar fast jag hatar det.
Och köper bara kravmärkt eller ska det vara kravfritt.
Vem är jag?